Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI
mystiken (Mäster Eckart, o. 1260—1327).
I skolastiken (Thomas ab Aquino,
1225—74, m.fl.) kom Aristoteles mera till heders.
Efter att den i kyrkans tjänst stående
medeltids-filosofien ägnat en noggrann omsorg åt de
filosofiska begreppens logiska skärpning, frigjorde
sig renässansfilosofien från kyrkan och likaledes
från det mera ensidiga beroendet av Aristoteles.
I stället hämtade man ur den grekiska filosofien
uppslag till fritt och nyskapande tänkande. Man
studerade med egna ögon människan och naturen.
Den platonska ”materien”, den negativa principen,
började erkännas som nödvändig vid sidan av
idén (Giordano Bruno, 1548—1600, Jakob
B ö h m e, 1575—1624).
Från mitten av 1600-talet kan man räkna en
stark filosofisk utveckling på två linjer: en
rationalistisk linje på kontinenten genom
René Descartes (1596—1650J, Baruch
S p i n o z a (1632—77) och Gottfried
Wilhelm Leibniz (1646—1716), en empirisk
genom engelsmännen John Locke (1632—
1704), George Berkeley (1685—1753) och
David Hume (1711—76); en särställning intar
Thomas Hobbes (1588—1679). Den moderna
naturvetenskapen främjades av rationalisterna
genom deras matematiska metod, av engelsmännen
genom den iakttagelsemetod, som skisserats av
Francis Bacon (1561—1626). Även empiristerna
antogo ett intuitivt aprioriskt vetande, särsk. i
matematiken, medan rationalisterna ansågo sig
kunna använda intuitionen även till uppbyggande
av en metafysik. Hos Hume fortgick empirismen
till skepticism: ett ting, ett jag, en orsak är endast
ett knippe av associerade föreställningar. I
Frankrike utvecklade sig ur Lockes filosofi dels ett
fritänkeri, som trodde på Gud men icke på
dogmerna (F r a n q o i s Voltaire, 1694—1778, och
Jean Jacques Rousseau, 1712—78, vilken
senare dock var en typ för sig), dels en
materialism (Julien Offroy La Mettrie, 1709
—51, Paul Heinrich v. Holbach, 1723—89).
Medan den engelska och franska
”upplysningsfilosofien” således utgick från delarna (t.ex. de
särskilda föreställningarna) och hade svårt att
antaga en verklig enhet (t.ex. jaget), utgingo
rationalisterna från en enhet, som gick före delarna.
Immanuel Kant (1724—1804) gav
härutin-nan rationalisterna rätt men förklarade enheten på
ett annat sätt än dessa. De funno denna enhet
i substansen, ytterst i Gud. Kant åter bestred
möjligheten att känna ”tinget i sig” men fann
vid analys av medvetandet, att detta förutsatte en
ursprunglig enhet, som gick före all association:
jagets ursprungliga identitet, vari omedelbart
in-begrepos vissa ursprungliga synteser (t.ex.
orsakssammanhanget), vilka gjorde sig gällande i
sinnevärldens alla företeelser. Vissheten om en
apriorisk enhet (das geistige BantT) ligger till
grund för hela den filosofi, t r an s ce n den t
a-1 i s m e n, som utgick från Kant och
representerades av Johann Gottlieb Fichte (1762
—1814), Friedrich Wilhelm Joseph
Schelling (1775—1854), Georg Wilhelm
Friedrich Hegel (1770—1831), Friedrich
Schleiermacher (1768—1834), Arthur
Schopenhauer (1788—1860), Benjamin
— 575 —
Höi jer (1767—1812) och Erik Gustaf
Gei-jer (1783—1847). Den förskjutning av Kants
åsikt, som därunder ägde rum, bestod väsentligen
i ett närmande till Spinozas substanstanke,
varigenom det för oss första, jaget, blev ett moment
i det i sig första, det hela, Det Absoluta. Man
höll dock fast vid, att vi kommit till det absoluta
genom en analys av jaget, vilken ej kunnat stanna,
förrän jaget vidgat sig till att omfatta det hela.
Härav följde (särsk. hos Schelling) en konstteori,
som i allting såg symboler av ett andligt, och
(särsk. hos Hegel) en historiefilosofi, som i
händelsernas gång såg ett ödesmässigt
förverkligande av ”världsandens” plan, dock att, som Tegnér
uttryckte det, ”världsanden verkar genom
mänsko-krafter”. Starkt påverkad av denna riktning är
svensken Jakob Christopher Boström
(1797—1866), som emellertid principiellt
återupptagit den gamla rationalismens tanke (särsk. hos
Leibniz), att vi med vår kunskap kunna nå det
i sig varande, Gud och hans idéer. Representant
för en modifierad hegelianism var Johan
Jakob Borelius (1823—1909).
Även efter de djärva spekulationernas tid under
första mansåldern av 1800-talet ha metafysiska
teorier framkommit (Hermann Lotze, 1817
—81, Eduard v. Hartman n, 1842—1906),
men i stor omfattning ha filosoferna resignerat
inför den gamla metafysikens problemer. En
mängd olika riktningar ha framkommit. Vi ha
vid århundradets mitt haft en materialism, dels
utgången från den s.k. hegelska vänstern, som
alltmer betonade naturen framför anden (L u
d-wig Feuerbach, 1804—72, m.fl.), dels
härledande sig från den moderna naturvetenskapen
(Ludwig Büchner, 1824—99, Karl V o g t,
1817—95, m.fl.). Andra ha återgått till Kants
försiktigare ståndpunkt och ytterligare jämkat hans
filosofi åt empiriskt håll genom att tänka sig de
aprioriska formerna utbildade under släktets
utveckling (Albert Lange, 1828—75, förf, till
”Materialismens historia”). Både från Hegel,
materialismen och nykantianismen kunde man
naturligt glida in i den psykofysiska p a r a 11 e 11 i
s-m e n, i det att man stannade vid det fysiska och
psykiska som två parallella fenomenserier utan
att våga säga, vad som kunde finnas bakom dessa
(Gustav Theodor Fechner, 1801—87,
Friedrich Paulsen, 1846—1908, m.fl.).
Pa-rellellismen, som för många blott är en
arbetshypotes, får många skiftningar, allteftersom man
mera håller sig till de psykiska fenomenen (W i
1-helm Wundt, 1832—1920) el. till de fysiska;
genom att uteslutande beakta naturens lagar vid
uppgörandet av vår världsbild kommer man till
naturalismen, den riktning, som närmast
ersatt och utträngt materialismen (Ernst H a e
c-k e 1, 1834—1919, m.fl.). Alla filosofiska riktningar
ha i våra dagar kombinerats med och modifierats
av utvecklingsläran (Charles
Darwin, 1809—82, Herbert Spence r, 1820—
1903, m.fl.). Inom densamma kan man urskilja
två linjer: än låter man utvecklingen, även hos
människan och i kulturlivet, bestämmas av
”blinda” drifter, än menar man, att hos människan in-;
telligens och förnuftiga behov komma med i spelet.
I våra dagars filosofi ha värdeproblemen ofta
— 576 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
