Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feif, Casten - Feijó, António de Castro - Feilberg, 1. Henning Frederik - Feilberg, 2. Ludvig - von Feilitzen, släkt - von Feilitzen, 1. August Gustaf Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEILITZEN
efter Karl XII:s
ankomst till Turkiet, dit
F. åtföljde honom,
börjar F. utöva något
större inflytande. Väl
sedd av konungen och
nästan ständigt i hans
närhet, hörde F.
otvivelaktigt till Karl
XII:s mest betrodda
och använda tjänare;
han anses vara den
egentlige
upphovsmannen till de radikala
finansreformerna under
den turkiska tiden. Som ombudsråd fick F. bära
en mycket dryg del av arbetet på upprustningen
1716—17. Bredvid Görtz spelade han dock en
underordnad roll. Till flera av de åtgärder, som
bland allmänheten, särsk. byråkratien, väckte så
stark förbittring, ansågs F. — enl. hans egna
yttranden med orätt — vara upphovsmannen,
och han beskylldes för att genom kryperi och
förtal ha vunnit sitt påstådda gunstlingskap hos
konungen. Efter konungens död och Görtz’ fall
förstod F. att med stor smidighet ställa sig väl
med såväl Ulrika Eleonora och Fredrik I som
de ledande bland ständerna. N. Tessin, med
vilken F. å Karl XII:s vägnar stod i livlig
brevväxling (tr. i ”Handlingar ur v. Brinkman’ska
ar-chivet”, 1, 1859), ger honom ett synnerligen gott
vitsord, och varken hans duglighet, arbetsförmåga
el. tillgivenhet för konungen torde kunna
betvivlas. ~ [PS.lG.Lbg.
Feijö [fnizå’], Antonio Joaquin de C a s
t-r o, portugisisk diplomat och skald (1860—1917).
Som portugisisk chargé d’affaires i Stockholm
från 1893 och minister för Skandinavien från 1902
blev F. fästad vid Sverige, där han förblev till sin
död. Redan helt ung hade han anslutit sig till
coimbraskolans parnasianismo, vars veka,
melankoliska maner återfinnes i F:s lyrik, ss. i
”Sacer-dos magnus” (”Den store prästen”, 1881),
”Lyri-cas e bucolicas” (1884), ”Ilha dos amores”
(”Kärlekens ö”, 1897). I motsats mot dessa dikter ha
”Bailatas” (1907) en glad och humoristisk ton.
Några av F:s dikter äro övers, till svenska av
G. Björkman: ”Fallna blad” (1893) och ”Dikter”
(1895)- J.V.
Feilberg [fäi’l-]. 1) Henning Frederik F.,
dansk dialekt- och folkminnesforskare (1831—•
1921). F. kom efter
1855 avlagd
prästexamen som präst till
Sönderjylland, där han
verkade, tills han efter
kriget 1864 blev
utvisad av tyskarna. Sin
prästgärning fortsatte
han 1869 i trakten av
Ribe, tills han som
emeritus flyttade till
Askov. Den
förtrogenhet med folket, han
som präst förvärvade,
tog sig först uttryck
i en skildring av folklivet i Valsböls sn i
Sönderjylland, ”Fra Heden” (1863), vilken senare
följdes av ”Dansk Bondeliv” (2 bd, 1889—99, ny
uppl. 1910—13), en av de bästa allmogeskildringar,
som på något språk existerar. Från
folklivsskild-ring kom han in på ett vetenskapligt studium
av folket, därvid särsk. påverkad av
norrmannen Eilert Sundt och engelsmannen E. B.
Ty-lor. F:s omfattande dialekt- och
folkminnesstu-dier ha delvis nedlagts i hans stora ”Ordbog
over jyske Almuesmål” (4 bd, 1886—1914), vilken
ej blott är en dialektordbok i vanlig mening utan
meddelar så rikhaltiga uppgifter om folkets
diktning, tro och sed, att den även på det området
blivit en oumbärlig handbok. Bland hans
folkminnes-avh. förtjäna nämnas ”Jul” (2 bd, 1904), en
grundlig, om än något ensidig undersökning, som
definitivt gjort slut på tidigare teorier om julen som
solfest, vidare ”Bjærgtagen” (1910), ”Sjæletro”
(1914), ”Skabelsessagn og Flodsagn” (1915),
”Nis-sens Historie” (1918) och en stor mängd
tidskr.-uppsatser. Jämte Axel Olrik grundade F. 1905
Dansk Folkemindesamling, där hela hans
folkmin-nesbibl., det största i sitt slag i Norden, jämte hans
handskrivna samlingar och utförliga register
förvaras. F. blev 1914 hedersdr vid Köpenhamns univ.
— Litt.: M. Kristensen, ”H. F. F” (1923). v.Sw.
2) Ludvig Tage Christian Müller F.,
psykolog (1849—1912), genomgick Polyteknisk Inst.
i Köpenhamn, blev ingenjör 1874, assistent vid
Landbohöjskolen 1878, var från 1883 doc. där i
väg- och
vattenbygg-nadslära. Autodidakt
på psykologiens
område utvecklade F., stödd
på noggrant bokförda,
i ofta mästerlig stil
meddelade
själviakttagelser, en praktisk
psykologi, utmynnande i
en andlig
hälsovårds-lära el. ”levnadslära”.
överallt hänvisar han
till sådana
omständigheter, som förmå
stegra och befrukta
våra själsmöjligheter,
hålla själslivet spänstigt och friskt och
motverka vanebildningens och den andliga stelhetens
fenomen. Länge förbisedda vinna hans
själshy-gieniska idéer numera allt större beaktande. Bland
F:s skrifter märkas ”Om störst Udbytte af
Sjæls-evner” (1881), ”Om Ligelöb og Kredsning i
Sjæle-livet” (1896), ”Om sjælelig Ringhed” (1899—1902),
”Naturlærens Leve-ABC” (1905—07), ”Kort
Frem-stilling af de sjælelige Naturudviklingslove” (1910),
”Samlede Skrifter” (1914). På svenska finnes
”Nutids själavård”, med inledn. av A. Ruhe (1917). —
Litt.: V. Cavling, ”L. F. og hans Levelære” (2 Udg.
1927). N.
von Feilitzen [fai’litsen], släkt från Neuruppin i
Brandenburg. Namnet, som före 1600 i regel skrevs
Vi(e)litz el. Fi(e)litz, omtalas där tidigast 1362.
Släktens svenske stamfader inflyttade 1620; en
gren, som blev upphöjd i svenskt adligt stånd
1818, utslocknade 1893.
1) August Gustaf Reinhold von F.,
— 333 —
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
