Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristologi - Kristtornväxter - Kristus, Jesus, Jesus Kristus - Kristusakasia - Kristusbilder - Kristusmonogram - Kristusmystik - Kristusorden - Kristussymboler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTTORNVÄXTER
allt svagare. Först Luther väckte det gamla
kristologiska grundmotivet till nytt liv med sin
syn på den genom tron allena, d.v.s. genom Kristus
allena, grundlagda gudsgemenskapen. I själva
verket är Luthers rättfärdiggörelselära och
sola-fide-tanke ett fördjupat uttryck för samma religiösa
inställning, som urkristendomen sökte uttrycka
med sin Kristusbekännelse och inkarnationstanke.
De senaste århundradenas k. har ofta
sökt sig andra orienteringspunkter. Man har fäst
sig mindre vid Jesu person än vid hans
intellektua-listiskt uppfattade lära (upplysningstiden) el.
framställt honom som mänsklighetens ”urbild”, som
genom sitt städse obrutna gudsmedvetande ger
uttryck åt det ideala religiösa förhållandet och vilkens
frälsande betydelse består däri, att han upptar de
troende i sitt gudsmedvetandes kraft
(Schleier-macher). Man har i Kristus velat se realiserandet
av ”gudsmänsklighetens princip” (F. Hegel, F. C.
Baur, den spekulativa teologien), el. man har riktat
uppmärksamheten på ”den historiske Jesus” (den
ritschlska teologien, se A. Ritschl och W. Herrmann).
De senaste decenniernas forskning har banat vägen
för en bättre förståelse för de religiösa m
o-t i v, som ligga till grund för den gammalkyrkliga
k. — Litt.: W. Bousset, ”Kyrios Christos” (3
Aufl. 1926); dogmhistoriska läroböcker av
Har-nack, Seeberg, Loofs, Aulén; E. Hirsch, ”Jesus
Christus der Herr” (1926); E. Brunner, ”Der
Mitt-ler” (1927); G. Aulén, ”Den kristna
försoningstanken” (1930); A. Nygren, ”Försoningen” (1932); R.
Otto, ”Reich Gottes und Menschensohn” (2 Aufl.
1940); J. Barbel, ”Christos Angelos” (1941); M.
Werner, ”Die Entstehung des christlichen Dogmas”
(1941); W. Michaelis, ”Zur Engelchristologie im
Urchristentum” (1942). A.Ngn.
Kristtornväxter, Aquifolia’ceae, fam. av ordn.
Sa-pinda’les med utbredning huvudsaki. i Sydamerika
och innefattande o. 280 arter, de flesta tillhörande
släktet Ilex, träd el. buskar med läderartade,
vintergröna, stundom tandade el. taggiga blad,
regelbundna, 4- el. 5-taliga blommor samt bär el.
stenfrukt. Ilex Aquifol’ium, kristtorn, järnek,
med glänsande, mörkgröna, taggiga blad och röda
stenfrukter, växer på Norges och Jyllands v. kust
och har funnits vild även i Bohuslän men är
numera där
försvunnen. Järneken
är inom nämnda
områden så
karakteristisk, att man
uppställt den som
typ för en särskild
växtgeografisk
region, Ilex-regionen
el. den oceaniska
regionen. I s.
Brasilien, Argentina
och Paraguay
förekommer Ilex
para-guarie’nsis, y e r b
a-trädet, vars
kof-feinhaltiga grenar
och blad rostas
och under namnet
mate (matte) el.
paraguayte
be
Kristtorn.
Ur ”Vilda växter i Norden”.
gagnas till beredning av en om te erinrande
dryck, som uppsuges genom ett härför särsk.
konstruerat rör (bombilla). [G.]IV.
Kristus (grek. Christos’, av chri’ein, smörja,
övers, av hebr. Messias, den [till konung]
smorde), Jesus och Jesus Kristus brukas
i regel utan åtskillnad; teologiskt språkbruk
använder dock stundom K. för att beteckna den
återuppståndne Herren (den gudomliga sidan i
Jesu väsen) och Jesus i fråga om hans mänskliga
jordeliv (den historiske Jesus). Se Jesus Kristus
och Kristologi.
Kristusakasia, bot., art av släktet Gleditschia*.
Kristusbilder, se Jesus Kristus, konsthistoria.
Kristusmonogram, bokstavsfigur i form av
förkortningar av namnen Jesus Kristus, skrivna med
grekiska bokstäver. Redan under i:a årh. e.Kr.
brukades som k. bokstäverna XP,
begynnelsebokstäverna i den grekiska namnformen XP1XT02
(Christos’), vanl. hopsatta till t el. senare * ibland
insatta i en cirkel, evighetens el. oändlighetens
symbol. Stundom användes X sammanfogat med 1
(begynnelsebokstaven i 1HX0Y2, lesous): * Genom
korsformen (se Kors) blir symboliken ytterligare
fördjupad. Ett
annat k. är A och H
(el. a och co), Alfa
och Omega, första
och sista
bokstäverna i grekiska
alfabetet, A och O,
stundom
förekommande tillsammans
med det förra k.
och syftande på
Jesus som
”begynnelsen och änden”
(Joh. upp. 22:13;
jfr 1:8). Ett
senare k. är IHS,
vanl. uttytt Jesus
Hom’inum Salva’tor
(Jesus, människornas frälsare) el. In Hoc Signo
(underförstått vinces, I detta tecken skall du
segra; se In hoc signo vinces); flera andra
tolkningar finnas, ss. den svenska allmogetolkningen
Jesus, Herrens Son. Detta sista på kyrkliga
föremål ytterligt ofta förekommande k. blev särsk.
populärt genom Bernardinus’ av Siena
predikningar över Jesu namn (och är även
Serafimer-ordens devis). Jfr även Ichthys, INRI och
Kris-tussymboler. E.W.
Kristusmystik, se Mystik.
Kristusorden, riddarorden, stiftad i Portugal
1318, stadfäst av påven 1319 och inordnad i
cister-ciensorden med bibehållande av tempelherrarnas
statuter. K. bildades senare även i Italien och
Brasilien. En påvlig k. för civila och militära
förtjänster stiftades 1847, ånyo stadfäst 1905; räknas
som den förnämsta påvliga orden och tilldelas i
regel endast statsöverhuvuden el. medl. av
furstliga hus.
Kristussymboler framträdde redan under de
första kristna årh. och förekommo särsk. talrikt
under tider av förföljelse i st.f. bilder av Jesus
Kristus, liksom dennes namn icke helt utskrevos
(se Kristusmonogram) och egenskapen av kristen
Kristusmonogram på en
gam-malkristen sarkofag. Museo
Laterano, Rom.
— 1191 —
— 1192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
