Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Kristian III (konung i Danmark och Norge) - 4. Kristian IV (konung i Danmark och Norge) - 5. Kristian V (konung i Danmark och Norge) - 6. Kristian VI (konung i Danmark och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN
goda förhållandet mellan konungen och
stormännen, vilka känt sig hotade av
förvaltningsrefor-merna och K:s förkärlek för holsteinska
medhjälpare (bl.a. Johan Rantzau). K:s insats i Danmarks
historia motsvarar i viss mån Gustav Vasas i
Sverige; till denne var K. svåger genom sitt äktenskap
med Dorotea av Sachsen-Lauenburg, syster till
Gustav Vasas första gemål. — Litt.: K. Erslev,
”Konge og Lensmand i det 16. Aarhundrede”
(1879)- I-A.
4) Kristian IV, konung i Danmark och
Norge (12A 1577—28/i 1648), son till Fredrik II,
vald till tronföljare 1580, konung 1588, erhöll en
ganska vårdad
uppfostran, som dock led
av dragkampen
mellan det av modern
gynnade tyska och det
av adeln hävdade
danska inflytandet.
1593 övertog K.
regeringen i
Slesvig-Hol-stein men först 1596 i
Danmark-Norge. Med
iver ägnade sig K.
åt regeringsbestyren,
särsk. intresserade han
sig för Norge,
slotts-byggningar, stärkan
de av försvaret och utrikespolitiken. Sedan
Kalmarkriget* grusat förhoppningarna om
förnyelsen av unionen med Sverige, vändes K:s
blickar mot s., där han enl. Gustav Adolfs
träffande uttryck sökte bli Nordtysklands
generalbiskop. Katolikernas hot mot de åt hans yngre
söner förvärvade stiften, avundsjuka mot
Sverige men även uppriktig religiositet förmådde
K. att ingripa i 30-åriga kriget. Uppgiften var
dock för stor för K:s statsmanna- och
fältherregåvor, och han misslyckades helt; olyckorna
i kriget (1626—27) minskade K:s auktoritet och
ökade spänningen mellan honom och adeln. K:s
utrikespolitik hade därefter till främsta mål att
hindra Sveriges maktutvidgning i Tyskland.
Detta var från dansk synpunkt alldeles riktigt, men
åter visade sig K. ur stånd att rätt bedöma det
politiska läget, och hans utmanande men ej på
tillräckliga maktmedel stödda politik ledde till
det svåra nederlaget i kriget 1643—45. Den
fullständiga katastrofen hade dock K. själv genom
sitt mod och sin duglighet i farans ögonblick
lyckats avvärja, och Danmark hade att tacka
K. och hans skötebarn flottan för sin räddning.
Olyckorna bröto dock hans andliga och
kroppsliga krafter; med hans personliga insatser var
det därefter i huvudsak slut. — K. anses allmänt
som Danmarks dugligaste härskare i nyare tid,
och dock var hans regering i stort sett
olycks-bringande. Detta berodde delvis på
tidsomstän-digheterna men även på K:s egen personlighet.
Egentlig genialitet saknade han, likaså
helgjutenhet. Han uppgjorde stora planer men kunde ej
verkställa dem. Hans byggnadsvurm frestade
hårt på finanserna. Dryckenskap och
utsvävningar tärde på hans urspr. starka fysik. Ofta
bars han drucken i säng, och han hade ett stort
antal älskarinnor (se Gyldenlöve 1) och 2).
Bland hans barn märkas med den första
gemålen, Anna Katarina av Brandenburg (d. 1612),
sönerna Kristian och Fredrik (III). 1615 äktade
K. Kirstine Munk, vars många döttrar och
svärsöner spelade en stor roll i Danmarks historia.
1630 inträdde mellan dem en faktisk skilsmässa,
och Vibeke Kruse blev K:s erkända älskarinna.
De förnämsta bidragen till K:s karakteristik
lämna hans egenhändiga brev, utg. av C. F. Bricka,
J. A. Fridericia & J. Skovgaard (8 bd, 1878—
1947)- P-S.
5) Kristian V, konung i Danmark och Norge
(1646—99), son till Fredrik III. K. fick en
uppfostran, som knappast
gav honom någon
djupare bildning men
djupt inpräntade hos
honom högheten i
hans blivande ställning
som envåldskonung.
Till naturen mild och
godsint, hurtig i sitt
uppträdande och väl
hemma i allehanda
idrotter, vann K. efter
sin tronbestigning 1670
en ansenlig
popularitet i de breda
befolkningslagren. Som re-
gent var han dock ej betydande. Hans
förståndsgåvor voro ej stora, hans viljekraft ej heller, och
han kom i starkt beroende av sin omgivning. Hans
höga tanke om sin kungliga värdighet hindrade
honom dock att länge visa förtroende för
överlägsna personligheter, som kunde misstänkas
behärska honom. Sålunda bröt han med Griffenfeld,
som under hans första regeringsår var Danmarks
ledande statsman, och lät 1676 under
uppseendeväckande former entlediga honom från hans
ämbete och döma honom till döden. På det militära
området framträder samma drag, särsk. ödesdigert
under skånska kriget. Då K. själv visserligen var
personligt tapper men saknade
fältherreegenskaper, blev ledningen osäker och vacklande, alldeles
särsk. som de män, vilka efter Griffenfeld ägde
huvudinflytandet över K., ingalunda ägde dennes
statsmannaegenskaper. K:s regering präglas ej av
några större framgångar, varken inåt el. utåt. —
K. äktade 1667 Charlotte Amalia av Hessen-Kassel
och hade med henne sönerna Fredrik (IV), Karl
och Vilhelm samt dottern Sofie Hedvig. K:s
erkända älskarinna var i många år Sofie Amalie
Moth. [P.S.]B.
6) Kristian VI, konung i Danmark och
Norge (1699—1746), son till Fredrik IV och
Louise av Mecklenburg-Güstrow. K. fick en
relativt omsorgsfull uppfostran och mottog under
barndomen bestående intryck i pietistisk riktning.
Hela hans liv kom att präglas av en allvarlig,
glädjefattig religiositet. I fråga om religiös
inställning rådde full överensstämmelse mellan
konungen och hans gemål, Sofie Magdalene av
Brandenburg-Kulmbach. Drottningen var och
förblev tyska, och K. själv talade och skrev
helst hennes språk. — Med den livsinställning, som
präglade kungaparet, blev självfallet hovlivet
ytterst stelt och tråkigt, vartill också bidrog K:s
— 1151 —
— 1152 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
