Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Kristofer III (konung i Danmark, Sverige och Norge) - Kristofer (hertig av Mecklenburg) - Kristofer (greve av Oldenburg) - Kristofer Andersson - Kristofer av Bayern - Kristologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTOFER ANDERSSON
På gr. av det in- och utrikespolitiska läget vid
årsskiftet 1439/40 tvungos danskarna föregripa
detta mötes beslut genom att välja K. till kung
i april 1440. På kort tid säkrade han sin
ställning gentemot Erik av Pommern. I Sverige hade
riksrådet under tiden svårigheter att tillbakavisa
dels Eriks, dels Karl Knutssons maktsträvanden.
K. sökte då spela ut dessa parter mot varandra
för att därigenom vinna bättre villkor, men han
kunde icke få danska rådet med sig på denna
politik. Sedan det svenska rådet knutit nära
kontakt med det norska, utmynnade den
komplicerade politiska kampen i en seger för riksråden.
K. valdes men måste godkänna en handfästning,
som fullständigt förverkligade svenska rådets
konstitutionella krav och lade regeringsmakten i
Sverige helt i dess händer. Därpå hyllades K.
1441 som kung i Sverige, 1442 som kung i
Norge. — K:s regering i Sverige präglades helt av att
han varit bunden av den handfästning han måst
avlägga, och att han även strävat efter att iaktta
dess bestämmelser. Den kungliga makten
utövades därför under en stor del av hans regering
icke av honom själv utan av representanter för
riksrådet. Detta behärskade förläningsväsen och
finansförvaltning. På det administrativa området
trädde kungen tillbaka för stormännen; den
kungliga jurisdiktionen omhänderhades av dem.
Landslagen, som bär K:s namn, är ett riksrådets verk.
Det är således icke K. utan
riksrådskonstitutio-nalismens representanter, som nu uppburit
Sveriges regering. K:s regim betydde en allmän
maktökning för två socialgrupper, kyrka och
frälse. Kyrkan och särsk. episkopatet
genomlöpte nu en period av stark förmögenhetsökning.
Dess genom upproret mot Erik av Pommern
grundade position i samhället vidmakthölls och
befästes. Riksaristokratiens makt ökades, särsk.
gällde detta de släkter, vilka togo plats i den
rådsregering, som vid K:s frånvaro från riket
omhänderhade styrelsen. De sociala
motsättningar, varom Engelbrektsupproret och de på
detta följande bondeoroligheterna vittna, synas
emellertid ha avtrubbats, troligen tack vare att
under den fredsperiod, som K:s regering innebär,
det allmänna tillståndet i riket förbättrats. — Den
gemensamma unionella utrikespolitiken hade till
främsta mål att isolera Erik av Pommern. Detta
mål uppnåddes 1447, och då förbereddes inom
Sverige och Danmark en aktion för att ant.
genom diplomatiska förhandlingar el. genom
krigsmakt tvinga Erik bort från hans
huvudstödjepunkt, Gotland. K:s död omintetgjorde företagets
fullföljande. — K:s betydelse och insats som
regent är svår att gripa och har värderats olika
av forskningen. Möjlighet föreligger, att hans
efterlåtenhet mot riksråden, enkannerligen det
svenska, var ett utslag av en medveten politisk
tanke, näml, att han den vägen kunde på längre
sikt befästa och vidareutbygga det skandinaviska
trestatskungadömet. Säkert är, att den skildring,
som förekommer i Karlskrönikan och som
inspirerats av K:s svurne fiende Karl Knutsson, ger
en fullständigt vanställd bild både av kungen
själv och av hans regim. Denna bild är det
emellertid, som går igen i äldre framställningar av
tiden. — Litt.; K. Kumlien, ”Karl Knutssons
politiska verksamhet 1434—1448” (1933); E.
Lönnroth, ”Sverige och Kalmarunionen 1397—1457”
(1934); G. Carlsson i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 3:1 (1941). G.Wsn.
Mecklenburg. Kristofer (ty. C hris t o ph), hertig
(1537—92)> blev 1555 koadjutor hos
ärkebiskopen av Riga och 1562 förlovad med Elisabet,
halvsyster till Erik XIV, som hoppades med K:s
tillhjälp komma i besittning av Riga stift. Planen
misslyckades emellertid helt, 1563 togs K. till fånga
av polackerna och släpptes först 1569, sedan han
avsagt sig alla anspråk på Riga. Avvisad av Johan
III, då han sökte återupptaga
giftermålsförhand-lingarna med Sverige, gifte han sig 1573 med
Fredrik I:s av Danmark dotter Dorotea (1529—75), efter
vars död han ånyo och med framgång friade till
Elisabet; äktenskapet synes ha varit mycket
lyckligt. — Litt.: Biogr. av A. Bergengrün i
"Biblio-thek livländischer Geschichte”, 2 (1898). C.
Oldenburg. Kristofer (da. Christoffer), greve
(1504—66), var som yngre fursteson urspr. bestämd
för det andliga ståndet, fick en god uppfostran och
bibehöll hela sitt liv smaken för lärda studier. Hans
krigiska instinkter voro dock ännu starkare, han
övergick till lutherska läran och blev en av sin tids
mest bekanta legotruppsanförare men behöll ända
till sin död det prebende i Bremen, han som barn
erhållit. Redan före Kristian II:s tåg till Norge
hade K. trätt i förbindelse med honom, 1533 deltog
han i nederländsk tjänst i ett sjötåg mot Lübeck
men trädde därunder i förbindelse med såväl
Jörgen Kock som med Wullenwever och vanns för
deras planer. 1534 slöt K. formligt förbund med
Lübeck till Kristian II:s befrielse och bemäktigade
sig plötsligt en stor del av Danmark, som han
styrde i Kristian II:s namn (se Grevefejden). Efter
Köpenhamns fall 1536 begav sig K. till Tyskland
och tillbragte tiden ända till 1558 i olika makters
krigstjänst. Därpå drog han sig tillbaka till
Bremen. PS.
Kristofer Andersson, riksråd, se Röd.
Kristofer av Bayern, konung, se Kristofer,
Danmark 3).
Kristologi’ (till Kristus och grek. log’os, ord,
lära), läran om Kristi person. — Ännu för ett par
årtionden sedan brukade man skarpt skilja mellan
”evangeliets religion” och den kyrkliga
”dogm-bildningen” samt betrakta k. uteslutande som ett
verk av denna senare; så t.ex. Harnack, som i
”dogmat” (d.v.s. det kristologiska dogmat) ser ”ett
verk av den hellenska anden på evangeliets mark”.
De senaste decenniernas forskning har emellertid
otvetydigt visat ohållbarheten i denna
konstruktion. K. är så gammal som kristendomen själv.
Alltifrån begynnelsen är den kristna tron bunden
vid Kristi person. Den är icke blott tro på hans
lära, utan tro på honom själv; den innesluter icke
blott övertygelsen om att han har ett budskap att
frambära från Gud, utan tillika tron på att Gud
själv i och genom honom verksamt gripit in i det
mänskliga livet, att ”Gud har besökt sitt folk” i
honom. — Denna syn på Jesus Kristus möter oss
i NT inom alla dess skikt. Det är den, som ligger
bakom de synoptiska evang:s tal om Jesus som
Människosonen, Messias, Herrens tjänare o.s.v. På
den grundar Paulus sin korsteologi, då han i Kristi
— 1187 —
— 1188 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
