Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTOLOGI
lidande och död ser en Guds egen kärleksgärning:
”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus
dog för oss, medan vi ännu voro syndare” (Rom.
5:8). På den grundar sig slutl. den johanneiska
inkarnationstanken: ”Ordet (Logos) vart kött och
tog sin boning ibland oss” (Joh. 1:14). Det
religiösa grundmotivet i NT:s k. är kort sagt detta,
att vi i Kristus äga verklig gemenskap med Gud,
att Gud i Kristus verkligen stigit ned till vårt plan
och tar del i människolivets villkor; ty endast
under denna förutsättning kan det vara tal om
verklig gudomlig kärlek.
När kristendomen med denna sin
kristusbekän-nelse träder ut i den hellenistiska världen, måste
den stöta på svårigheter. För hellenistisk
uppfattning ter sig tanken på Guds kärleks nedstigande i
Kristus som en orimlighet. Gud är enl. senantik
åskådning den absolut upphöjde och transcendente,
som på gr. därav ej kan träda i gemenskap med
människan. Ju mera denna transcendens stegras
och ju större svalget alltså blir mellan den
gudomliga och den mänskliga världen, desto mera känner
man behovet av förmedlande ”mellanväsen” — en
tanke, som spelat en utomordentlig roll inom den
hellenistiska fromheten. Det kunde förefalla, som
om kristendomen häri skulle äga en
anknytningspunkt för sin tro på Kristus som förmedlaren av
människans gudsgemenskap. Inom de första årh:s
k. möter man också ofta tanken på Kristus som
ett sådant ”mellanväsen”. Så i apologeternas
logos-kristologi, där Kristus-Logos stundom betecknas
som ”den andre guden”, d.v.s. ett gudomligt väsen
men av lägre dignitet än Gud själv. Så framför
allt i a r i a n i s m e n*, som uttryckligen betecknar
Kristus som varande ”av annat väsen” än Gud.
Kristus uppfattas här som ett mellanväsen, vilket
emellertid icke står på Guds utan på det skapades
sida. Det ligger i öppen dag, att denna åskådning
är något helt annat än den ursprungliga
kristus-tron, för vilken huvudsaken just var, att det
verkligen är Gud själv, som i Kristus träder i
gemenskap med oss. Arianismen ger därför anledning
till en häftig kamp, i vilken framför allt Athanasius*
framträder som dess store motståndare. På
konciliet i Nicaea 325 avvisas arianismen, och kyrkans
åskådning fixeras så, att Sonen är ”av samma
väsen som Fadern” (jfr Homojusianer).
Det religiösa huvudintresset i gamla kyrkans k.
var att gentemot gängse hellenistisk uppfattning
hävda en verklig gudsgemenskap. Kristi funktion
är att åstadkomma gemenskap mellan Gud och
människor. På två vägar kunde denna gemenskap
emellertid göras illusorisk. Å ena sidan, om det icke
vore Gud själv, utan ett väsen av lägre art, som
trädde oss till mötes i Kristus. Det var detta, som den
gamla kyrkan sökte värja sig emot genom sitt
avvisande av arianismen. Men även om man
fast-höll vid att det är Gud, som uppenbarar sig i
Kristus, kunde gudsgemenskapen å andra sidan
göras illusorisk därigenom, att denna uppenbarelse
fattas så, att någon verklig gemenskap ej
därigenom kan komma till stånd. Även på denna linje
har den gamla kyrkan tvungits till uppgörelse
med den hellenistiska åskådningen. Enl. denna
senare grundar sig människans frälsningsbehov
väsentligen därpå, att den från en högre värld
härstammande människosjälen blivit bunden i
ma
teriens och det kroppsligas fängelse. Frälsningen
består däri, att detta onaturliga band slites och
själen får återvända till sitt himmelska ursprung.
I den mån själen då behöver hjälp ovanifrån, så
ligger all vikt uppå, att den gudomlige frälsaren
själv står fullkomligt obesmittad och obunden av
den lägre, materiella värld, ur vilken han skall
lösa människosjälarna. Under de första årh. möter
man därför ofta en s.k. doketisk k., så t.ex. hos
Marcion* och gnosticisme n*. Kristus
uppfattas som ett gudomsväsen, som endast skenbart
antagit människogestalt. En liknande tendens
framträder hos m o n o f y s i t e r n a*, vilka hos Kristus
endast ville tala om ”en natur”, näml, den
gudomliga. I skarp motsats mot dessa mer el. mindre
hellenistiskt influerade åskådningar söker den gamla
kyrkan obetingat hävda den johanneiska
inkarnationstanken om Ordet, som blev kött. I Kristus
möter oss Gud själv, men han möter oss i ett
verkligt människoliv. Frälsningen består icke däri,
att Gud i Kristus ger oss en förebild, huru vi
skola rycka oss loss från vårt timliga liv och
höja oss upp till gemenskap med honom, utan den
består däri, att Gud i sin kärlek sänkt sig ned till
oss, gått in under våra timliga villkor och här
stiftat gemenskap med oss. Vore Kristi jordiska
liv endast skenbart ett vanligt människoliv, så vore
den kärlek, han i liv och död bevisade, blott en
skenbar kärlek. Även om han aldrig så mycket
vore ”av samma väsen som Fadern”, vilken är
Kärleken, så vore det dock icke någon verklig kärlek
och gemenskap, om han blott skenbart ginge in
under människolivets villkor och toge på sig våra
bördor och lidanden. Detta är den religiösa
innebörden i den kristologiska formel, som fastslogs
vid konsiliet i Chalkedon* 451 och som talar om
Kristi ”tvenne naturer”,, den gudomliga och den
mänskliga. Kristus är, så heter det i denna formel,
”till gudomen av samma väsen som Fadern och
till mänskligheten av samma väsen som vi”.
Man har ofta uppfattat de gammalkyrkliga
kristologiska stridigheterna som en kamp blott om
livsfrämmande metafysiska formuleringar. Intet
kan vara felaktigare. Det intresse, som uppbär de
gamla kristologiska formlerna, är icke primärt ett
metafysiskt, utan ett religiöst intresse. Häri
ligger grunden till att kampen antog en så lidelsefull
karaktär. Det gällde en kraftmätning mellan två
religiösa livstyper, den hellenistiska och den kristna.
Det gammalkyrkliga kristologiska dogmat är
resultatet av denna kraftmätning. När man talar om
Sonens ”homousi” (väsensenhet) med Fadern, om
”hypostaserna” (personerna) inom gudomen, om
Kristi ”naturer” o.s.v., så äro uttrycken helt
naturligt hämtade från det samtida filosofiska
språkbruket; men därav får man ej, som så ofta skett,
låta förleda sig att betrakta det ”kristologiska
dogmat” som kristendomens ”hellenisering”.
Tendensen är den rakt motsatta. Dogmat vill just slå
vakt kring det specifikt kristna. Det framgår redan
därav, att lösenordet ”homousios” är riktat mot
den hellenistiska tanken på ”mellanväsen” och
hävdandet av Kristi ”mänskliga natur” mot
hellenis-tisk-doketiska uppfattningar.
Medeltidskyrkan fasthöll troget vid de
gammalkyrkliga kristologiska formlerna, dock så
att kontakten med deras religiösa grundval blev
— 1189 —
— 1190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
