Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
Mussolini mönstrar svartskjortor i Neapel 24Ao 1922 (t.v.) och
talar i Milano “Ao 1932.
Matteottimordet, för att bekämpa vissa
lagförslag, blevo dess medl. ant. tvingade till
underkastelse under f. el. uteslutna ur kammaren.
Under de följ, åren utbyggdes diktaturen
ytterligare. Alla partier utom det fascistiska
förbjödos. Varje kritik mot f. undertrycktes, och
den egna partipropagandan intensifierades.
Statsmakten erövrades fullständigt, och i det
allena-rådande partiet koncentrerades makten hos
ledaren (il duce), som samtidigt var regeringschef
(capo del governo). Partiet behöll en tid en rest
av demokrati. Sålunda valdes vissa funktionärer,
men organisationen blev efter hand rent
hierarkisk; alla poster tillsattes uppifrån, och il duce
företog själv alla högre utnämningar. Partiets
uppbyggnad fick sin slutliga form genom Statuto
del partito nazionale fascista (1932). En
egendomlig ställning intog Fascismens stora råd*
(Gran consiglio del fascismo), partiets högsta
kollektiva organ, som i viss grad utgjorde ett
slags sidoregering och delvis hade statliga
funktioner. Det bestod av ständiga ledamöter, ss.
ledarna för ”Marschen mot Rom”, kammarens
och senatens presidenter, flera självskrivna höga
ämbetsmän samt av regeringen för 3 år utsedda
medl. Rådet skulle behandla alla
konstitutionella frågor och hade bl.a. till uppgift att upprätta
ett hemligt förslag till efterträdare på parti- och
regeringschefsposten. Efter 1928 års
representationsreform utsåg det vidare reellt
deputeradekammarens ledamöter. Sedan näml, de fascistiska
yrkesorganisationerna hade nominerat kandidater,
uppsatte rådet 400 på en enda riksomfattande
lista, på vilken även icke föreslagna namn kunde
medtagas. Därpå följde folkomröstning, varvid
de röstberättigade ägde att anta el. förkasta
listan i dess helhet. Med denna metod var
utgången alltid given. Parti- och statsorgan
sammansmälte i stor utsträckning. De högre
partiledarna voro även statsfunktionärer, och
medlemskap i partiet blev obligatoriskt för ämbetsmän.
Partimilisen (Milizia volontaria per la sicurezza
nazionale), som 1923 hade bildats genom
sammanfogande av de fascistiska friskarorna, var en
i viss grad fristående, statsavlönad del av
partiorganisationen. Partiet hade ett särskilt
kvinnoförbund med flera hundra tusen medl. I
halvmilitära ungdomsorganisationer (balilla,
avanguar-dia) fostrades de unga från barnaåren i f:s
anda, och detta blev den normala men icke i
alla fall säkra vägen in i partiet. På gr. av
kravet om avgörande inflytande över ungdomen
kom f. i konflikt med katolska kyrkan, som
hävdade sin moraliska auktoritet. Även på denna
punkt utjämnades dock motsättningen genom
Mussolinis uppgörelse med Vatikanen
(Lateran-fördraget 1929), och den fascistiska staten
erkände det italienska folkets katolska karaktär. Det
principiellt fria tillträdet till partiet avskaffades
1925 men medgavs åter från 1932, bl.a. för att
underlätta tillämpningen av regeln om
statsäm-betsmäns allmänna anslutning.
Den fascistiska ideologien. Till
skillnad från kommunismen, som var en genomtänkt,
fullt utbildad ideologi, innan den i form av
leninismen blev statsdoktrin i Ryssland, ägde f. i
början ingen fast lärobyggnad. Trots vissa
senare bemödanden förblev den i det hänseendet
relativt outvecklad. Mussolini och hans första
anhängare hämtade idéer ur olika källor men
systematiserade dem icke under kampåren utan
bestredo tvärtom värdet av rationellt tänkande.
F. var och förblev antiintellektualistisk. Den
framträdde som en absolut aktivism, härrörande
ur en dynamisk livskänsla, vilken bejakade
tillvarons irrationella sidor, instinkterna och den
ohämmade dådlusten (”Handlingen går alltid före
normen”). Dessa element i f. kunna delvis
spåras tillbaka till Schopenhauer, Nietzsche, Bergson
m.fl. F. tog vidare starkt intryck av Sorels idéer
om ”direkt aktion” och om betydelsen av
”myter”, ändamålsföreställningar, som utan att
nödvändigt vara sanna el. ens möjliga att förverkliga
kunna egga människan till handling. En central
— 249 —-
— 250 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
