Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falugrafikerna - Falu gruva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALU GRUVA
donvistelser från hösten 1926 utvecklade sig till en
gravyrens mästare av världsklass. Vid sidan av
den 1920 bortgångne Zorn, även han en son av
Dalarne, anses Fridell som Sveriges störste etsare,
stundom överträffande Zorn i grafiskt
raffinemang. Efter Fridells död har Stig Borglind nått
internationell ryktbarhet genom sina ytterst
minutiöst genomarbetade blad, där han i landskapet
ofta kombinerat etsning el. torrnålsgravyr med
kopparstick, ja, ibland använt alla tre teknikerna.
Även Helge Zandén behärskar samtliga dessa
tekniker (jämte litografien) men blandar dem sällan
i samma blad. Hans Norsbo, nästan lika
detalj-skarp som Borglind men mindre intresserad av
atmosfärisk förtoning, arbetar så gott som
uteslutande med torrnål — bortsett från måleriet,
som även odlas av Zandén. Bull Hedlund, den
fantasifulle och ofta drastiske illustratören med
kulturhistoriska intressen, bosatt i Stockholm
liksom Norsbo, brukar gärna en kombination av
etsning och torrnålsradering t.ex. i sina
illustrationer till Anatole Frances böcker. David
Tägt-ström slutl., som slagit sig ned i närheten av
Leksand, synes efter Fridells död icke nämnvärt
ha sysslat med grafik. Utan tvivel tog han i sina
torrnålsporträtt o. 1916 intryck av Fridells delvis
antydande, sensibla ungdomsteknik med
fläckbildande draggning vid plåtarnas tryckning, men
under senare år har han mest använt koncis
hård-grundsetsning samt någon gång akvatinta. — De
ännu i livet varande F. anordnade hösten 1942 i
Falu stads konsthall en retrospektiv utställning av
sina grafiska verk. Katalog med inledn. av Otto
G. Carlsund, ”Fem Falugrafiker”. F. kunna anses
som kärntruppen i nutida svensk grafik. De ha
med stor ambition hängivit sig åt det grafiska
studiearbetet och nått en betydande teknisk
skicklighet utan att förfalla till manierism.
Traditionen från Carl Larsson, Zorn och den särbegåvade
Fridell har vackert förts vidare. H.Ge.
Falu gruva är belägen i s.v. delen av Falu stads
område. Liksom Bergslagens övriga
malmförekomster är den geologiskt bunden till den s.k.
lep-titformationen (det äldsta urberget), som i
Falu-trakten representeras av ett ö.—v. stråk av rödlätta
el. grå, stundom porfyriska leptiter. Gruvan och
kisförekomsterna ligga i en grå, ofta glasig
kvart-sit, som utåt periferien först blir
glimmerskiffer-artad och slutl. övergår till leptit. —
Falumal-mernas geologi och bildningssätt anses i det stora
hela identiska med de mellansvenska
sulfidmal-mernas i allm., liksom också med det bekanta
Orijärvifältets i Finland. Vid sitt inträngande och
stelnande i leptitformationen ha urgraniterna
framkallat genomgripande kemiska omsättningar,
kännetecknade av substanstransport (metasomatiska
omvandlingar), varvid bl.a. metallösningar tillförts
angränsande leptit under bildning av sulfidmalmer
m.m., främst kopparkis och svavelkis, men även
magnetkis, zinkblände, blyglans, magnetit,
weibul-lit och guld. Samtidigt har leptiten bl.a. genom
tillförsel av kiselsyra (kvarts) men förlust av
fält-spat omvandlats till glimmerskiffer och slutl. till
kvartsit. ■—■ De anförda brytvärda malmmineralen
förekomma dels spridda i impregnationszoner
inom kvartsiten, i detta fall mest kopparkis, som
då brytes som kopparmalm under namn av
”hård
malm” (c:a 15—20% kis med c:a 4% koppar),
dels starkt koncentrerade i ett antal koniskt
formade malmkroppar, s.k. kisstockar. Dessa bestå
av svavelkis med vanl. låg kopparkishalt och föga
gångart. De brytas för svavelhalten under namn
av ”kis” (c:a 50—70% skrädd malm med c:a
40 °/o svavel). Kopparkishaltigare delar av
kisstoc-karna kallas däremot ”blötmalm”, numera
hållande blott c:a 2% koppar. I regel äro
kisstoc-karna mantelformigt omklädda av ända till 10—
15 m mäktiga ”skölar”, d.v.s. gamla kross- och
förskjutningszoner i bergrunden, vilkas
krossprodukter övergått till en nybildad mineralmassa av
klorit, talk, biotit och cordierit m.m. Skölarna ha
varit rikast kopparkisförande, ”skölmalm”, och
äro därför för länge sedan utbrutna. — Guldet
förekommer alltid gediget, dels finfördelat i
kopparmalmerna (d.v.s. i hård- och blötmalmerna)
med c:a 3—5 g pr t, dels inneslutet i ådror och
klumpar av kvarts (”guldmalm”), ant. skönjbart för
blotta ögat (med en halt av c:a 300—500 g pr t)
el. också genom sin finfördelning osynligt men
då alltid åtföljt av det selenhaltiga
vismutmine-ralet weibullit (galenobismutit), vars närvaro blir
till ledning vid malmens (”selenmalm” med c:a
10—30 g guld pr t) skrädning. -— Det
malmförande områdets längd är c:a 600 m, dess bredd
175—250 m och djup 140—350 m.
Anmärkningsvärd är kopparkishaltens gradvisa avtagande mot
djupet.
F., under medeltiden vanl. benämnd
Tiskasjö-berg el. Kopparberget, senare Stora
Kopparberget, var under årh. den rikaste kopparförekomsten
i världen och är en av de märkligaste gruvor
man känner. Med upptäckten av nya rika
kop-parmalmsfyndigheter i slutet av 1800-talet, främst
inom Lake Superior-området i USA, upphörde
dess rangställning. Gruvan omtalas redan i ett
bytesbrev från 1288, då biskop Peder i Västerås
tillbytt sig Vs i Kopparberget. Dess äldsta kända
privilegier datera sig från 1347. Utan avbrott
har den bearbetats i minst 650 år. Den intill
slutet av 1800-talet utvunna kopparmängden har
beräknats till bortåt 450,000 t, motsv. ett värde
av c:a 1,000 mkr el. mer än någon annan
gruva i världen. Tillfälligtvis, ss. år 1650,
översteg den årliga kopparproduktionen vid gruvan
3,000 t. F:s ägare var från början en korporativ
sammanslutning av huvudsaki. bergsmän med
Kronan som delägare och under dess överhöghet.
De under 1500—1700-talen på den då alltmer
blomstrande kopparhanteringen vid gruvan lagda
skatterna av olika slag möjliggjorde
finansierandet av rikets dyrbara stormaktspolitik, och
gruvan kom på så sätt att spela en enastående
historisk roll. Den äges numera av Stora Kopparbergs
bergslags ab.*.
I äldre tider bearbetades de rika blöt- och
skölmalmerna (kopparmalmerna), men dessa äro
numera i huvudsak utbrutna. Liksom vid andra
äldre svenska gruvor skedde brytningen i stora
öppna rum, vilkas tak och väggar på gr. av
bristande försiktighet vid brytningen tidvis
instörtade, medförande förödande ras till stort hinder
för driften och malmfångsten. Härvid
uppkom-rrto de s.k. ”stötarna”, begränsade av ofta lodräta
väggar, av vilka Storgruvestöten från 1655—87
— 181 —
— 182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
