Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristofer (helgon) - 1. Kristofer (konung av Danmark) - 2. Kristofer II (konung av Danmark) - 3. Kristofer III (konung i Danmark, Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTOFER
Kristofer (grek. Christofor’os, lat. Christoph’orus,
den Kristusbärande), helgon, enl. legenden en jätte
Reprobus från Kanaan, som i det kristna dopet
fick namnet K. och blev martyr i Lykien. K. säges
först ha tjänat djävulen, men kom, då han endast
ville tjäna den starkaste och djävulen visat rädsla
för bilden av Kristus, i dennes tjänst och bar
pilgrimer över en flod. Enl. en legendvariation bar
han en gång ett barn över en flod, och detta barn,
som blev den tyngsta börda K. burit, visade sig
vara Kristusbarnet, som sedan döpte K. K. är ett
av den katolska kyrkans både i öster- och
Västerlandet mest populära helgon, en av de s.k.
nödhjälparna; som sjöfararnas patron avlöste han den
helige Nikolaus; festdag i romerska kyrkan 25h, i
den ortodoxa 9/s. — Man finner ofta K:s bild som
Kristus-bärande jätte målad i kyrkornas förhall el.
v. parti (jfr bild vid Bouts). Bland tavelbilder
är den mest berömda bröderna van Eycks på
Gentaltaret. Bland skulpturer framstår träbilden
från mäster Bertrams verkstad i Falsterbo kyrka.
I sjöstäder stiftades Kristofergillen; ett sådant i
Kalmar är i våra dagar upplivat som stadsgille.
— Litt.: Monogr. av P. Saintyves (1936) och H.
F. Rosenfeld (1937). S.N.;E.W.
Kristofer, furstar.
Sverige, se nedan Danmark 3).
Danmark. 1) Kristofer (da. Christoffer),
konung (o. 1219—-59), son till Valdemar Sejr, yngre
bror till Erik Plogpenning och Abel, erhöll i län
Lolland och Falster och tog i brödrastriden Abels
parti. Vid dennes död 1252 blev K. konung, Abels
unge son Valdemar, för vilken grevarna av
Hol-stein med väpnad makt sökte vinna Danmarks
krona, blev 1253 hertig av Sönderjylland. K:s
regering var ytterst orolig. Ett norskt-svenskt anfall
väntades 1253 och avvärjdes enbart genom
eftergifter från K:s sida; då K. senare tog tillbaka
dem, härjade norrmännen Halland. I det inre
rasade bondeuppror; en allvarlig tvist mellan K. och
ärkebiskop Jakob Erlandsson, som bl.a. rörde sig
om skatteväsendet och folkets ledungsplikt,
skakade riket i dess grundvalar. Då ärkebiskopen lät
ett danskt kyrkomöte 1256 antaga den mot kronan
riktade Vejlekonstitutionen, ingick förbindelser med
den norske kungen och Jarimar av Rügen samt
hävdade Abelssönernas intressen, lät K. 1259 fängsla
ärkebiskopen, varefter påven lyste interdikt över
landet. Dock hävdade K. med kraft kronans
anspråk, och han stod mitt uppe i striden, när han
1259 plötsligt avled. Det troddes, att han förgiftats
av Ry klosters abbot Arnfast. K. efterträddes av
sin minderårige son Erik Klipping. Han var
förmäld med Margareta Sambiria, som under sonens
minderårighet förestod regeringen. — Litt.: W.
Norvin i ”Scandia”, 1932. B.
2) K r i s t o f e r II, konung (1276—1332), son
till Erik Klipping, yngre bror till Erik Menved,
under vars regering han började spela en politisk
roll. Under Eriks strid med ärkebiskop Jens Grand
stod han på broderns sida och verkställde hans
beslut att häkta ärkebiskopen på ett sätt, som
väckte anstöt i vida kretsar. 1307 hertig av s.
Halland och Samsö kom H. i motsatsställning till
konungen och konspirerade med dennes
motståndare inom och utom Danmark, bl.a. med Norges
konung och de svenska hertigarna Erik och
Valde
mar Magnusson, efter Nyköpings gästabud med
deras änkor och anhängare i den svenska
aristokratien. Efter konung Eriks död 1319 valdes K.
till dansk konung men måste köpa sin värdighet
med långtgående eftergifter i sin handfästrting. Då
han icke desto mindre sökte fullfölja broderns
nordtyska politik och ville hävda sin myndighet
inom Danmark, kom han i konflikt med adeln.
Denna förband sig med de holsteinska grevarna
Gerhard och Johan, vilka stödde den mot K.
fientlige representanten för Abels linje, hertig Valdemar
av Sönderjylland. K. måste 1326 lämna Danmark,
där Valdemar hyllades som konung. Emellertid
avslöt K. 1328 ett fördrag med greve Johan, som
1329 återgav honom hans krona. K. var dock konung
mest till namnet. Johan betingade sig stora
för-läningar i ö. Danmark, småöarna samt Själland
och Skåne som pantelän; Gerhard innehade Fyn
och delar av Jylland; 1331 råkade K. i strid med
Gerhard, besegrades vid Danevirke och måste 1332
till honom avstå hela Jylland som pantelän. Då K.
s.å. dog, var hans konungavärdighet inskränkt till
tomma titeln. K var g.m. Eufemia av Pommern
(d. 1330) och hade med henne sönerna Erik, som
1321 hyllades som konung jämte fadern men dog
före denne 1332, junker Otto och Valdemar
Atter-dag. B.
3) Kristofer III, konung i Danmark,
Sverige och Norge (1418—48), son till pfalzgreven
Johan och Katarina, Eriks av Pommern syster,
kallades vanl.
Kristofer av Bayern.
Tidigt trädde K. i den tyske
kejsarens tjänst och fick
därigenom en god inblick
i sin tids allmänna
politiska, ekonomiska och
militära system. Trots sin
ungdom ägde han alltså
en rik och mångsidig
erfarenhet, då hans
kandidatur till unionskungakronan
aktualiserades genom den
under 1430-talets senare
hälft allt skarpare
motsättningen mellan Erik av
Pommern och de tre
nordiska rikenas råd. 1438
synes kontakt ha
åväga-bragts mellan dessa och
honom. Sommaren s.å.
diskuterades principiellt
frågan om val av Eriks
efterträdare, varvid K. var på
tal, och från hösten s.å.
föreligger ett kallelsebrev
till honom från danska rådet. K. gjorde i denna
situation visserligen ansatser att driva en
självständig politik men misslyckades på gr. av
riksrådens fasta och bestämda hållning. Som ett
oundgängligt krav, för att de skulle välja honom,
ställde de hans godkännande av en handfästning.
Efter förhandling mellan danska riksrådet och
K. valde detta honom 1439 till riksföreståndare,
medan svenskarna valde Karl Knutsson. Därpå
överenskom man att lösa regentfrågan inom det
nordiska förbundet vid ett allnordiskt möte 1440.
SU 16.
38 —- Red. avsl. 5/s 50.
— il85 —
— Il86 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
