Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferry, Jules - von Fersen, ätt - von Fersen, 1. Otto Vilhelm - von Fersen, 2. Fabian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
81, undervisningsminister under Freycinet 1882,
konseljpresident och samtidigt först
undervisningsminister och senare utrikesminister (febr.
1883—mars 1885). 1887 var F. en av de främsta
presidentkandidaterna,
1891 blev han senator,
1893 senatens
president. — F :s betydelse
i fransk politik är
två-faldig: dels
förverkligade han en
genomgripande omläggning av
det franska
undervisningsväsendet, dels
lyckades han göra
Frankrike till världens
näst största
kolonialmakt. F :s
undervis-ningsreformer buros
av en antiklerikal
anda. ”Jag kämpar”, sade han, ”icke mot den
katolska religionen utan mot den katolska
politiken.” Genom en lag 1880 upphävdes varje kyrkligt
överinseende över de offentliga skolorna och
uppställdes samma fordran på lärardiplom för de
religiösa kongregationernas medl. som för övriga
lärare. S.å. tilldelades staten ensam befogenhet
att utdela univ:s-grader, utvisades jesuitorden
samt ålades de icke auktoriserade
kongregationer-na att inom 3 mån. begära auktorisering. Genom
en lag 1881 infördes avgiftsfri
folkskoleundervis-ning; 1882 stadgades, att denna skulle vara
obligatorisk och konfessionslös. Samtliga dessa
reformer genomfördes trots häftigt motstånd. F.
lät uppföra tusentals nya folkskolebyggnader samt
även flicklyceer, de senare för att konkurrera med
klosterskolorna, som dittills haft ett slags
monopol på flickundervisningen. I vart dep. inrättade
han dessutom skolor för folkskollärarutbildning.
— Som kolonialpolitiker var F. verksam på de
mest skilda fält. Efter en snabb militär expedition
mot Tunisien lät han genom ett fördrag med dess
bej 1881 ställa landet under franskt protektorat.
1883 förklarades Obok i Somaliland ockuperat,
varefter det franska väldet här successivt
utvidgades. På Madagaskar hävdade han det franska
inflytandet och utvidgade det genom krigiska
operationer mot drottningarna Ranavalona II och III.
Han förberedde även erövringarna i Sudan och
Kongo samt utvidgade det franska väldet i Stilla
havets övärld. I Indokina förmåddes kejsaren av
Annam att 1883 erkänna Frankrikes protektorat,
och 1884 slöts ett fördrag med Kina i Tientsin, vari
Frankrike tillerkändes Tongking. Vid
genomförandet härav uppstodo oroligheter, som s.å.
utmynnade i ett franskt-kinesiskt krig, varunder i
mars 1885 fransmännen ledo ett kännbart
nederlag vid Lang-Son. Detta kom att medföra F:s fall.
På olika punkter hade han i sin kolonialpolitik
korsat andra europeiska makters intressen, i
Tunisien och Somaliland de italienska, på Madagaskar
och i Egypten de engelska. Däremot sågs den av
F. så kraftigt bedrivna kolonialpolitiken med
gynnsamma blickar av Bismarck, och denne gjorde
åtskilliga närmanden för att få till stånd en
fransktysk entente med spets mot England. Ehuru F.
vägrade att alltför mycket engagera sig i dessa
planer, kritiserades hans utrikespolitik från olika
håll, av högern och de nationalistiska radikalerna
under Clemenceau, vilka fruktade, att Frankrike
genom en dylik politik splittrade sina krafter och
avvek från att söka återupprätta sin maktställning
i Europa. Deras kampanj fick ökad fart efter
nederlaget i Lang-Son. Trots att nästan
omedelbart efter slaget ett för Frankrike fördelaktigt
stillestånd gjorde slut på fientligheterna i
Indokina, måste F. avgå under intryck av en allmän,
panikartad stämning i Paris. Även som
kolonial-politisk organisatör var F. betydande: han
inrättade 1881 ett särskilt kolonialdepartement och
hade — efter sin avgång — stor andel i den
grundliga reformering av Algeriets styrelse, som
genomfördes av J. Cambon. Otvivelaktigt tillhör
F. kretsen av tredje republikens stora statsmän.
Först efter hans död har man kommit att inse,
vilka stora tjänster han gjort sitt fädernesland.
De följ, årtiondenas kolonialpolitik och
undervis-ningspolitik ha varit en fortsättning av hans verk.
— Litt.: A. Rambaud, ”J. F.” (1903); M. Aldao,
”Les idées coloniales de J. F.” (1933). [G.Lw.JB.
von Fersen, ätt, urspr. stammande från n.v.
Tyskland, nämnd redan o. 1200; dess stamgods
torde ha varit Versen (nu Veersen) i Lüneburg; ättens
alltjämt i Tyskland fortlevande gren skriver sig
von Versen. Under 1500-talets första årtionden
överflyttade en släktmedl. till Estland och blev
stamfar för flera olika här bosatta släktgrenar.
I svenskt friherrligt stånd upphöjdes 1674
nedan-nämnde F.i) jämte en bror och två kusiner, F.2)
och Hans v. F. (1625—83), slutl. guvernör över
Ingermanland, Nöteborgs och Kexholms län. Den
sistn:s son, F.3), upphöjdes i grevligt stånd 1712.
F.4):s änka, grevinnan Eleonora Margareta v. F.,
f. Wachtmeister (1684—1748), gjorde 1747 godsen
Ljung, Ljungs sn, Östergötland, och Steninge,
Husby-Ärlinghundra sn, Uppland, till
fideikommiss för resp. F.5) och dennes äldre bror, slutl.
överhovjägmästaren och en av rikets herrar Carl
Reinhold v. F. (1716—86), vid vars död även
Steninge övergick till F.5). Den friherrliga ätten
utslocknade 1804, den grevliga på svärdssidan
1839, På spinnsidan 1879 med grevinnan Louise
Gyldenstolpe (1816—79), sondotter till F.5), dotter
till en av rikets herrar, överstekammarherren greve
Fabian Reinhold v. F. (1762—1818) och g.m.
kammarherren greve Carl August Gyldenstolpe (1800
—72). — Litt.: F. von Versen, ”Geschichte des
Ge-schlechts von Versen und von F.” (1885). C.
1) Otto Vilhelm von F., friherre, krigare
(1623—1703), blev 1642 hovjunkare, 1643 kornett,
deltog först i danska och sedan i tyska kriget och
var därpå en tid i fransk tjänst. Vid hemkomsten
kammarherre 1654, överstelöjtnant vid Livgardet
1655 och överste 1657, deltog F. med utmärkelse i
Karl X Gustavs krig. 1660 lantråd i Livland och
1674 generallöjtnant av kav., anförde F. vid Lund
1676 h. flygelns i:a linje. Han blev här svårt
sårad och fången men utväxlades 1678. 1677 general,
1691 generalguvernör över Ingermanland och
Kexholms län och 1693 fältmarskalk, tog F. 1698
avsked. PS.
2) F a b i a n von F., den föreg:s kusin,
friherre, krigare (1626—77), hovjunkare 1643, deltog
som volontär på flottan 1644 i danska kriget och
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
