Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feriae - Feriana - Ferie - Feriekoloni - Feringhi - Ferlin, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERLIN
FeTiae (lat.), i) Beteckning för romarnas
helgdagar. Till f. pu’blicae, offentliga helgdagar, hörde
ett visst antal calendae och nonae, alla idus* samt
vissa andra dagar. Förutom dessa fasta f. (/.
stat’ae, f. stativae) funnos rörliga, av
myndigheterna bestämda f. (f. concepti’vae, f. imperati’vae). F.
lati’nae, den åt Jupiter Latiaris på Albanobergen
firade latinska förbundsfesten.
2) I katolskt språkbruk använt först om
påskveckans vardagar, senare också om
stationsdagar-na (onsdag och fredag), då särskilda gudstjänster
höllos; brukas numera om varje söckendag, då
ingen kyrklig fest infaller.
Feriana, by i v. Tunisien, n. om Chott el-Djerid.
F. är bekant för de i närheten befintliga, under
senare åren delvis undersökta ruinerna av romerska
kolonier. Främst bland dessa fornminnen märkes
en stor ruinkulle, lämningarna av antikens
The-lepte.
Fe’rie, ofta i plur. (lat. -fe’riae*), längre ledighet
från el. uppehåll i arbetet, särsk. vid läroanstalter.
Feriekoloni, se Skollovskolonier.
Ferin’ghi (portugisiskt påverkad europeisering
av nypers, firingl, eg. ”franker”), i Främre
Orienten och Indien vanlig beteckning för européer.
Ferlin, Nils Johan Einar, författare (f. n/i2
1898). F., som föddes i Karlstad, där hans fader,
prästson från Dal, var medarbetare i den
konservativa ”Nya
Werm-lands-tidningen”, kom
1908 till Filipstad, där
han avlade
realskole-examen 1914- Under
det närmaste året
försökte han sig bl.a. som
bokhandelsbiträde i
Filipstad och statist i
Stockholm. Sommaren
1915 var han elev på
skolskeppet ”Abraham
Rydberg” och tog
sedan hyra på ett
segelfartyg, från vilket
han rymde i en dansk
hamn och kom åter till Filipstad. Han var
anställd på en borstbindarfabrik i Kristinehamn och
som järnarbetare i Björneborg, varefter han kom
till Danmark, där han jobbade som
smedshantlangare och sliperiarbetare. Via Filipstad kom han
hösten 1916 till Stockholm, där han åter staterade.
Sommaren 1917 besökte han hemprovinsen och
begav sig därifrån på luffen till Norge, varifrån
han efter växlande äventyr återbördades till
Värmland, där han vintern 1917—18 var elektriker i
Kristinehamn, varefter han i Filipstad var
redak-tionssekr. i den socialdemokratiska ”Bergslagernas
nyheter” och startade en stadsbudsbyrå. F. hade
vuxit upp i ett litterärt intresserat hem och hade
själv tidigt blivit litterärt intresserad, han skrev
flitigt brev, dagböcker och vers. Påverkad av
Ernst Rolf, som hösten 1917 börjat sin lysande
bana som kuplettsångare och kabaretartist,
uppträdde F. hösten 1918 med två aktuella visor,
”Surrogatvisan” och ”Potatisvisan”, och skrev
sedan en lång rad kupletter, hållna i en starkt
individualistisk, antiborgerlig, antikapitalistisk anda,
vittnande om ett känsligt sinne för vad som rörde
sig i tiden. 1920 gick F. på teaterskola i
Stockholm, där han utbildade sig som uppläsare och
fick som vänner bl.a. Elof Ahrle och Harald
Bei-jer. Teater och litteratur blevo i fortsättningen
F:s förnämsta intressen. F. hade 1920—-22
engagemang hos skilda kringresande teatersällskap,
varvid han utförde enkla roller. 1922—24
uppehöll sig F. åter mest i Filipstad, där han hösten
1922 framförde en revy, ”Filipstad—Himlen via
Pålandsvägen”, samt utgav vishäften och en lokal
skämttidn.; alltemellanåt hade F. under denna tid
olika jobb. Från 1924 var han vanl. på rörlig
fot med Stockholm som huvudkvarter, engagerad
för teaterturnéer i landsorten och Finland och
vid enklare teatrar i Stockholm; sista gången han
uppträdde på scenen var i jan. 1931. Under den
tid, som F. försökte sig som skådespelare,
fortsatte han, främst av ekonomiska skäl, att
producera kupletter. Från mitten av 1920-talet fick
hans poetiska produktion mer och mer en avgjort
litterär karaktär, och 1930 debuterade han med
diktsaml. ”En döddansares visor”, som fick
erkännande av kritiken och uppskattades av en bred
publik. 1933 utgav han ”Barfotabarn”, 1938
”Gogg-les”, 1941 ”Tio stycken splitter nya visor tryckta
i år”, 1943 ”Kanonfotografen”, 1944 ”Med många
kulörta lyktor” och ”Yrkesvisor”. Flera av F:s
dikter ha tonsatts av Gunnar Thuresson, Lille
Bror Söderlundh och Josef Briné. 1942 erhöll F.
Frödingsstipendiet. F., som alltifrån skoltiden i
suveränt förakt för vanlig borgerlig livssyn levde
som bohem, från debutåret en observerad figur
i de stockholmska artist- och journalistkvarteren,
gifte sig 1945 och lämnade huvudstaden för att
bosätta sig på ett torp i Stockholms närhet. Från
1948 bor F. i Roslagen.
Formellt sett är F:s diktning i stort sett
enhetlig. Han har utgått från revykupletten, sådan
han odlade denna genre under inflytande av Rolf,
men han har också utnyttjat sina litterära studier;
bl.a. har han lärt av Fröding, Oscar Stjerne, Dan
Andersson och stormaktstidens poeter, Lucidor och
Wivallius, samt den egentliga folkvisan. Metriskt
är han i stort sett traditionsbunden, språkligt sett
kännetecknas hans diktning av en nära anknytning
till talspråket, som spåras icke endast i ordval
och satsbyggnad utan också i formlära och
rättskrivning. Hur nyckfullt och respektlöst F. än
förhåller sig i metriskt och språkligt avseende,
äro hans dikter i allm. icke improviserade utan
noggrant beräknade. F:s bildspråk och motiv äro
bestämda av hans vidsträckta lektyr, som sträcker
sig från Bibeln till dagspressen, hans sinne för
det aktuella och hans erfarenheter från skilda
socialskikt och yrken; av särskild betydelse ha
teatern, cirkusen och kabareten varit. Hans dikter
äro ofta starkt subjektiva, burna av en personlig
livssyn, som vuxit fram ur hans läggning och
upplevelser. Han är pessimist, han känner sig
ensam, han dras mot döden, livet framstår som
en väldig ”villervalla”, ”att allting är ingenting”
är hans grundtes i debutboken. I den 2:a
diktsaml. får den nihilistiska tonen ibland vika för
satirisk opposition mot tidens amerikanisering och
mekanisering i optimistisk anda och för
medkänsla med ”de mycket fattiga”, livets
”barfotabarn”. I ”Goggles” får ångesten inför världens
— 401 —
— 402 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
