Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kristian VI (konung i Danmark och Norge) - 7. Kristian VII (konung i Danmark och Norge) - 8. Kristian VIII (konung i Norge och Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN
egen osäkerhet i uppträdandet, vilken framträdde
i gräll belysning vid den svenske grandseigneuren
Carl Gustaf Tessins besök vid det danska hovet
1739. Konungens stelhet och tillknäppthet
medförde även, att han aldrig kom i närmare kontakt
med sitt folk. — K. tillträdde regeringen 1730.
Hans religiositet kom i hög grad att prägla hans
kungagärning, som karakteriseras av
arbetsamhet och plikttrohet. Även när det gällde
politiska avgöranden var K. ytterst osäker på sig
själv och blev i hög grad beroende av sina
rådgivare, bland vilka böra nämnas J. Rosenkrantz,
bröderna Plessen, J. S. Schulin och J. L.
Hol-stein. Den viktigaste
regeringshandlingen
under K:s tid var
införandet av
Stavnsbaan-det 1733. Åtgärden,
som innebar, att icke
någon bonde mellan
14 och 36 år fick
flytta från det gods, där
han var född, avsåg
främst att lösa
godsägarnas arbetskrafts-problem. Under K:s
tid genomdrevos
reformer på
undervisningsväsendets områ
de och inom fattigvården. Konungens
vidlyftiga byggnadsverksamhet, främst koncentrerad
på Christiansborgs och Hirschholms slott, gick
illa åt finanserna. Beträffande K:s utrikespolitik,
som var utpräglat fredlig, bör nämnas hans
misslyckade försök att vid den svenska
successions-frågans aktualisering 1742—43 göra kronprins
Fredrik till tronföljare i Sverige. B.Ss.
7) Kristian VII, konung i Danmark och
Norge (1749—1808), son till Fredrik V och Louise av
England. En dålig och brutal uppfostran gjorde
K. kuvad och skygg,
hämndlysten och rå och
bidrog säkerligen till
att hans tidigt
framträdande degenerativa
anlag, redan innan han
1766 tillträdde
regeringen, tagit form av
uppenbar
sinnessjukdom (dementia
praè-cox). K:s äktenskap
s.å. med hans blott
15-åriga kusin
Karolina Matilda av
England blev olyckligt;
även efter giftermålet
ägnade han sig med förkärlek åt liderliga
utsvävningar och utvecklade sig alltmer till en brutal
Caligula-typ, som släppt alla hänsyn. En resa 1768
—69 till England, Frankrike och Tyskland förlöpte
överraskande väl, men det andliga tillfrisknande
man trott sig kunna konstatera blev av kort
varaktighet. Efter hemkomsten nedsjönk han alltmer i
slöhet och sinnesförvirring; han lät viljelöst
Struen-see* taga makten, och med samma passivitet gav han
1772 sin underskrift på dennes dödsdom. Intill sin
död 1808 var han konung endast till namnet. Han
efterlämnade en son, den senare Fredrik VI; till
drottningens dotter Louise Augusta, g.m. hertig
Kristian av Augustenborg, var Struensee fader. —
Litt.: C. Blangstrup, ”Christian VII og Caroline
Mathilde” (1890; sv. övers. 1920); V. Christiansen,
”Christian VII:s Sindssygdom” (1906). C.
8) Kristian VIII, den föreg:s brorson,
konung i Norge och Danmark (1786—1848), son
till arvprins Fredrik och Sofie Fredrike av
Meck-lenburg-Schwerin. Den begåvade och bildsköne
men något karaktärssvage unge prinsen fick en
god uppfostran, och den miljö han uppfostrats
i satte sin prägel på honom hela livet. Umgänget
med lärda män och
konstnärer gav honom
ett varmt intresse för
konst och vetenskap,
som han städse
bevarade, ehuru han själv
förblev endast en
furstlig dilettant. K:s
charmerande men
något självsäkra väsen i
förening med stor
vältalighet bringade
honom i kontakt med
människor ur alla
samhällslager. Hans
sinne för
administra
tion gjorde honom till en god regent, men
hans brist på beslutsamhet hindrade honom
från att bli en framstående statsman. Vid 20
års ålder äktade han Charlotte Fredrike av
Meck-lenburg-Schwerin. Äktenskapet upplöstes redan
1810, varefter han 1815 ingick nytt giftermål med
Caroline Amalie av Augustenborg, med vilken
han levde i ett harmoniskt förhållande. 1813
sändes K. som ståthållare till Norge, med vilket
land han hade nära anknytning som ordf, för
Norske Videnskabernes Selskab och personlig
vän till statsrådet Carsten Anker. Efter freden
i Kiel 1814 slöt den norska
självständighetsrö-relsen upp kring K., och efter
Eidsvoll-författ-ningens antagande 17/s valdes han till norsk
konung. Men stormaktspolitiken blev honom
övermäktig; vid konventionen i Moss (14/s) nedlade
han kronan och abdikerade io/io. Genom denna
sin handling tryggade han Norges
självständighet, i det att Karl XIV Johan slog av på sina
urspr. långt mera vittgående krav. K., som hade
tänkt säkra sig Norge för sin familjs räkning,
återvände nedslagen till Danmark, där Fredrik
VI, mycket missnöjd med K:s hållning i Norge,
höll honom undan från alla statsangelägenheter
ända till kort före sin död. 1839 besteg K. danska
tronen, men till de liberalas bitterhet önskade
han icke ge Danmark en fri författning. Enl.
hans åsikt borde enväldet ej avskaffas, han
saknade förståelse för de krafter, som rörde sig i
den brytningstid han upplevde, och trodde ända
till 1846 på sin förmåga att kunna bemästra
situationen. Steg för steg fick han dock släppa
sina principer. Han reorganiserade
centralförvaltningen, gav offentlighet åt statsfinanserna
(1841), regerade sparsamt, införde 1840—41 en
viss självständighet i kommunalstyrelsen och
upphävde 1846 det s.k. bondecirkuläret, vilket
hind
SU 16.
37 — Red. avsl.Vs 50.
— 1153 —
— 1154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
