Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fasta (avhållsamhet) - Fasta (bekräftelse) - Fasta affärer - Fastage - Fasta kostnader - Fasta kroppar - Fasta lån - Fasta mellanfolkliga domstolen - Fastan - Fast anställd - Fasta tillgångar - Fastbom, Ernst - Fastbröstade grodor - Fastebrev (juridik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASTA
och de många reglerna i den levitiska lagen ang.
födan visa, vilken vikt man här tillskrev f. Detta
utvecklades än mer i senjudendomen, där särsk.
vissa riktningar, ss. esséerna och fariséerna, lade
en oerhörd vikt vid f. I muhammedanismen lever
detta drag kvar; f. är här dock ingen judisk
påverkan, enär Muhammed övertog fastandet i
månaden Ramadan från den arabiska religionen. F.
under denna månad gäller dock endast från
solens uppgång till dess nedgång, under det att man
om nätterna får lov att fröjda sig åt mat och
dryck så mycket man önskar.
F. har alltifrån den efterapostoliska tiden
intagit en betydande plats i den kristna
kyrkans reglering av den enskildes liv. Liksom
inom judendomen uppskattades f. som ett
förtjänstfullt, syndautplånande verk men motiverades
också på ett djupare sätt som en tjänlig förberedelse
till bönen och som en uppoffring för att kunna
bispringa bröderna. I den mån asketiska
tankegångar med dualistisk bakgrund kommo att omfattas
inom kyrkan, betraktades f. som ett medel till
sinnlighetens undertryckande (särsk. inom
munkväsendet). I f:s liksom i askesens historia över
huvud kan sålunda inverkan spåras av såväl
kristna som utomkristna motiv. Dess betydelse som
ett medel för kyrkans folkuppfostrande gärning
får ej underskattas. Redan o. år 100 nämnas
onsdag och fredag som veckans fastedagar (senare i
Västerlandet även lördagen). F. hörde till
förberedelsen till dop och nattvard (fastande
nattvardsgång är alltjämt regel inom den katolska kyrkan).
Kyrkoåret fick sina fastetider, främst tiden före
påsk (tillika en förberedelsetid för katekumenernas
dop vid påsk). Från 200-talet utsträcktes denna
fastetid till 40 dagar till åminnelse av Jesu f. i
öknen (quadragesimaltiden,
”långfastan”). Inom den västerländska och den
österländska kyrkan utbildades olika traditioner: i östern
förlädes en fastetid efter, i Västerlandet före
pingst, och lördagsfasta ogillades. Inom den
romerska medeltidskyrkan blev f. föremål för en
strängare reglering än inom fornkyrkan och
inordnades i botdisciplinen. De förnämsta i denna
kyrka nu föreskrivna fastetiderna äro:
stations-dagarna (urspr. onsdag och fredag i varje vecka,
numera blott fredag), lördagsfastan, vigdierna
(dagarna före vissa stora fester), quadragesimalfastan
(fr.o.m. askonsdagen) och quatembcrdagarna
(onsdag, fredag och lördag i fyra bestämda veckor).
Men dels ha dessa tider inom vissa områden
begränsats, dels skiljer man mellan olika fastegrader:
jeju’nium natura’le, fullständig avhållsamhet från
all föda, iakttages endast före nattvardsgång (från
midnatt); jejunium plenum, ”full f.”, då en
huvudmåltid utan kött är medgiven (detta gäller bl.a. för
quadragesima och quatemberdagarna); jejunium
semiple’num el. abstinens, som blott innebär
avhållsamhet från kött. Genom särskilda dispenser kan
f. ytterligare mildras. Den grekisk-ortodoxa
kyrkan avviker från den romerska genom något olika
fördelning av tiderna o.a. bestämmelser om
fastegraderna. Reformationen förkastade f. som en
yttre plikt och en handling, varigenom man ville
förvärva ”förtjänster”, men betonade nyttan av
frivillig f. Bruket att iaktta en viss avhållsamhet
före nattvardsgång har på sina håll behållits intill
nutiden i lutherska kyrkor. Namnet f. för
quadragesimaltiden och böndagarnas benämning ”faste-,
bot- och böndagar” ha traditionellt bevarats. —
Litt.: E. A. Westermarck, ”The principles of
fasting” (i ”Folklore”, 18, 1907); A. Villien, ”Histoire
des commandements de 1’église” (1909); H. L.
Sträck & P. Billerbeck, ”Kommentar zum Neuen
Testament aus Talmud und Midrasch”, 4:1
(1928). Efr.B.;Y .B.
Fasta, jur., eg. bekräftelse; stadfästelse å skedd
föryttring av fastighet. Enl. medeltida svensk rätt
skulle föryttring av jord (likaså vissa andra jur.
handlingar) för att bliva ”fast och stadig”
stadfästas av 12 gode män, kallade fastar, ledda av en
ordf., styresfasten. Med tiden övertog
häradshövdingen dennes roll, och stadfästelsen skedde på
tinget, som genom ett särsk. utfärdat brev, fäste
brev*, meddelade sin bekräftelse, f. Förfarandet
med f., som i nyare tid även blev bruk i städerna,
fortlevde ända till 1876, då det övergick i
lagfarten*. K.
Fasta affärer, vid börshandel förekommande
terminsaffärer, som i motsats till t.ex. premie- och
prolongationsaffärer obetingat måste fullgöras på
bestämd dag el. inom bestämd tidrymd efter
an-fordran. Jfr Terminshandel.
Fastage [-a’J] (eg. ty. ombildning av fra.
fusta-ge), ett slags större laggkärl (för vin, vatten, olja
o.s.v.), fat.
Fasta kostnader, kostnader*, som inom vida
gränser äro oberoende av produktionens storlek
vid ett företag.
Fasta kroppar, fys., se Aggregationstillstånd.
Fasta lån kallas av kreditinstitutioner utlämnade
långfristiga försträckningar, som löpa med fast
ränta. F. komma särsk. till användning inom
fas-tighetskreditmarknaden. Jfr Stående lån. — Även
obligationslån benämnas f. Sådana återbetalas
genom utlottning enl. fastställd plan.
Fasta mellanfolkliga domstolen, se
Internationella domstolen.
Fastan, se Fasta, Fastlagen och Kyrkoår.
Fast anställd, om personal, som innehar tjänst
genom fullmakt, kontrakt el. avtal, som
förutsätter längre anställning; inom försvarsväsendet
även om den, som antagits till
(reserv-)officers-aspirant el. som officer, underofficer el. furir
inträtt i reserven.
Fasta tillgångar, dets. som
anläggningstillgångar*.
Fastbom, Ernst Fredrik, skådespelare och
dramatisk författare (1871—1940), var 1892—1904,
1906—1910 och 1926—27 anställd vid Folkteatern
samt 1904—06 och 1910—26 vid Södra teatern, där
han också verkat som regissör, särsk. för sina
egna ytterst populära folkkomedier, de flesta i
roslagsmiljö, bl.a. ”Jag gifta mig — aldrig!”,
”Halta Lena och vindögda Per”, ”En kärlekssaga”,
”Min ska’ du bli!” och ”Lots i bränningar”. F.
har utom i dessa med verklighetssinne, fantasi och
godmodig humor skänkt liv åt en rad figurer ur
den folkliga repertoaren. G.Kg
Fastbröstade grodor, se Stjärtlösa groddjur.
Fastebrev, jur., (förr) av häradshövdingen å
häradsrättens el. borgmästaren å rådhusrättens
vägnar utfärdad skriftlig handling med intyg om
med
— 263 —
— 264 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
