Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Fersen, 6. Axel (d.y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
Axel von Fersen d.y.
Målning av C. F. v. Breda 1807. Uppsala univ.
sel, sysselsatt med kontrarevolutionär verksamhet.
I febr. 1792 besökte han i förklädnad Paris och
träffade då för sista gången drottningen. 1794
måste han fly för de franska arméerna och begav
sig hem till Sverige. Där härskade nu G. A.
Reuterholm, som just var sysselsatt med den
Arm-feltska processen och visade F. föga välvilja. F.,
som 1782 blivit överste och 1792 generalmajor
i svenska armén, begav sig på gr. av
Reuter-holms hållning redan 1795 utrikes, närmast till
Frankfurt a.M. Gustav IV Adolfs
övertagande av regeringen 1796 betydde en avgörande
förbättring av hans ställning, ehuru han ej
omedelbart återvände hem. 1797 sändes han som
Sveriges ambassadör till kongressen i Rastatt men
blev illa mottagen av Bonaparte, vilken ogillade
såväl den svenska regeringens personval som
dess allmänna politik. Ett mindre betydande men
mera angenämt uppdrag fick F. 1798, då han
sändes till Karlsruhe för att utväxla Gustav IV
Adolfs och drottning Fredrikas
giftermålskon-trakt. 1799 återkom han till Sverige, där han
genast utnämndes till En av rikets herrar och
till Uppsala univ:s kansler; hans uppgift var att
bekämpa de jakobinska tendenserna vid
akademien. Följ, år blev han serafimerriddare. Det
var även tal om att han skulle bli kanslipresident,
men till sist (1801) utnämnde konungen i stället
F. W. v. Ehrenheim, medan den besvikne F.
soula-gerades med den politiskt täml. betydelselösa
posten som riksmarskalk. Det var hänsynen till den
franska republiken, med vilken Gustav IV Adolf
vid denna tid sökte komma i närmare kontakt,
som avgjorde denna fråga. S.å. följde F. sin
sjukliga syster grevinnan Piper, som stod honom
synnerligen nära, på en resa till Italien och
åter
kom först 1803. Under tiden (1802) hade han
utnämnts till generallöjtnant. Han gillade i
princip den legitimistiska politik, som Gustav IV
Adolf under de följ, åren förde, men riktade
öppen kritik mot det praktiska utförandet och tilläts
ej spela någon större politisk roll, ehuru han
flera gånger (senast 1808) insattes i de under
konungens frånvaro från Stockholm tillförordnade
regeringarna. I nov. 1805 inställde han sig på
konungens order i högkvarteret i Pommern men
skickades hem ett halvår senare i nödtorftigt
beslöjad onåd. De följ, åren ägnade han sig främst
åt sin uppgift som hovets högste chef; särsk. tog
han hand om drottning Fredrika och hennes barn,
bl.a. de kritiska marsdagarna 1809. Ehuru han
stått helt utanför det intrigspel, som ledde till
statskuppen 1809, insattes han genast i hertig
Karls konselj, där han blev en av de främsta
förkämparna för prins Gustavs arvsrätt. I likhet
med andra gustavianer sköts han åt sidan vid
statsrådets organisation i juni 1809. S.å. blev han
general. De grundlösa förgiftningsrykten, som
uppstodo kort efter kronprins Karl Augusts
plötsliga död på Kvidinge hed 28/s 1810 (jfr Rossi, F.
J. A.), vändes inom kort mot F. och hans syster
i deras egenskap av framträdande gustavianer.
Lidelserna uppjagades genom en hetsig agitation,
vars kulmen var den i ”Nya posten” 14/g tryckta
fabeln ”Räfvarne”, som i allegoriens form
utpekade de båda grevliga syskonen som anstiftare
av kronprinsens död. Till de politiska motiven
kommo de sociala: F. framstod för medelklassen
och de breda folklagren, särsk. i Stockholm, som
en inkarnation av adelshögfärden. Tron på hans
skuld vann snart fäste i vida kretsar. Trots
varningar deltog F. i kronprinsens likprocession
genom Stockholm 2%, då han som riksmarskalk
färdades omedelbart framför likvagnen. Pöbelns
upphetsning var nu mycket stark, och vid St.
Nygatan gingo excesserna så långt, att F. såg
sig nödsakad att stiga ur vagnen och söka skydd
i ett hus. Han drogs emellertid inom kort ånyo
ut på gatan och blev under fruktansvärd
misshandel ihjälslagen. Ansvaret för denna oerhörda
skandal drabbade främst överståthållaren W. M.
Klingspor, generaladjutanten för armén C. J.
Ad-lercreutz och befälhavande generaladjutanten I. L.
Silfversparre, vilka visade en otrolig flathet och
handfallenhet. Pöbelmordet var ett vittnesbörd om
hur långt anarkien gått i landet. Upphetsningen
upphörde ej i och med F:s död, och det är
betecknande, att hans begravning ej ägde rum
förrän 2/i2. Mordet ledde till rättegång, men denna
skapade ej någon verklig klarhet. Alltjämt är
det outrett, om händelsen skall betraktas som en
följd av en väsentligen spontan masspsykos el.
av en målmedveten agitation, vars syfte i så fall
bör ha varit att för alltid knäcka det gustavianska
partiet. — F. var den borne aristokraten och
världsmannen. Hans ståtliga och förnäma yttre
liksom hans distingerade uppträdande var ägnat
att imponera; han kallades ”den vackre F.”. Som
kvinnotjusare var han oöverträfflig, och hans
erotiska erövringar voro talrika; nämnas bör, att
F., som själv förblev ogift, hade 1700-talsmannens
förkärlek för förbindelser med gifta kvinnor.
Men han stötte också många genom sin kyliga
— 429 —
— 430 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
