Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faenza - Færder - van der Faës, Pieter - Faesi, Robert - Faesulae - Faëton - Faetong - Faff - Fafner, Favne - Fáfnismál - -fag - Fag - Fagaceae - Fagales - Fagara - Făgăraș - Fagedeniska sår - Fagel, Casper - Fagerberg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAGERBERG
starkt fäste, som 17/i2 1944 erövrades av
nyzee-ländska trupper. I de förbittrade, veckolånga
striderna led staden allvarliga skador, och bland
förstörda el. skadade byggnader äro flera kyrkor
och palats. Det internationella museet för
keramik förstördes jämte stora delar av dess saml.;
skador erhöllo bl.a. pinakoteket och bibi., medan
katedralen, i ungrenässans (påbörjad 1474), är
väl-bevarad. F:s majolikatillverkning (fajans*) var
ryktbar redan i början av 1400-talet.
Textilindustri. P.
Færder, lots- och fyrplats, se Ferder.
van der Faès [fann ... fa’s], Pieter, målare,
se Lely, Peter.
Fa’esi, Robert, schweizisk litteraturhistoriker
och författare (f. 1883). F., som studerade i Zürich,
Lausanne och Berlin, är prof, i tysk
litteraturhistoria i Zürich sedan 1922. Han har också
framträtt som skald, dramatiker, romanförf., essäist
och filmförf. Av hans arbeten kunna nämnas
”Zürcher Idylle” (1908), en berättelse, ”Odysseus
und Nausikaa” (1911), en tragedi, ”Paul Ernst
und die neuklassischen Bestrebungen im Drama”
(1913), ”Das poetische Zürich” (s.å.; tills, med E.
Korrodi), ”Aus der Brandung” (1917), dikter,
”R. M. Rilke” (1919), ”Gestalten und Wandlungen
schweizerischer Dichtung” (1922), ”Spittelers Weg
und Werk” (1933), ”Heimat und Genius” (s.å.)
och ”Dichtung und Geschichte” (1945). E.
Faesulae [fe’-], stad i Italien, se Fiesole.
Fa’eton (grek. Faeth’on, lat. Pha’ethon, lysande),
grek, myt., hos Homeros binamn på solguden Helios,
i senare diktning dennes son. För att få sin
gudomliga börd bekräftad utverkade F. av sin fader
att en dag få köra solspannet men förmådde ej
tygla detta, satte himlen och jorden i brand och
slungades slutl. av Zeus’ blixt ned i floden
Eri-danos*, där han drunknade. Sagan om F. har
behandlats av bl.a. Ovidius i hans ”Metamorfoser”
och var ett ofta använt motiv i konsten (i
sarkofagreliefer o.s.v.). W.N.
Fa’etong [el. -åu’] (fra. phaéton, efter namnet på
Faèton* med syftning
på att f. till en
början vanl. användes av
förnäma unga män,
vilka körde i våldsam
fart, ofta med fara
för livet), i sht förr:
ett slags lätt, högt,
öppet el. halvtäckt
förnämare åkdon med
fyra hjul och ett el. två säten, av vilka det
främre är högre; förr även om ett slags högkullig
damhatt.
Faff, smalt, upprättstående städ med spetsig fot
för fastdrivning i filbänk e.d. och med helt liten,
plan el. buktad arbetsyta, s.k. ban el. slag. F.
nyttjas för bleck-, koppar- och guldsmedsarbete.
Fafner, F a v n e (isl. Fäfnir, av äldre Faömnir,
eg.: omfamnaren), nord, myt., son till Reidmar, som
han dräpte, då denne nekade att med honom och
brodern Regin dela det guld, som han fått i
mansbot för den tredje sonen Otr (”utter”), vilken Loke
råkat döda, då Otr i en utters skepnad uppehöll
sig i Andvaraforsen. F. behöll allt guldet och
ruvade i drakgestalt över det på Gnitaheden. Eggad
av Regin dödade honom där Sigurd, Sigmunds son,
med det av Regin smidda svärdet Gram. Före sin
död uttalade F. en förbannelse över den skatt, som
Sigurd tillägnade sig. Sigurd erhöll av detta sitt
dåd tillnamnet Fafnesbane. Se f.ö. Fåfnismål. -—
Bildframställningar av Sigurds bedrift finnas i
Sverige (se Sigurdsristningar). Den omnämnes f.ö.
även i tyska forndikter. E.H.
Fåfnismål (isl.), en av den äldre Eddans
hjältesånger. Den inledes med ett samtal mellan
Sigurd och Falner*, vilken i dödskampen uttalat
förbannelsen över sin dråpare, som nu skulle äga
det guld, varöver han ruvat. Då Sigurd efter att ha
smakat på Fafners hjärteblod lärt sig förstå, vad
småfåglarna kvittrade uppe i trädet, dödar han
på gr. av dessas varningar även den falske Regin.
Fåglarna råda honom därefter att på
Hindarfjäl-let uppsöka den sköldmö, som där ligger sövd av
trolldom och som skall giva honom goda råd. —
Dikten, som avfattats på ljööahåttr och
fornyrÖis-lag, är ett fragment av minst två, med prosastycken
sammanfogade kväden; jfr Reginsmål. E.H.
-fag (till grek. fagei’n, äta), som senare led i
sammansättningar: -ätare. Se t.ex. Lotofager.
Fag [fägg] (eng.), se Fagging.
Faga’ceae, se Ekväxter.
Faga’les, ordn. av tvåhjärtbladiga växter,
omfattande fam. björkväxter och ekväxter.
Faga’ra, tropiskt växtsläkte av fam. Ruta’ceae
med 200 i alla världsdelar förekommande arter,
ofta taggiga buskar el. träd med spiralställda, enkla
el. sammansatta blad, små blommor och
stenfrukt. Flera lämna högt skattat virke, ss. F.
cari-baè’a och F. P ter o’ta (Mellanamerika), den senare
järnträ från Jamaica, ävensom F. flava västindiskt
sidenträ (atlasträ, satinträ) till faner och
inlägg-ningsarbeten.
Fägära? [fagara’J], huvudstad i dep. Fägära§
(2,432 km2, 86,039 inv.) i Transsylvanien i
Rumänien, vid övre Olt c:a 430 m ö.h.; 7,841 inv. (1930).
Kvarnar. — Fägära§bergen (rum. Muntii
Fågårapului) på dep:s sydgräns ha Transsylvanska
alpernas och Rumäniens högsta topp, Negoi, 2,544
m (jfr Karpaterna).
Fagede’niska sår, äldre benämning på kroniska,
vanl. syfilitiska hudsår, med variga kanter och
krypande utbredning.
Fagel [fa’yal], C a s p e r, holländsk statsman
(1634—88), började sin bana som advokat, ådrog
sig Jan de Witts uppmärksamhet och blev tack
vare honom 1670 Generalstaternas sekr. Vid det
franska anfallet på Holland 1672 var F. en av de
få, som höllo modet uppe. För att ena folket
bidrog han till prins Vilhelms upphöjelse till
ståthållare och blev sedan dennes trogne medhjälpare.
1672 rådspensionär i Holland kan han nästan
betraktas som Vilhelm IILs utrikesminister, och
från F. härrörde dennes manifest före tåget till
England 1688. PS.
Fagerberg, Carl Vilhelm, skulptör (1878—
1948), studerade vid Konstakademien 1902—05,
sedan som Jenny Lind-stipendiat i Paris. F:s
produktion är synnerligen omfattande: porträtt,
reliefer för en mängd kyrkor, bl.a. svenska kyrkan i
Paris, gravmonument, djur- och sportskulpturer,
fontänkompositioner i Visby och Sundbyberg,
medaljer, plaketter m.m. Nämnas kunna porträtt av
- 89 -
— 90 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
