Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
i kriget var brännande. Revolutionären Benito
Mussolini var vid krigsutbrottet red. för det
socialistiska huvudorganet ”Avanti” i Milano men
övergick snart från att jämlikt sitt partis
officiella ståndpunkt föra neutralitetens talan till att
jämte en del partikamrater ivrigt förorda
italiensk intervention på ententens sida. Utesluten
ur sitt parti av denna anledning lämnade han
ledningen av ”Avanti” i okt. 1914 och grundade
”11 Popolo d’Italia” i Milano, där han agiterade
för krig. I denna Mussolinis agitation
blandades nationalistiska och revolutionära idéer.
Detta var även fallet i de av honom 1914—15
bildade men snart upplösta föreningarna, fasci
d’azione rivoluzionaria, ett slags föregångare till
de senare fascistiska organisationerna. Den
egentliga fascistiska rörelsen uppstod dock först efter
kriget. Särsk. för interventionisterna medförde
uppgörelserna efter kriget och den därefter
följande utvecklingen många desillusioner; de
hävdade, att Italien hade ”vunnit kriget men förlorat
freden”. En stark social oro rådde.
Socialisterna voro på framryckning, och medelklassen,
som pressades mellan storkapitalet och de
organiserade arbetarna, levde i ängslan och olust.
Den borgerliga studerande ungdomen kände sig
desillusionerad och famlade efter nya vägar. I
mars 1919 bildade Mussolini den första
fascistiska kampgruppen, en fascio di combattimento,
som efter hand följdes av andra i olika delar
av landet. Man uttalade sig för Italiens kraftiga
uppträdande utåt och påyrkade vissa annexioner,
t.ex. av Fiume, vilket på hösten s.å. egenmäktigt
besattes av skalden d’Annunzio i spetsen för
arditi (”de djärva”), en frontorganisation, som
överlevt kriget och visade med f. besläktade
drag. d’Annunzio hade på vers och prosa
uppeldat de nationella liberalerna och förhärligat
äventyrslusten och kampviljan. Ett liknande
inflytande hade redan före kriget utövats av den
extreme nationalisten E. Corradini. Jämte den
nationella politiken höll Mussolini tv. på sin
radikala sociala linje och krävde samhälleliga
och konstitutionella reformer. F. vann under 1920
långsamt terräng i n. Italien. Under tiden
kulminerade den socialistiska rörelsen. Då
arbetarna i aug.—sept. s.å. besatte fabrikerna, trodde
Mussolini först, att en social omvälvning
därigenom kunde uppkomma. Han ville icke
försumma ett tillfälle att här spela en ledande roll
och att kanske rycka till sig makten i spetsen
för de revolterande massorna. Han drev på den
socialistiska ledningen med brandartiklar, men
när fabriksockupationen misslyckades på gr. av
arbetarnas tekniska oförmåga och de moderata
elementens tveksamhet, drog han sig ur spelet.
Genom det socialistiska partiets sprängning i jan.
1921 sjönk revolutionsvågen ytterligare, och då
det hade visat sig, att icke heller f. hade
framgång med vänsterradikala paroller, lade
Mussolini om kursen, trädde i förbindelse med
anti-marxistiska kretsar och angrep arbetarrörelsen.
Fascisterna organiserades i halvt militära
förband, squadri, som särsk. bekämpade de
socialistiska fackföreningarna. Den vände sig mest mot
motståndare, stadda på återtåg, och man har
karakteriserat f:s maktövertagande som ”en
kontrarevolution mot en revolution, som ej blivit
av”. Täta ministerskiften ägde rum, men ingen
av regeringarna blev situationens herre. De
fascistiska friskarorna fingo emellertid många nya
anhängare, i sht bland ungdomen, och rörelsen
vann sympatier på borgerligt håll. Vid 1921 års
val samverkade f. med vissa borgerliga partier
men lyckades blott erhålla 36 mandat i
kammaren (6,7 °/o av samtliga) och spelade där ingen
mera framträdande roll. I nov. s.å. bildades i
Rom ett verkligt fascistiskt parti. Dess program
hade tydligt tagit intryck av svängningen åt
höger. Men kvar stod partiets fasta föresats att
i den upplösningens tid, som rådde, med alla till
buds stående medel erövra den politiska
makten. Stor anslutning i hela Italien vann f. först
1922, särsk. då den slog ned en av
socialistpartiet inledd storstrejk. De svaga
koalitionsregeringarna hade fortsatt sin vacklande politik,
och då man började frukta, att f. hade fått för
fria tyglar, var det redan mycket svårt, att
hejda utvecklingen. Mussolini förberedde i
hemlighet en våldsam omstörtning, och då tiotusentals
fascister satte sig i rörelse (”Marschen mot
Rom”), föll regeringen undan, bl.a. därför att
konungen vägrade godkänna åtgärder för väpnat
motstånd. Innan fascistförbanden i större antal
nått huvudstaden, fick Mussolini 29/io s.å. i
uppdrag att bilda regering. I hans första ministär
sutto även representanter för borgerliga partier.
Intimast var förbindelsen med de s.k.
nationalisterna, vilka i början av 1923 sammansmälte
med f. till ett ”nationalfascistiskt” parti (Partito
nazionale fascista, PNF). Dét nationalistiska och
imperialistiska drag, som från början utmärkt f.,
förstärktes härigenom. Gentemot det 1919
grundade katolska partiet kommo fascisterna
däremot snart i utpräglad motsatsställning. Av
deputeradekammaren hade Mussolini i nov. 1922
fått nästan diktatoriska fullmakter, till en
början till utgången av 1923. Han började genast
konsolidera sin ställning men manövrerade en
tid ganska försiktigt och använde även skenbart
parlamentariska metoder. Genom 1923 års
valreform, vars huvudpunkt var, att det parti, som
erhöll de flesta rösterna i hela landet, skulle
tillerkännas 2/s av mandaten i varje krets, togs
ett nytt steg på denna väg. Nyvalen i april 1924
försiggingo under starka påtryckningar, och
resultatet blev det väntade: fascisterna erhöllo 60%
av rösterna och 2/s av mandaten i kammaren.
När parlamentet i maj 1924 sammanträdde, angrep
socialisten Matteotti häftigt f. för dess våldförande
av den medborgerliga friheten. Några dagar senare
mördades han, vilket väckte oerhört uppseende,
enär man genast allmänt förstod, att det rörde sig
om en fascistisk aktion av ödesdiger innebörd.
Oppositionen mot f. tilltog, och från såväl
borgerligt som socialistiskt håll krävdes en återgång
till normala parlamentariska förhållanden. När
de liberala ledarna Giolitti, Orlando och Salandra
började ta avstånd från Mussolini, försattes
denne i ett kritiskt läge. Han tvekade först men
slog på nyåret 1925 till mot sina motståndare.
Icke-fascisterna uteslötos ur regeringen, och när
den s.k. aventinska oppositionen* i jan. 1926 ville
återinträda i kammaren, som den lämnat efter
— 247 —
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
