Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fang - Fangen, Ronald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FANGEN
ett äldre skikt, över vilket de från n.ö.
invandrade f. lagrat sig. F:s näringar äro åker-(hack-)
bruk, jakt, fiske, handel och framställning av
smi-des- och lervaror. Vid handel använda de ett
egenartat myntsystem, miniatyryxhuvud (bikei),
sammanbundna till tiotaliga knippen. Kannibalism
förekommer hos dem i form av förtärande av
fång-na fiender. Bland deras vapen märkas kastkniv
och (för jakt) armborst, de senare ursprungligen
gjorda efter europeisk förebild. Deras samhällsliv
grupperar sig kring familjen; deras religion visar
drag av animism och andedyrkan. — Litt.: G.
Tessmann, ”Die Pangwe” (2 bd, 1913). [C.F.lG.Lm.
Fangen, Ronald August, norsk författare
(1895—1946). F., som gick i skola i Bergen och
sedan gjorde resor i England, Tyskland och
Frankrike, blev 1914
medarbetare å
oslo-tidningen ”Verdens
gang” och fick s.å.
anställning som
redak-tionssekr. i ”Ukens
revy”, där han kvarstod
till 1916, 1918—20 var
han norsk red. för
”Litteraturen”, 1923
grundade han ntidskr. ”Vor
verden”, som han
redigerade till 1930, från
1924 skrev han om
litteratur och teater
i ”Tidens tegn”. F.,
som tidigt hade förvärvat bred beläsenhet i
vitterhet och filosofi, debuterade tjugoårig med den
lilla romanen ”De svake” (1915), som följdes av
”Slægt föder slægt” (1916), ”En roman” (1918)
och ”Krise” (1919), formellt till en del bestämda
av den framväxande expressionismens abstrakta
teknik, till innehållet livsåskådningsdebatterande
med spörsmålet om personligheten och om gott
och ont som huvudtemata; F:s studier i Nietzsche
spåras i dessa böcker, som gåvo den unge
diktaren en beaktad plats i norsk litteratur.
Per-sonlighetsproblemet stod också i centrum för de
litterära och moralfilosofiska utredningar, som
han framlade i essäer om bl.a. Dostojevskij,
Weininger, Rolland, Wells och Wassermann i
boken ”Streiftog i digtning og tænkning” (1919).
Frågan om personlighetens utvecklingsmöjligheter
varierade F. i ett par skådespel, som han skrev
i början av 1920-talet, ”Syndefald” (1920) och
”Fienden” (1922), som behandla moraliska
konflikter och livsåskådningsmotsättningar med
spetsen riktad mot en naturalistisk inställning;
formellt har F. här påverkats av expressionistisk
teater. En mera realistisk utformning har
skådespelet ”Den forjættede dag” (1926), som ger en
etsande skarp bild av livet i en ”modern”
borgerlig familj utan fasta livsnormer. Under
1920-talet började F. mer och mer framträda som
ledande representant för en mera konservativ
falang, som vände sig mot den radikala, av den
ryska kommunismen påverkade riktning bland
de intellektuella, som spelade stor roll i norskt
kulturliv under mellankrigstiden. Hans liberala
humanism, förenad med sympati för religiös
inställning, bar upp de stora essäsamlingarna ”Tegn
og gjærninger” (1928), där han utom direkt
litterära ämnen behandlade engelsk predikokonst
och nordisk psalmdiktning, och ”Dagen og veien”
(1934), där han bl.a. tog ställning till det av den
kontinentala fascismens ökade inflytande
påverkade kulturläget. F:s orientering mot en mera
positiv kristen livssyn bestämde motiv och
utformning, när han skrev de stora romanerna
”Nogen unge mennesker” (1929; sv. övers. 1930)
och dess forts. ”Erik” (1931; sv. övers. 1932),
”Duel” (1932; sv. övers. 1933) och ”En
kvin-nes vei” (1933; sv. övers. 1934), i vilka
handlingen utspelas i Norge före el. efter i:a
världskriget, samt ”Mannen som elsket rettferdigheten”
(1934; sv. övers. 1935), som skildrar människor
i en nordtysk stad under början av 1800-talet;
huvudpersonerna i dessa inträngande
människoskildringar få lösningen på sina problem i
avgörande religiösa upplevelser. Mot mitten av
1930-talet kom F. i kontakt med den s.k.
grupprörelsen, och från 1934 framträdde han som
dess mest betydande företrädare i Norden med
en rad skrifter, ”En kristen verdensrevolusjon”
(1935; sv- övers, s.å.), där han med skärpa vände
sig mot den liberala humanism, som länge
utgjort hans andliga grundval, ”Det nye liv” (1935;
sv. övers. 1936), en saml. predikningar, tal och
artiklar, ”Paulus og vår egen tid” (1936; sv.
övers. 1937), ”Kristen enhet” (1937; sv. övers.
1938), där han deklarerade sin anslutning till den
ekumeniska rörelsens strävanden, och
”Kristendommen og vår tid” (1938; sv. övers, s.å.), där
han bl.a. vände sig mot tidens totalitära makter,
nationalsocialismen och kommunismen. F:s
anslutning till grupprörelsen återverkade på hans
diktning: skådespelet ”Som det kunde ha gått”
(1935) och romanerna ”På bar bunn” (1936; sv.
övers, s.å.), en skildring av
storstadsintellek-tuella, som fick en forts, i ”Allerede nu” (1937;
sv. övers, s.å.), samt ”Kvernen som maler
lang-somt” (1939; sv. övers, s.å.), där handlingen
utspelas under 1880-talets slut i Bergen, F:s
barndomsstad, första delen av en serieroman. F.
upplevde på ett intensivt sätt den våldsamma
brytning i tiden, som 2:a världskriget innebar; i
skriften ”Krig og kristen tro” (1940; sv. övers,
s.å.) försökte han klarlägga sin inställning till
kriget. Han vände sig i okt. 1940 mot nazismen
och tyskarnas uppträdande i Norge under
ockupationen i en artikel i tidskr. ”Kirke og kultur”,
”Om troskap”, som blev flitigt läst; i nov. s.å.
häktades F. av Gestapo för tyskfientlig hållning
och hölls i fängsligt förvar till juni 1941,
var-efter han levde i enskildhet i Ring till krigets
slut. I romanen ”En lysets engel” (1945; sv. övers,
s.å.), en bred samtidsskildring, försökte F. ge
en analys av nazismen och dess återverkningar
på norsk botten. Upptagen av arbetet på andra
delen av sin bergenroman, som utkom
ofullbordad postumt under titeln ”Presten” (1946; sv.
övers. 1947), omkom F. vid en flygolycka utanför
Oslo 22/s 1946. Postumt utkommo även
”Nåderiket” (1947), en saml. predikningar, och ”Om
frihet og andre essays” (s.å.), ”Samlede verker”
i 9 bd började utgivas 1948. — Litt.: S. Stolpe,
”Fem norrmän” (1942); C. F. Engelstad, ”R. F.
En mann og hans samtid” (1946; sv. övers, s.å.);
— 201 —
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
