Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fehr, 2. Martin - Fehrbellin - Fehrenbach, Konstantin - Fehrman, 1. Daniel (medaljgravör) - Fehrman, 2. Carl Gustaf (medaljgravör) - Fehrman, 3. Daniel (teolog) - Fehrman, 4. Carl (litteraturhistoriker) - Feidias - Feidon - Feif, ätt - Feif, Casten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEHRBELLIN
enl. svensk rätt” (1913), ”Bidrag till läran om
cession av fordran” (i ”Tidsskr. for
Retsviden-skap”, 1925), ”Juridiken och det dagliga livet”
(1926). K.
Fehrbelli’n, stad i prov. Brandenburg, Preussen,
på s. stranden av Havels biflod Rhin, c:a 50 km
n.v. om Berlin; c:a 2,000 inv. — Vid F.
utkämpades 18/b (28/g) 1675 mellan svenska och
branden-burgska trupper en betydelsefull strid. Kurfurst
Fredrik Vilhelm hade i ilmarscher återvänt från
Rhen för att utdriva de i hans land infallna
svenskarna och genom erövringen av Rathenow 15/e
avskurit den direkta förbindelsen mellan de i två
grupper, vid Alt-Brandenburg och Havelberg,
skilda svenskarna. Den förra gruppens befälhavare,
generallöjtnant Wolmar Wrangel, sökte då över
F. verkställa föreningen. Kurfursten å sin sida lät
dels genom ett detachement förstöra bron vid F.,
dels följde han själv med kavalleriet och ett
mindre antal musketerare, i allt o. 6,000 man, efter
svenskarna. Dessa utgjorde ung. 7,000 man, trol.
täml. jämnt fördelade på de båda vapenslagen.
Den förstörda bron tvang svenskarna att upptaga
strid med det påträngande brandenburgska
avantgardet under lantgreven av Homburg vid byn
Hakenberg, 10 km s.ö. om F. Då den svenska v.
flygeln var skyddad av sumpmark, under det att
den h. saknade stöd i terrängen, riktades
huvudanfallet mot denna, och på en utanför den belägen
höjd bragtes 4 kanoner i ställning. Deras
bestry-kande eld blev ytterst besvärlig för svenskarna,
och inf.-reg. Dellwig framsändes för att storma
höjden. Efter en ytterst förbittrad, växlande strid
fingo brandenburgarna till slut överhanden.
Wrangel förde ej i rätt tid fram förstärkningar
från centern och v. flygeln, sannolikt emedan hans
strävan blott gick ut på att snarast avbryta striden
för att fortsätta återtåget. Följden blev, att reg.
Dellwig upprevs och att en kanon måste
kvar-lämnas. Svenskt art. gjorde dock snart slut på
förföljelsen, och följ, dag gick armén över den nu
färdiga bron. Fiendens förnyade uppträdande
föranledde dock brons förtidiga sprängning,
varigenom 8 kanoner och flera hundra trossvagnar blevo
fiendens byte. I själva striden hade svenskarna
blott förlorat ung. 600 man el. föga mer än
brandenburgarna — tyska berättelsers fantastiskt höga
siffror förtjäna ej tilltro —, men reträtten
medförde stora förluster i desertörer. Rent militärt
är striden vid F. obetydlig, men politiskt skakade
den Sveriges maktställning i Tyskland, och den
betraktas där som den preussiska arméns första
stora dag. — Även under sjuåriga kriget ledo
svenskarna vid F. ett nederlag mot preussarna. —
Litt.: N. Wimarson, ”Sveriges krig i Tyskland
1675—79” (3 bd, 1897—1912). P.S.
Fe’hrenbach
ba/j, Konstantin, tysk [-politiker (1852—1926). Urspr. advokat var F. i två
omgångar led. av den badensiska lantdagens andra
kammare och 1907—08 dess president. 1903
invaldes han i riksdagen och blev snart en av
centerns ledande män. I jan. 1918 valdes han till
riks-dagspresident, sköts liksom riksdagen åt sidan
under revolutionen i nov. s.å. men blev i febr. ordf,
i Weimarförsamlingen. Ett erkännande åt hans
stora anseende som parlamentariker var, att han
1920 blev rikskansler i spetsen för en regering av
mellanpartierna med
stöd i vissa frågor
av socialdemokraterna.
Som tysk
chefsdele-gerad vid
konferenserna i Spa 1920 och
London 1921 lyckades
han blott genomdriva
smärre eftergifter av
de allierade i
skade-ståndsfrågan och
avgick därför 1921,
sedan han förgäves sökt
få USA att medla.
Han var ordf, i cen-
terns riksdagsgrupp från 1924 men deltog i
övrigt ej nämnvärt i det politiska livet. G.Lbg.
Fehrman. 1) Daniel F., medaljgravör (1710
—80), erhöll 1760 fullmakt som kungl.
medaljgravör. Bland hans arbeten märkas
förmälningsme-daljen över Adolf Fredrik.
2) C a r 1 Gustaf F., den föreg:s son,
medaljgravör (1746—98), studerade vid Konstakad.
samt i Paris och Rom. F. utnämndes till kungl.
medaljgravör först då Ljungberger, som efterträtt
fadern, dött, och F. blev då också prof, vid
Konstakad. F., som var en utpräglad klassicist, utförde
flera medaljer efter Masreliez’ utkast. Bland hans
arbeten märkas medaljer över sjösegern vid
Svensksund 1790.
3) Carl Elis Daniel F., teolog (1874—1941),
docent i symbolik i Lund 1907, i symbolik och
kyrkohistoria 1919. F. utg. bl.a. ”Confutatio
pon-tifica” (1907), ”Carl Fredrik af Wingård” (2 bd,
1908—12), ”Rättfärdiggörelsetankens utveckling”
(1917) och ”Orientens och Roms kyrkor” (1920).
4) Carl Abraham Daniel F., den föreg:s son,
litteraturhistoriker (f. V2 1915), fil. dr 1945, doc.
i litteraturhistoria med poetik vid Lunds univ.
s.å. F., som har specialiserat sig på studiet av
nyare och äldre svensk lyrik, har utg. ”Levertins
lyrik” (1945) och ”Oscar Levertin” (1947)- F. har
också framträtt som litteraturkritiker.
Feidi’as, bildhuggare, se Fidias.
Feidon [fai’-], konung i Argos i 7:e årh. f.Kr.
Under hans regering uppnådde Argos sin högsta
maktutveckling. Den grekiska historietraditionen
tillskriver F. införandet av ett ordnat mått-,
vikt-och myntsystem på Peloponnesos.
Feif, ätt, härstammande från Skottland, varifrån
två av släktens medl. under 1600-talets förra hälft
överflyttade till Sverige och blevo borgare i
Stockholm. Två sonsöner till den yngre av dem adlades
Adlerstolpe, resp. Ehrensparre; dessa
ätter utdogo redan 1765, resp. 1785. Son till den
äldre brodern var kramhandlaren i Stockholm
Peter F., far till nedannämnde C. F., som jämte
två bröder 1705 adlades F. och 1715
upphöjdes i friherrligt stånd; han slöt själv sin ätt, den
adliga ätten utslocknade 1856. C.
C a s t e n F.. friherre, ämbetsman (1662—1739).
Efter en tids vistelse i Finland som
hattmakarlärling ingick F. i kungl. kansliet, där han fick stor
nytta av sina kunskaper i finska, blev 1704 sekr.,
1708 krigsråd, 1709 kansliråd och statssekr. för
in-rikesexp. och 1723 president i Statskontoret. Först
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
