Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Folkkultur - Språk - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
v. F. redan med den första bebyggelsen. Även
i sen tid har ett kulturutbyte ägt rum mellan
Finska vikens båda stränder. -— Den mest
särpräglade folkkulturen har Karelen uppvisat, dels
genom östeuropeiska inslag, dels och främst
genom sin starka, av storfamiljsystemet gynnade
konservatism. Denna ålderdomlighet är mest känd
genom runsångerna (se Kalevala) men kommer
till uttryck bl.a. även i klädedräkten, varvid i båda
fallen förhistoriska traditioner ha fortlevat till
nutiden. Av en helt annan och enbart relativ art
är den ålderdomlighet, som i nutiden möter i
Österbottens kustbygder. I början av 1800-talet
var allmogekulturen här ganska avancerad genom
de extra ekonomiska resurser, som handel och
sjöfart medförde, men genom ändrade ekonomiska
förhållanden har utvecklingen senare stagnerat. —
I fråga om folklig tro, sed och diktning möta
gränslinjer och utbredningsområden, delvis motsv.
dem, som kunna konstateras i fråga om
materiella företeelser, och i många fall också betingade
av likartade bebyggelsehistoriska, naturgeografiska
och politiska spridningsfaktorer. Mest
framträdande äro olikheterna mellan ö. och n. F. å ena
sidan, v. och spec. s.v. F. å den andra. De
ålderdomliga och i hela Europa förekommande
midsommareldarna äro kända från större delen av
landet, samtidigt som i s. och v. F. finnas resp,
maj- och påskeldar med nordiska och
västeuropeiska motsvarigheter. En helt östlig utbredning
ha däremot t.ex. bruken att nedlägga matgåvor
åt träd, att offra en bagge på S:t Mikaels dag
etc. I finsk folktro och folksed ha
föreställningarna om de dödas andar spelat en betydande
roll. I fråga om folkdiktningen mötas i F.
nordiska och slaviska traditionsområden. —
Utforskningen av F:s folkkultur har främst utgått från
Finska och Svenska litteratursällskapen samt F:s
nationalmuseum. Med kraftigt statligt stöd har
insamlingsverksamheten bedrivits under en stark
och målmedveten intensitet och resulterat i
arkivsamlingar, som höra till de största i världen. Sn.
Språk, se Finlandssvenska och Finska språket.
Förhistoria. Liksom övriga länder kring
Östersjön torde F. ha varit bebott redan under
ancylustiden, vilket också ådagalägges av tvenne
sporadiska fynd, från Korpilahti och Kyrkslätt.
De äldsta säkra vittnesbörden om verklig
kolonisation äro stenåldersboplatserna, tillhörande den
finska Suomusjärvi-kulturen, som tillhör
övergången mellan äldre och yngre skandinavisk stenålder.
Inventariet från dessa boplatser utgöres nästan
uteslutande av grova stenredskap. De talrika yngre
boplatserna, som tillhöra den kamkeramiska
kulturen*, uppvisa bättre fornsaksformer och
massor av ornerade krukskärvor. Stenkammargravar
saknas, men från det skede, som motsvarar
Skandinaviens gånggrifts- och hällkisttid, finnas i s.v.
F. ett betydande antal enmansgravar med båtyxor
och lerkärl. Stenåldersfynd äro kända från alla
delar av F. ända upp mot Ishavet, men
huvudmassan härrör från trakterna utmed Finska
viken. Enbart stenföremålen uppgå till mer än
25,000. — Fynd från bronsåldern äro i F.
mycket få. Av skandinaviska typer finnas ett 50-tal
fynd, nästan alla från s.v. F. Till denna
kulturgrupp får man även räkna en del av de till o. 2,700
Älghuvud av täljsten från Hvittis sn, Satakunta, ett av
de märkligaste konstverken från Finlands stenålder.
Nationalmuseum, Helsingfors.
uppgående rösen, som iakttagits i landet. Till den
östryska bronsåldern höra något mer än ett dussin
små holkyxor och gjutformar till dylika från olika
delar av F. ävensom en del boplatser med bl.a.
lerkärl av asbestbemängt gods. De fåtaliga
metallfynden från F:s bronsålder ha lett till antagandet,
att även stenredskapen alltjämt varit i bruk.
Järnåldern är i F. ytterst torftigt företrädd i
fynden ända fram till början av 2:a årh. e.Kr. Efter
denna tid blir materialet rikare; det har under tre
sekler framåt en nästan uteslutande östbaltisk
prägel. Förbindelserna vid denna tid ha upprätthållits
företrädesvis med länderna s. om Finska viken.
Endast enstaka vapen och smycken äro av
skandinaviskt ursprung. Gravskicket vid denna tid
kännetecknas av likbränning, och fynden koncentrera
sig till Egentliga Finland, s. delen av Satakunta,
Ta-vastland och Österbotten samt v. Nyland. I dessa
landsdelar ligger huvudbygden även under f o 1
k-vandringstiden (400—800 e.Kr.), som dock
uppvisar vida talrikare fynd. Särsk. betydande är s.
Österbotten, som stått i livlig förbindelse med n.
Skandinavien. Från Österbotten föreligga en del
föremål av ädla metaller, den blygsamma
motsvarigheten till Skandinaviens rika guldskatter från
samma tid. De kontinentala påverkningar, som i
fråga om ornamentik (stil II), vapenformer,
gravskick (skelettgravens uppträdande) o.a. vid denna
tid göra sig gällande i Norden, nå även fram till
F., ehuru i betydligt svagare form. I F. utvecklar
sig vid denna tid i anslutning till skandinaviska
förebilder en i viss mån nationell djurstil.
Jämsides med det skandinaviska kulturutbytet fortgår
under hela folkvandringstiden de från föregående
skede övertagna förbindelserna med länderna s.
om Finska viken. — Fynden från v i k i n g a t
i
— 625 —
— 626 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
