Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Kristian VIII (konung i Norge och Danmark) - 9. Kristian IX (konung av Danmark) - 10. Kristian X (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN
rat oppositionen på landsbygden. I
Sönderjyl-land infördes danskan som lag- och kyrkospråk.
Vid sina försök att hindra en dansk språkstrid
vid ständerförsamlingen 1844 motarbetades han
emellertid av P. Hiort Lorenzen och dennes
anhängare. Ej heller K:s försök att åstadkomma
splittring mellan hertigarna av Augustenborg
genom att utnämna prins Fredrik av Noer (se
Augustenborg 4) till ståthållare i hertigdömena
Schleswig och Holstein lyckades, och genom det
”öppna brevet” om tronföljden sh 1846 övergick
han till att följa en helt dansk linje. Under K:s
sista år växte oroligheterna, och före sin död
hade han låtit göra ett utkast till en
konstitutionell författning. Efter K:s död i jan. 1848
kom katastrofen i mars s.å. med uppror i
hertigdömena. Såtillvida hade K:s politik slagit fel,
men det modifierade envälde K. representerade
hade dock i många avseenden varit en period av
framåtgående för danskt samhällsliv. — Litt.:
A. D. Jörgensen, ”Kong Christian VIII og den
danske Sag i Nordslesvig” (i ”Sönderjydske
Aar-böger”, 1894); Y. Nielsen, ”Christian Frederik
1813—14” (1915); H. Jensen, ”De danske
Stæn-derforsamlingers Historie 1830—48” (2 bd, 1931—
34); A. Linvald, ”Kong Christian VIII. Den unge
Prins 1786—1813” (1943); ”Kong Christian VIII:s
Dagböger og Optegnelser. I. 1799—1814” (s.å.,
utg. av A. Linvald). A.O.
9) Kristian IX, konung (1818—1906), son
till hertig Vilhelm av Glücksburg och
Louise-Caroline av Hessen-Kassel, blev 1831 faderlös
och sändes av sin
förmyndare, konung
Fredrik VI, till
Land-kadetakademiet i
Köpenhamn för att
utbilda sig till
militär. Fredrik VI
uppskattade mycket den
plikttrogne,
rättsinnige men något
trångsynte K., som
delade hans syn på
monarkien och
förhållandet mellan konung
och undersåtar. Av
betydelse för K. blev
en beskickning till Ryssland 1844, där den unge,
av liberalismen opåverkade prinsen vann kejsar
Alexanders bevågenhet. Detta banade vägen för
hans godkännande som tronföljare, vilket skedde
efter ikraftträdandet av tronföljdslagen av 15/n
1853. Dessförinnan hade han kvalificerat sig som
dansk tronföljare genom att icke protestera mot
det öppna brevet om arvsföljden av 1846 och
genom att tjäna i den danska hären under kriget
1848. Först 1856 blev han medl. av
geheime-statsrådet, emedan hans konservativa
helstatssyn-punkter misshagade de nationalliberala. K. höll
sig som tronföljare i bakgrunden, han var ej väl
anskriven hos Fredrik VII, icke minst på gr. av
den kyla, som han och hans högmodiga gemål,
Louise av Hessen, hade visat grevinnan Danner.
Han var mot helstatsförfattningen av 1858 och
stadfäste först efter att ha bestigit tronen under
starkt tryck Novemberförfattningen av 1863. I
dec. sökte han ta tillbaka denna stadfästelse,
vilket bragte honom i konflikt med ministären och
folkopinionen. K. var vid denna tidpunkt högst
impopulär, och då Dannevirke föll,
demonstrerade man mot honom i Köpenhamn. Han var
mot Slesvigs delning och har tills, med Monrad
ansvaret för den oklarhet, som medförde
Londonkonferensens sprängning. Helst hade han sett
monarkien bevarad genom en personalunion
mellan Danmark och hertigdömena. För att vinna
Nordslesvig tillbaka var han 1866 villig till en
begränsad militärallians med Preussen, och av
Pragfredens § 5 väntade han sig mycket. 1870
motarbetade han alla försök att dra Danmark
in i ett revanschkrig på fransk sida. I
inrikespolitiken måste K:s politiska syn nödvändigt
göra honom till ett lojalt stöd åt Estrup under
kampåren. 1901, då slaget var förlorat,
accepterade han en venstreministär och den
parlamentariska principen. Någon större popularitet vann
K. aldrig, han saknade alla egenskaper, som skulle
kunnat bringa honom i kontakt med folket, men
hans rätliniga personlighet omgavs av en viss
respekt, särsk. under de sista åren, då han som
”Europas svärfar” residerade på Fredensborg, där
närvaron av hans svärsöner, Rysslands och
Englands regenter, gav en viss glans åt det danska
hovet. A.O.
10) Kristian X, konung (1870—1947),
äldste son till konung Fredrik VIII och drottning
Louise. Efter studentexamen 1889 fick K. en
grundlig militär utbildning bl.a. vid livgardet;
kapten 1898, överste
1906, generalmajor
1908. Denna
utbildning satte sin prägel
på honom under hela
hans livstid. K. blev
kronprins 1906 och
besteg vid faderns död
tronen i maj 1912.
Han ställdes snart på
hårda prov vid i:a
världskrigets utbrott,
då hans hållning i aug.
1914 fick avgörande
betydelse för
Danmarks ställning till de
tyska kraven på minering av Bälten. I juni 1915
undertecknade K. den nya grundlag, som gav
landet allmän rösträtt och reformerade
Landstinget, och efter förbundslagens genomförande
blev han Islands konung 1918. Vid 1 :a
världskrigets slut fick det sönderjydska problemet full
aktualitet, och K:s starka sympatier för
Sönder-jylland ställde honom i vissa frågor i opposition
mot den radikala ministären Zahle. Han
avskedade på eget bevåg ministären i den fasta
övertygelsen, att den ej hade majoritet bland folket.
Denna handling var nära att åstadkomma
generalstrejk, men en snabb lösning av krisen
återställde lagliga och lugna förhållanden i landet.
Sedan dess gjorde sig K. känd för sin stora
förmåga att harmoniskt samarbeta med landets olika,
på varandra följande regeringar. Under detta
krisens år upplevde K. även glädjen att få verkställa
Nordslesvigs återförening med Danmark. Under
— 1155 —
— 1156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
