Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kroatien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROATIEN
som utgör republikens n.v. del, är övervägande
bergigt (Pljesevica planina 1,649 m), omväxlande
skogs- och karstland. Huvudnäring är jordbruk
med skogsbruk. Bergsbruket är statt i
utveckling; bland mineraltillgångarna märkas brunkol,
bauxit, bly-, zink-, silver- och järnmalm. Enda
storstad är huvudstaden Zagreb, främsta hamn
Rjeka (Fiume) med Susak. Särsk. i kusttrakterna
och berglandet är vägväsendet bristfälligt.
K., som under äldsta historiska skeden var
befolkat av illyriska stammar, tillhörde från
kejsartidens begynnelse det romerska riket och
utgjorde en del av prov. Pannonien. Vid
riks-delningen 395 e.Kr. kom det till västromerska
riket, ingick från 489 i det östgotiska väldet och
kom vid dettas fall 535 under Bysans. Från 568
voro avarerna herrar i landet, vilket o. 630 erhöll
sin slaviska befolkning, kroaterna*. K. förblev
länge ett stridsäpple mellan de bysantinska
kejsarna och olika västeuropeiska makter, framför
allt frankiska riket o. 800. K:s dittills hedniska
befolkning vanns under frankiskt inflytande för
den romersk-katolska kyrkan, medan de s. och
ö. om kroaterna bosatta, nära stambefryndade
serberna under bysantinskt inflytande övergingo
till den grekisk-katolska kyrkan; denna religiösa
motsättning mellan de båda folken, som
grundläde även en kulturell motsättning mellan dem,
har i hög grad in i vår egen tid präglat K:s
historia. Varken avarer, bysantinare el. franker
utövade någon verklig makt över kroaterna,
vilkas angelägenheter handhades av inhemska
furstar. Ur dessas led utnämnde de frankiska
kejsarna hertigar av K., vilka därefter blevo de
högsta styresmännen. Från 800-talets senare del
vunno hertigarna reell självständighet, och
To-mislav (910—928) antog kungatitel. De följ. årh.
voro fyllda av växlingsrika strider till lands och
sjöss mot Bysans och Venedig, vilka bl.a.
oroades av kroaternas sjöröverier på Adriatiska
havet, samt mot ungrarna, vilkas inflytande i K.
var statt i tillväxt. Under Peter Kresimir IV
(1058—74) nådde riket sin högsta blomstring, det
omfattade då huvuddelen av den nuv.
jugoslaviska folkrepubliken K., dock icke dess
östligaste del (ö. Slavonien), och därjämte stora
delar av Bosnien. Bland kroaterna rådde emellertid
inre splittring, som kom till utbrott särsk. efter
den inhemska kungaättens utslocknande på
mans-sidan 1090. Ett parti vände sig till konung
Vla-dislav I av Ungern, och denne erkändes 1091
som K:s herre. Först efter långvariga strider
med rivaliserande makter lyckades hans
efterträdare konung Koloman i början av 1100-talet att
fast knyta hela K. till Ungern; en del av rikets
sydliga kustland, Dalmatien, kom dock senare
till Venedig, Ungerns främsta rival om makten.
K. införlivades icke i Ungern utan stod snarast
i ett slags personalunion med detta rike under
en gemensam konung, som var representerad i
K. av en högste ämbetsman, banen. Dessa
förhållanden bestodo hela medeltiden igenom, tills
K. på 1520-talet nåddes av den turkiska
expansionen. Förgäves organiserade Ungerns kristna
konungar av huset Habsburg delar av K. som
försvarsområden, den s.k. Militärgränsen*; steg
för steg framträngde turkarna och voro vid 1600-
talets början herrar över så gott som hela K.,
venetianarnas besittningar i Dalmatien dock
undantagna. I freden i Karlowitz 1699 avstod
Turkiet alla sina besittningar i K. till Habsburg,
1767 organiserades det som ett kronland,
Illy-rien, men från 1777 räknades Slavonien och
landskapet K. (se K.2) som två skilda
kungariken. Militärgränsen utgjorde vid sidan därav
eget distrikt. Under revolutionskrigen avstod
Habsburg i freden i Wien 1809 landet v. om
Save till Frankrike, som införlivade det med de
s.k. Illyriska provinserna. Detta omfattade
jämväl de tidigare Venedig och en kort tid
Habsburg tillhöriga delarna av Dalmatien*. Vid
Na-poleons fall kom 1814 hela nuv. K. ånyo under
Habsburg. Dalmatien intog en särställning och
räknades som ett särskilt kungadöme; vid det
slutliga ordnandet av de konstitutionella
förhållandena i dubbelmonarkiens icke-ungerska
riks-del fick Dalmatien representation i riksrådet och
kom så att bli en del av Österrike, ett eget
kronland. De tidigare Ungern tillhöriga delarna
av nuv. egentliga K. och Slavonien återförenades
med Ungern men bibehöllo alltjämt sin gamla
särställning. Då man från ungersk sida, särsk.
fr.o.m. 1840, sökte inskränka kroaternas
särrät-tigheter, uppstod starkt missnöje inom detta folk.
Spänningen mellan de två nationaliteterna kom
till utbrott i samband med de revolutionära
rörelserna i dubbelmonarkien 1848. Medan de
revolutionära i Ungern krävde en fri författning
och en representation för hela landet, begärde
kroaterna detta för egen del samt önskade en
stat, omfattande Slavonien, egentliga K. och
Dalmatien. Kroaterna vägrade ta säte och
stämma i den riksdag, som Ungerns revolutionärer
lyckades tilltvinga sig. Det utbröt öppna strider
mellan kroater och ungrare, vilket möjliggjorde
för kejsaren att sätta Ungerns nya författning
ur kraft, över huvud spelade K:s ban J. Jellacic
en betydande roll vid de revolutionära
rörelsernas kuvande. Som en följd av kroaternas
hållning skildes egentliga K. och Slavonien från
Ungern 1849 och förenades till ett eget kronland,
Kroatien-Slavonien, med egen lantdag. Från
ungersk sida ställde man som villkor för
försoning med kejsarriket, att området skulle
återförenas med Ungern, och så skedde 1868. Dock
behöll Kroatien-Slavonien sin lantdag och
åtskilliga privilegier, vilka slutgiltigt reglerades
1873. 1881 förenades Militärgränsen med
Kroatien-Slavonien. Spänningen mellan kroaterna,
bland vilka en nationell rörelse framträdde under
ledning av J. J. Strossmayer, och ungrarna
förblev bestående och skärptes, särsk. efter 1900.
Å ena sidan sökte kroaterna som förut stöd mot
Ungern i Österrike och kejsarhuset, å andra
sidan gjorde sig bland dem med växlande styrka
gällande en rörelse, som sökte kontakt med de
serbiska stamfränderna. Dubbelmonarkiens
sammanbrott 1918 medförde en lösning av den
kroatiska frågan i enlighet med sistn. riktnings
program. K. och Slovenien förklarade sig i okt.
1918 oberoende men förenades i nov. s.å. jämte
övriga från Österrike-Ungern avskilda
sydsla-viska områden med Serbien och Montenegro.
Kroaterna och slovenerna krävde vidsträckt
själv
— 1203 —
— 1204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
