Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fausset, Hugh - Faust, Johann el. Georg - Faust (opera) - Fausta, Flavia Maximiana - Faustin - 1. Annia Galeria Faustina d.ä. (romersk kejsarinna) - 2. Annia Galeria Faustina d.y. (romersk kejsarinna) - Faustman, 1. Mollie (Vagabonde)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAUST
condemned”, 1922, ”Before the dawn”, 1924, m.fl.)
men har gjort sig mest känd som litteraturtolkare
med arbeten över bl.a. Keats (1922), Tennyson
(1923, ny ed. 1929), John Donne (1924), S. T.
Coleridge (1926), Tolstoj (1927), W. Cowper (1928),
Wordsworth (”The lost leader”, 1933) och ”Walt
Whitman” (1942). I ”The proving of Psyche”
(1929) vänder han sig mot I. Babbitts
romantikkritik, och i ”A modern prelude” (1933) ger han
en analys av sin egen person och utveckling. Av
F:s senare produktion kunna nämnas ”Between
the tides: a summer idyll” (1942), ”The last days:
a country chronicle” (1945) och ”Poets and
pun-dits” (1947). E.
Faust [-au-], Johann el. Georg (”Doktor
Faust”), tysk astrolog och charlatan under
reformationstiden. F. torde ha varit född i Knittlingen
i Schwaben o. 1480, var lärare i Kreuzenach 1507,
idkade univ.-studier i Heidelberg, där han avlade
teol. examen 1509, och i Kraköw, där han lär ha
vunnit doktorstiteln. Från många platser, bl.a.
Wittenberg, fördrevs han på gr. av
förargelseväckande uppträdande, men vid furstehoven tycks han
ha spelat en framstående roll som astrolog. Hans
liv var vagantens, som slog sig fram med
varjehanda knep och genom ett skrytsamt uppträdande,
men han tycks ha varit lärdare och en mera
typisk renässansman än de flesta av sina gelikar. Själv
torde han ha gjort anspråk på att vara
svartkonstnär och genom sitt uppträdande gynnat folkets tro,
att han stod i förbund med djävulen, vilken tro
delades av reformatorerna. Då han 1539 avled,
började strax en rik sägenbildning växa fram kring
hans död och hans undergärningar, varvid en hel
del av vad som berättats om tidigare magiker och
samtidiga lärde överflyttades på F., som sålunda
kom att framstå som trollkarlen framför andra.
Inga skrifter föreligga av hans hand, men en hel
del s.k. svartkonstböcker från 1600-talet gå under
hans namn, t.ex. ”Fausts groszer und gewaltiger
Höllenzwang”, ”F:s Praxis magica” m.fl. Något
sammanhang med boktryckaren Fust har F. ej.
Redan 1587 trycktes den första folkboken om F.,
”Historia von D. Johann Fausten, dem
weitbe-schreyten Zauberer unnd Schwartzkünstler ...”
(utg. av J. Spies i Frankfurt a.M.), vilken
huvudsaki. bygger på muntlig tradition men även
använt lärda skriftliga källor. Den framställer
honom som en vetgirig lärd, som vill utforska
himmel och jord och som därför tillgriper
djävulsbe-svärjelse; han lyckas och får Mefistofeles som
tjänsteande men måste förskriva sig till honom,
och sedan hans kontrakt efter allahanda
underbara resor och äventyr gått till ända, avlivas och
bortföres han av onda andar. Boken väckte ett
oerhört uppseende och trycktes i en mängd
ytterligare tillökade uppl. Snart tog även teatern upp
ämnet. Det första kända Faustspelet författades
av den engelske dramatikern Marlowe, vars
skådespel bygger på en eng. övers, av folkboken och
uppfördes redan 1594 (tr. 1604). Detta drama
överfördes till Tyskland av vandrande
teatertrupper och levde länge i olika bearbetningar som
folkskådespel. Även marionett-teatrarna togo upp
ämnet, och det var på en sådan Goethe först gjorde
bekantskap med F., som blev huvudpersonen i
hans mest kända verk. Även senare har F. ut-
Faust och Mefistofeles. Träsnitt i Christopher
Marlowes ”Doctor Faustus”, 1631.
gjort ämne för en mängd operor (se Faust, opera)
o.a. skådespel och dikter. — Den utomordentligt
rika Faust-litteraturen finns förtecknad i K. Engel,
”Zusammenstellung der Faustschriften vom 16.
Jahrhundert bis Mitte 1884” (2 Aufl. 1885).
Folkboken har nyutgivits av R. Petsch 1911. En
utförlig utredning ges i C. Kiesewetter, ”F. in der
Geschichte und Tradition” (1893). v.Sw.
Faust [-au-], opera av C. F. Gounod*, uppförd
f.g. på Théåtre lyrique i Paris 1859 och upptagen på
Stora operans spelplan 1869, varvid den
ursprungliga dialogen ersattes med recitativ. Textboken,
förf, av J. Barbier och M. Carré, ansluter sig till
Margareta-motivet i Goethes versdrama. Operan,
som hör till de stora världssuccéerna, uppfördes
f.g. i Stockholm 1862. Huvudroller: Faust (tenor),
Mefistofeles (bas), Margareta (sopran). — Andra
operor efter Goethes drama med originalets titel
ha skrivits av Spohr, Lassen och Zoellner. Jfr även
”Mefistofeles” av Boito och ”Fausts fördömelse”
av Berlioz. G.Hsm.
Fausta [-äu’-], Flavia Maximiana,
romersk kejsarinna (d. 326), dotter till kejsar
Maxi-mianus, g.m. kejsar Konstantin den store, moder
till Constans, Constantius II och Konstantin II.
Hon dödades 326 på makens befallning.
Fausti’n, kejsare av Haiti, se Soulouque.
Faustfna, romerska kejsarinnor.
1) Annia Galeria Faustina d.ä. (d. 141
e.Kr.), o. 115 g.m. kejsar Antoninus Pius. Denne
lät efter hennes död uppföra ett minnestempel
vid Forum, vars förhall med 10 marmorkolonner
ännu kvarstår.
2) Annia Galeria Faustina d.y., den
föreg:s dotter (d. 176 e.Kr.), 145 g.m. kejsar
Mar-cus Aurelius, vilken hon följde under flera fälttåg.
Den bild F :s make ger av henne i sina
”Betraktelser” torde vara överdrivet sympatisk; i själva
verket åtnjöt hon icke det bästa rykte av sin
samtid. — Litt.: G. Ferrero, ”Romerska
kejsarinnor” (1913).
Faustman. 1) Mollie F., journalist och
målarinna (f. 15/3 1883), under sign. Vagabonde
medarbetare i ”Dagens nyheter” och ”Idun”, har
utg. åtskilliga uppskattade saml. av kåserier samt
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
