Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ferdinand I (tysk-romersk kejsare) - 2. Ferdinand II (tysk-romersk kejsare) - 3. Ferdinand III (tysk-romersk kejsare) - Ferdinand Vilhelm (hertig av Württemberg) - 1. Ferdinand I, den godmodige (kejsare av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND
konung Vladislav av Ungern och Böhmen, erhöll
F. anspråk på dessa länder, vilka han efter
svågerns, Ludvig II:s, död 1526 sökte göra gällande.
I Böhmen erkändes han utan svårighet, men i
Ungern fick han en medtävlare i Johan Zåpolya.
Då denne sökte stöd hos turkarna, invecklades F.
med dessa i ett långvarigt krig, avbrutet av kortare
stillestånd, vilket tidvis utgjorde en svår fara för
alla F:s länder och t.o.m. kändes som ett hot mot
hela Västerlandet. Blott en del av v. och n.
Ungern lyckades F.
rädda. F. stod länge
troget vid broderns
sida, ehuru han från
1530-talet önskade en
försonligare politik
mot protestanterna, och
valdes 1531 till
romersk konung. Men
Karls av segrarna i
schmalkaldiska kriget
närda planer att skaffa
sin son Filip
kejsarkronan harmade F., och
i broderns fejd med
Morits av Sachsen tog
han föga del. Från 1552 var F. den eg. styrande i
Tyskland och hade en väsentlig del i fördraget i
Passau 1552 och religionsfreden i Augsburg 1555.
Kejsare 1556—64 sökte F. upprätthålla
religionsfreden — även det andliga förbehållet — men
förmådde Pius IV att samtycka till att böhmarna m.fl.
fingo nattvarden under båda formerna. F. var
mindre begåvad men mera omtyckt än brodern.
Han hade 6 söner, mellan vilka hans länder
delades, och 9 döttrar. Hans brevväxling är sedan
1912 under utgivning. P.S.
2) F e r d i n a n d II, kejsare (1578—1637). Son
till ärkehertig Karl av Steiermark och Maria av
Bayern uppfostrades F. av jesuiterna och blev
genomträngd av motreformationens anda. Från 1598
utrotade han på få år protestantismen i sina egna
länder. Då de äldre grenarna av habsburgarna
voro på väg att utslockna, valdes F. 1617 till
konung i Böhmen och 1618 i Ungern trots
protestanternas motstånd. De spanska habsburgarnas
anspråk tillfredsställdes genom löftet om Elsass.
övertygelsen om F :s fanatiska katolicism bidrog
till det uppror i Böhmen 1618, som blev
begynnelsen till trettioåriga kriget, och gjorde F:s val
till kejsare tvivelaktigt, men då ingen lämplig
motkandidat fanns, blev F.
likväl kejsare (1619—
37). Segrarna i kriget
utnyttjades av F.
hänsynslöst till
protestantismens utrotande och
ständerfrihetens
undertryckande i
arvländerna. F:s planer att, stödd
på Wallensteins här,
stärka kejsarmakten
retade dock mot
honom de tyska
furstarna och Frankrike, och
detta jämte restitutions-
ediktet* uppkallade mot honom Sverige. Freden i
Prag 1635 innebar i huvudsak ett uppgivande av
dessa planer inför det övermäktiga motståndet. F. var
personligen en välvillig, gladlynt, musikälskande
och frikostig man, men han var svag, utan större
begåvning, blint fanatisk och lät nästan i allt leda
sig av sina jesuitiska biktfäder. P.S.
3) Ferdinand III, den föreg:s son, kejsare
(1608—57), uppfostrades liksom fadern av jesuiter
och sökte ävenledes i sina arvländer utrota
protestantismen, men han
var mera begåvad och
självständig än fadern
och blev aldrig så
fanatisk. Framför allt
var han en bättre
finansman. Han var även
intresserad av
vetenskap, särsk. av alkemi.
1626 konung av
Böhmen, 1627 av Ungern,
tog F. tidigt livlig del
i regeringsärendena.
Wallensteins vägran
att låta honom deltaga
i kriget bidrog att
göra honom till dennes fiende, och efter hans
död förde F. en tid med framgång
överbefälet, bl.a. vid Nördlingen 1634. I dec. 1636 romersk
konung blev F. ett par mån. senare kejsare (1637
—57). Han var rätt benägen för fred, men alltför
många stridiga intressen måste försonas, och först
1648 slutade kriget. 1657, kort före sin död, slöt
F. förbund med Polen mot Sverige. P-S.
Ungern. Se ovan Tysk-romerska riket och nedan
Österrike 1).
Württemberg. Ferdinand Vilhelm,
hertig (1659—1701), gick under skånska kriget i dansk
tjänst och blev 1682 chef för gardet. 1683—87
deltog han i striderna mot turkarna men
hemkalla-des därpå och fick som generallöjtnant befälet
över de danska trupper, som sändes till Vilhelm
III:s hjälp. Irlands kuvande var till stor del F:s
verk. Därpå deltog han med utmärkelse i
pfalzis-ka kriget och blev både dansk och nederländsk
general av inf. Under fälttåget 1700 var F.
befälhavare för trupperna i Holstein och blev s.å.
överbefälhavare för hela den dansk-norska armén. P.S.
Österrike. 1) Ferdinand I, den
godmodige, kejsare (1793—1875), äldste son till Frans I
och Maria Teresia av Bägge Sicilierna. F. led
alltsedan barndomen av
epilepsi och tidvis
sin-nesslöhet och var
oförmögen att sköta
regeringsbestyren. Detta
oaktat efterträdde han
1835 fadern, som
genom ett ”politiskt
testamente” överlämnat
regeringsmakten till
ett statsråd, bestående
av furst Metternich,
minister Kolowrat och
de odugliga
ärkehertigarna Ludvig och
— 395 —
— 396 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
