Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Fersen, 5. Axel (d.ä.) - von Fersen, 6. Axel (d.y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
na själva. Hans mening segrade, och under F:s
medverkan skedde Adolf Fredriks tronavsägelse
1768 och framtvingandet av en riksdag, vid vilken
F. ånyo blev lantmarskalk. Riksdagen blev icke
vad man hoppats, och de reformer, som krävdes i
fråga om statsförfattning och statshushållning,
visade sig omöjliga att genomföra. I vad mån F.
bär skulden härtill, är vanskligt att avgöra. Hans
misslyckande var emellertid uppenbart; efter
riksdagens slut gled ledningen sakta men säkert över i
kronprinsens händer, och F. sköts alltmer åt sidan.
Medveten om den misstro, varmed han
betraktades, vägrade F. mottaga lantmarskalksstaven 1771
och lämnade riksdagen före dess slut.
Efter revolutionen 1772 inkallades F. i Gustav
III:s nya riksråd, men då den uteslutande
dekorativa roll, Gustav tillärnat honom, självfallet icke
passade en man som F., och då till de principiella
motsättningarna mellan den aristokratiske
republikanen och konungamaktens energiske företrädare
även sällade sig rent personliga antipatier,
begärde F. redan efter 7 mån. sitt entledigande. När
han nästa gång trädde fram, var det som adelns
främste ledare i den stora kamp, som alltifrån
riksdagen 1778/79 med ständigt ökad skärpa
söndrade Sveriges konungamakt och adel. Sålunda
föreslog han 1778 vid valet av bankoutskott en
instruktion, avsedd att skydda ständernas
grund-lagsenliga rätt över riksbanken. Konflikten löstes
för denna gång genom en kompromiss, man
skildes i någorlunda sämja, och Gustav III visade sin
försonlighet genom att 1786 inkalla F. i Svenska
akad. Men vid riksdagen s.å., då motsättningarna
våldsamt bröto sig mot varandra, var F. ånyo
adelsoppositionens självskrivet främste man och
ledare av de flesta av de attacker, som med
framgång riktades mot konungen, i passevolansfrågan,
i bevillningsfrågan, lagfrågorna m.m. Lika säkert
som F. var att finna i främsta ledet, då det gällde
kamp mot kungamaktens försök till olaglig
maktutvidgning, lika avgjort motsatte han sig de
radikalare oppositionselementens benägenhet att
själva gripa till otillbörliga medel. Han vägrade
bestämt att mottaga det ryska bistånd, som ivrigt
erbjöds, och betraktade under
Anjalakonspiratio-nernas tid med djupt ogillande de åtgärder, som
den aggressivare fraktionen av adelsoppositionen
vidtog. Vid den sista stora kraftmätningen, 1789,
var F. ånyo adelsoppositionens chef men
protesterade även nu mot hetsporrarnas överdrifter och
sökte samla sina skaror till värn om det, som för
honom förblev stridens kärnpunkt, författningen.
Hans sista parlamentariska gärning var att 17/2
1789 å adelns vägnar besvara konungens strafftal
på riddarhuset; tre dagar senare häktades han
jämte övriga oppositionsledare och satt fängslad
till 29/4. Efter detta deltog F. ej mera i offentliga
angelägenheter; vid 1792 års riksdag var han icke
närvarande, och för kungamordet stod han så vitt
man kan finna fullkomligt främmande.
F. kan utan tvekan anses vara det svenska
hattpartiets mest betydande företrädare och den främste
representanten för den utvecklade
parlamentariska skicklighet, som frihetstidens ständervälde
alstrade. Med sin stora rättrådighet och pålitlighet,
sin måttfulla besinning, sitt klara förstånd, sitt
nobla och värdiga uppträdande var han
förträff
ligt skickad att uppbära den ledareroll, som han
innehade under mer än tre årtionden. Om sålunda
F:s offentliga framträdande bär prägeln av
måttfull klokhet och överlägsenhet, kan detsamma
knappast sägas om de memoarer, han på äldre
dagar utarbetade, jämte en betydande samling
viktiga aktstycken ur arkivet på Stavsund utg. av R.
M. Klinckowström i 8 bd 1867—72, ”F. A. von F:s
Historiska skrifter”. C. G. Malmström (”A. F.
som memoirförfattare”, i ”Smärre skrifter”, 1889)
har i mycket skarpa ordalag framhållit deras
bristande tillförlitlighet och med hänsyn till den
uppenbara orättvisa mot politiska motståndare,
som F. här ofta lägger i dagen, stämplat honom
som ”illvillig bakdantare”. Men det får besinnas,
dels att de äro nedskrivna under trycket av den
bitterhet, som kampen mot Gustav III framkallat,
och i viss mån ha karaktär av en kränkt mans
självförsvar, dels ock, såsom nyligen av S. U.
Palme påvisats (i ”Personhist. tidskr.”, 37, 1936),
att det av Klinckowström mycket bristfälligt
utgivna manuskriptet är ett ofullbordat manuskript,
vid vars avfattande F. redan var en bruten
åldring. C.
6) Hans Axel von F. (d.y.), den föreg:s son,
greve, militär, politiker, ämbetsman (1755—1810).
F. fick en mycket påkostad uppfostran. 1770
sändes han till en militärskola i Braunschweig och
tillbringade sedan flera år på kontinenten. Vid ett
besök i Paris 1774 träffade han för första gången
Marie Antoinette, då ännu blott dauphine. S.å.
återvände han till Sverige, där han 1775 blev
kapten i armén. 1778 for han ånyo till Paris, där han
deltog i hovlivet kring Marie Antoinette. På gr.
av det skvaller, som uppstod om honom och den
unga drottningen, såg han sig dock snart nödsakad
att lämna Paris. Som officer i fransk tjänst
deltog han 1780—83 i nordamerikanska frihetskriget
och var bl.a. med om belägringen av Yorktown.
Efter återkomsten till Frankrike 1783 följde han
Gustav III på dennes resa till Italien; från denna
tid kände han sig nära knuten till kungafamiljen.
På återresan till Sverige 1784, som gick över
Paris, träffade han Marie Antoinette, vilken
uppenbarligen nu spelade en stor roll för honom.
Hans plikter som chef för det franska regementet
Royal Suédois, vartill han utnämnts 1783, kallade
honom 1785 till Frankrike, där han sedan med
vissa avbrott — bl.a. 1788, då han deltog i
Gustav IILs finska fälttåg — vistades till 1791. Dessa
år voro de betydelsefullaste i hans liv. Nu
uppstod det kärleksförhållande till Marie Antoinette,
som gjort honom världshistoriskt ryktbar. Om
dess art har en livlig diskussion blivit förd. Alma
Söderhjelm m.fl. ha med stöd av starka indicier
hävdat, att det var intimt, medan É. Dard i likhet
med en rad äldre forskare nyligen givit uttryck för
en motsatt uppfattning. — F:s politiska roll var
nu betydande. Från 1789 var han Gustav IH:s
inofficiella ombud i Paris med uppgift att stödja
den franska kungafamiljen och befordra sin
monarks kontrarevolutionära planer, vilka F. av
såväl personliga som ideologiska skäl livligt
omfattade. Han var organisatör av kungafamiljens
flyktförsök 1791, som i sista stund hejdades vid
Varennes, sedan F. själv begett sig i förväg till
Belgien. 1791—94 vistades han mestadels i Brys-
— 427 —
- 428 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
