Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fana - Fanal (fyrbåk) - Fanal (opera) - Fanam - Fanarioter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FANARIOTER
Fana av Kari XIV Johans typ. 1819.
Västgöta regemente.
vara försedda med helgonbilder och heraldiska
emblem. T.o.m. 1500-talet användes benämningen
f. för kav:s, dess diminutiv fänika för inf:s
fälttecken. Den förra var mindre och ofta
två-tungad men kallades då sannolikt kornett, den
senare var fyrkantig och av betydliga dimensioner.
Johan III stadgade, att ett gult kors skulle ingå
i samtliga svenska fänikor, oberoende av deras
färg i övrigt. Under 1600-talet hade varje
kompani och skvadron sin f., och dukarnas storlek
blev i allm. mindre. Först Karl XI införde ett
enhetligt system för arméns f. De indelta reg:s
kompanifanor fingo samma färg som resp,
landskapsvapens bottenfärg och därpå landskapets
vapenbild, omgiven av en lagerkrans, utom 1 i v f a n a n
el. f. vid livkompaniet, som (enl. franskt mönster)
var vit med riksvapnet på båda sidor och
land-skapsvapnet i övre hörnet vid stången. De
värvade reg. och livreg. förde vita f. med konungens
namnchiffer. Under 1700-talet inskränktes
fanorna vid inf. till 2 för varje bataljon och senare
blott 1 pr bataljon. 1819 införde Karl XIV Johan
f. i nationalfärgerna, med ”tre kronors”-vapnet i
mitten. 1844 återinförde Oskar I f. i
landskapsfärgerna och lät anbringa segernamn på dukarna.
Oskar II återtog dock 1875 nationalfärgerna med
landskapsvapnet i mitten. Numera för varje
regemente blott 1 f.
F. tillverkades på 1600-talet av taft el.
sidendamast med därpå målade figurer. Från början
av 1700-talet voro dukens bilder urklippta och
infällda i duken. Under 1700-talets senare hälft
broderades vapenbilderna på dukarna, som
därigenom blevo mycket tunga. Standaren hade även
fransar och band med tofsar. Under 1700-talet
användes även s.k. uppbådsfanor för det till
hemortens försvar uppbådade manskapet; dessa
voro vanl. enkla linnedukar med socknens el.
häradets namn målade därpå. Bestämmelserna om
svenska härens f. finnas i generalorder av Ve 1898.
— F. hedras som symbol för krigshären. Den
transporterades under medeltiden på en s.k. f a
n-v a g n och uppvaktades med pukor och trumpeter
(detta bruk återupptogs under Karl XII i Sverige
och Peter I i Ryssland). F. skyddades av s.k.
fanvakt*, vilket bruk ännu bibel ålles. G.IV.F.
2) Ett från medeltiden härstammande och
sedan början av nya tiden vanligt namn på den
taktiska ryttarenheten i Sverige. Äldst var
adels-f., vars ursprung går tillbaka till det av
Magnus Ladulås införda frälset; denna f. kvarlevde
till 1800-talets början. Från Gustav Vasas tid
uppsattes inom de olika landskapen lands-f. Urspr.
uppsatta genom värvning kunna de betraktas som
föregångare till våra äldsta indelta rusthållsreg. Erik
XIV:s organisation omfattade o. 3,000 landsryttare,
fördelade på 8 f. (1 från Uppland, 2 från Småland.
1 från Östergötland, 2 från Västergötland och 2
från Finland). Härtill kommo konungens egna
ryttare, fördelade på 1 hov-f. och 2 f. hingstridare.
Enl. Erik XIV:s instruktion av 1565 bestod f.
av 300 ryttare, varav 240 bildade
slagordningen, indelad i 4 kvarter om 4 rotar om 15
ryttare. De 16 rotarna ställdes bredvid varandra:
slagordningens djup blev sålunda 15 hästar. De
ej i slagordningen ingående ryttarna bildade
förlorade hopen, avsedd för tillfälliga uppgifter.
Beväpningen var i allm. harnesk, pistoler å hästen,
svärd samt för de tre främsta leden dessutom
lans. Från 1603 började styrkan nedsättas och
benämningen f. ersättas av kompani. -— Litt.:
C. Adlersparre, ”Afhandling om svenska
krigs-magtens och krigskonstens tillstånd” (i
”Vitterhets, historie och antikvitets akad:s handlingar”,
3, 1793); ”Meddelanden från Kungl. Krigsarkivet”,
4 (1926); ”Meddelanden från
Riksheraldikeräm-betet”, 10 (1945). T.Hm.
Fana’l (fra., av grek, fanos’, fackla), fyrbåk,
skeppslanterna; ledstjärna.
Fana’l, opera av O. Ritter och J. Welleminsky
efter H. Heines ”Schelm von Bergen”, musik av
Kurt Atterberg. Uruppförande i Stockholm 1934,
repriser 1943 och 1947. Huvudroller: Rosamund
(sopran), Martin (tenor), Jost Hundsheimer (bas).
Fanam, numism., se Fanon.
Fanario’ter (av nygrek. fana’ri, turk. fena’r,
lykta), de förnäma greker och deras ättlingar, som
efter Konstantinopels erövring av turkarna bodde
kvar i staden, mest i stadsdelen Fanar i Stambuls
n.v. del. De kommo under den turkiska regimen
Fana av Gustav V:s typ. 1938. Signalregementet.
— 197 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
