Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristdala - Kristelig-socialt Forbund - Kristeligt Dagblad - Kristeligt Fredsforbund - von Kristelli, Anton - Kristen - Kristendom - Kristendomen och vår tid - Kristendomsförföljelser - Kristendomsförhör - Kristen gemenskap - Kristen humanism - Kristensen, Evald Tang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENSEN
sar och mindre sjöar, av vilka de största äro
Hummeln (57 m ö.h.) och Nejern (77 m).
Terrängen är högst i v., intill 137 m ö.h. Åkern
utgör 10 °/o av landarealen, ängen 6 och
skogsmarken 71 °/o. Kring kyrkan n.v. om Hummeln
ligger handelsplatsen K rist dal a (1,077 inv.) med
provinsialläkare samt några mekaniska
verkstäder för tillverkning av råoljemotorer, cykeldelar,
verktyg och leksaker. Egendom: Hägerum.
Kyrkan av sten blev färdig 1792. Sedan 1708 har under
6 generationer från far till son kyrkoherdetjänsten
här beklätts av medl. av släkten Meurling. —
Namnet skrevs 1353 Kristdal (jfr Kristberg). —
Litt.: C. A. Carlsson, ”Anteckningar om K. sn”
(1900). P.;Er.
Kristelig-socialt Förbund, se Evangelisk-social.
Kristeligt Dagblad [da/blaÖ], dansk daglig tidn.,
grundad 1896 av missionär N. B. Kjær med
anknytning till Indre Mission. K. är politiskt obunden
men står närmast på konservativ grund. Nuv.
chefred, är Edv. Petersen (f. 1891).
Kristeligt Fredsförbund, se Evangelisk-social.
von Kristeiri, Anton Ritter, kemist, se
Schröt-ter.
Kristen, se Kristianer.
Kristendom, urspr. namn på den från Jesus
Kristus utgående religionen till skillnad från judendom
och hedendom; ordet finns redan o. 100 hos
Igna-tius (grek, christianismos’, efterbildning av det äldre
iudaismos’, judendom). I nutida språkbruk är k.
dels en religionshistorisk term, som sammanfattar
alla kristna bekännelser till en enhet gentemot
andra världsreligioner; dels är k. ett
praktiskt-religiöst begrepp, som uttrycker motsättningen till
ateism, materialism och religiös indifferentism
inom de kristnade folken; dels har ordet k. en
normativ syftning, avseende frågan om k:s avgörande
kännemärken. — Denna sista fråga är mycket
komplicerad, på gr. av att k. från början
(urkristendomen*) saknade en fixerad dogmatik och
en sträng kyrklig organisation och därför under
sin nittonhundraåriga tillvaro undergått en rik
differentiering. Vi tala nu om romersk-katolsk k.,
evangelisk k., orientalisk k. o.s.v., och inom
dessa olika grupper finnas otaliga
kristendomstyper och individuella varianter på olika
intellektuella höjdlägen och i växlande sociologiska
formationer. Om k:s utbredning se Religion. —
Upplysningstidens teologi med dess gryende insikt i k:s
historiska utveckling och ombildning reste frågan
om ”k:s väsen”, det gemensamma grundelementet
i alla k:s former, en fråga, som blivit ytterligare
aktuell på senaste tiden genom den s.k. ekumeniska
rörelsen (se Kyrkliga enhetssträvanden) och även
ventileras i den kristna religionsfilosofien. — Litt.:
A. Harnack, ”K:s väsen” (sv. övers. 1904); ”Die
christliche Religion” (i ”Kultur der Gegenwart”,
hrsg. von P. Hinneberg, 1:4, 2 Aufl. 1909); A.
Nygren, ”Det bestående i k.” (1922); H.
Lüde-mann, ”Christliche Dogmatik” (2 bd, 1924—26);
C. P. Tiele & N. Söderblom, ”Kompendium der
Religionsgeschichte” (6 Aufl. 1931); E. Hirsch,
”Das Wesen des Christentums” (1939). A.J.F.
Kristendomen och vår tid, tidskr. grundad i Lund
1906 av bl.a. S. Herner, O. Lewan, M. Pfannenstill
med program att värna evang.-luthersk kristendom
(starkt antikatolskt orienterad) och samtidigt söka
förbindelse mellan denna och nutida kultur. K.
upphörde 1933.
Kristendomsförföljelser i romerska riket voro
före 250 av lokal och tillfällig natur. Offrens antal
var relativt ringa, men de kristna levde i ständig
rättslöshet, misstänkta som gudlösa och
samhälls-farliga på gr. av sin avvisande hållning mot all
icke kristen kult. När folkopinionen vände sig mot
dem, föllo myndigheterna undan; juridiska
formaliteter åsidosattes ofta (enl. Mommsen tillämpades
här ämbetsmannens rätt till coercifio, d.v.s.
ingripande och dom utan process). Bekännelsen att
vara kristen följdes av tortyr; den som då offrade,
gick fri för straff. Detta var eljest döden genom
halshuggning (förnämare personer), bål,
korsfästning el. för vilddjuren på cirkusarenan; därtill kom
senare tvångsarbete i gruvor. Första kända
förordning mot de kristna är kejsar Trajanus’ 112 (i
brev till Plinius d.y., ståthållare i Bithynien), enl.
vilken dessa icke skulle uppspåras men, om de
angåvos i laga form (ej anonymt), straffas som
statsförbrytare. Efter k. under Marcus Aurelius
(bl.a. i Lyon 177, o. 50 offer) följde för de kristna
en längre fredstid, dock med ett kort avbrott under
Septimius Severus (förbud mot övergång till
kristendomen 202). Den första systematiska k. över
hela riket började med kejsar Decius’ edikt 250,
enl. vilket alla kristna skulle uppspåras samt, om
de vägrade offra, dödas, och fortsattes av hans
efterträdare Valerianus, som riktade angreppet
särsk. mot de kristnas prästerskap och
gudstjänster. Under en ny fredsperiod tillväxte
kristendomen ytterligare och konsoliderades, så att den o.
300 tedde sig som en med den hedniska
statsmakten oförenlig maktfaktor. Kejsar Diocletianus
inledde då, eggad av sin medregent Galerius, den
sista k. genom att rensa här och ämbetsverk från
kristna. 303 förbjöd han kristen gudstjänst samt
lät förstöra kyrkor och bränna de kristnas heliga
skrifter; slutl. förordnade han 304, att alla kristna
skulle offra el. ock dödas under de grymmaste
former. Förföljelsen, som blev häftigast i ö.
riks-hälften (under Galerius och Maximinus Daja),
upphörde efter toleransediktet 311 och Konstantin den
stores seger. — K. drevo en mängd kristna till
avfall (libella’tici, de som köpt falska intyg om
offer; tradito’res, de som utlämnat heliga skrifter) men
vittna ock om kristendomens förmåga att fostra till
orubbligt bekännaremod. Detta förhärligas i m a
r-ty r a k t e r n a, av vilka dock många sakna
historiskt värde. — Litt.: Th. Mommsen, ”Der
Reli-gionsfrevel nach römischen Recht” (i ”Gesammelte
Schriften”, 3, 1907); G. Boissier, ”La fin du
pa-ganisme” (7 éd. 1913); I. A. Heikel, ”De kristna
och den antika hedendomen” (1927); K. Müller,
”Kirchengeschichte”, 1 (1929). A.Mn.
Kristendomsförhör, se Husförhör och
Konfirmation.
Kristen gemenskap, tidskrift, grundad 1928 av
de nordiska kommittéerna av Världsförbundet för
mellanfolkligt samförstånd genom
kyrkosamfunden, red. av Nils Karlström, Uppsala. En
föregångare med samma namn utgavs 1924—27.
Kristen humanism, se Förbundet för kristen
humanism.
Kristensen, Evald Tan g, dansk
folkminnes-samlare (1843—1929). Efter genomgånget semina-
— 1141 —
— 1142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
