Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
den uppvisa en i mycket annan fördelning och
karaktär än den föregående periodens. S.
Österbotten hör nu till de fyndfattigaste delarna, under
det att andra områden, särsk. Karelen, kraftigt
rycka upp. I Lappmarken äro från denna tid
gjorda betydande depåfynd, tolkade som vittnesbörd
om handelsförbindelser mellan Nordskandinavien
och Ryssland. Under denna tid inträder en
avmattning i de svenska påverkningarna, och kulturen i
F. får en nationell prägel med ett flertal
självständigt utvecklade fornsakstyper. Av materialet att
döma ha förbindelserna med de östbaltiska
länderna och Ryssland varit livligare än med
Skandinavien. Av de i F. funna o. 1,400 arabiska
mynten härröra dock ej mindre än 1,100 från Åland.
Liksom i Sverige avlösas i F. de arabiska
myntfynden av angelsaxiska och tyska (7,000—§,000 st),
och dessa inflytelser pågå ännu under den äldsta
historiska tiden. G.Em.
Historia. Finnarna, vilka utgöra det övervägande
flertalet av F:s befolkning, tillhöra den
finsk-ug-riska folkgruppen. Till sina rasegenskaper likna
de mest övriga nordeuropéer. Att döma av
låneord i deras språk ha de i en avlägsen forntid
kommit i beröring med något indoiranskt folk och
sedermera starkt påverkats av indoeuropeisk
kultur. I början av vår tideräkning ha de antagl. levat
s.ö. om de baltiska länderna i närheten av
letternas och litauernas förfäder samt omedelbart
därefter i grannskap med något germanskt folk. Här
ha de förkovrat sig i åkerbruk, byggnadskonst,
smide, vävnad och skeppsbyggeri. Under den stora
germanska folkvandringen ha de överflyttat till F.;
flyttningen synes ha pågått till inemot slutet av
700-talet. Av de finska stammarna torde de s.k.
egentliga finnarna och möjl. tavasterna ha anlänt
över Finska viken, kvänerna och karelerna
öster-ifrån. Det har förmodats, att någon del av landet
under en tidigare period varit bebodd av en
germansk befolkning; vid finnarnas ankomst drogo
sig landets dåv. inv., de kringströvande lapparna,
allt längre norrut. Under hednatiden ha de
egentliga finnarna varit bosatta vid havskusten och vid
flodmynningarna i s.v. hörnet av F. Tavasterna
slogo sig ned i en vid båge bakom de egentliga
finnarnas boplatser, från stränderna av Kumo älv
längs vattenvägarna i v. och s. Tavastland. Den
arabiske resenären al-Idrisi omtalar i mitten av
noo-talet Egentliga Finland som ett konungadöme
med två folkrika städer, Åbo och Kalais (i
närheten av nuv. Nystad), samt Tavastland med dess
stora stad, som torde ha legat vid utloppet av
Kumo älv och vars namn har uttytts till Ragvalda.
Karelerna togo i besittning näset mellan Finska
viken och Ladoga samt landet n. om denna sjö.
Kvänerna (en stam, vars språkförhållanden och
öden äro av forskningen omstridda) synas ha
trängt upp till ö. och mell. Österbotten. Ett nät
av förhistoriska borgar, dels tjänande som
tillflyktsorter, dels behärskande vattenlederna, har
utgjort ett skydd för de finska stammarna.
De områden, som tagits i besittning, upptogo
endast en bråkdel av nuv. F:s areal. Vida,
öde skogstrakter skilde stammarnas boplatser från
varandra. Hela mell. och n. F. låg öde. De v.
och de ö. stammarna kommo härigenom att stå
främmande för varandra. De förra rönte
inflytan
— 627 —
de från grannfolken västerut, de senare österifrån.
Det uppstod en betydelsefull motsats i sedvänja
och kultur, vilken lämnat spår efter sig ända intill
denna dag. Gränsen mellan v. och ö. gick längs
Kymmene älv och Päijänne sjö; den skilde
tavas-ternas och karelernas ödemarker åt. Inv., vilka
brukade sin jord i byalag, vunno ökad bärgning
genom att ströva långt in i de öde skogstrakterna
för att jaga, fiska och idka svedjebruk. Redan i
förhistorisk tid synas en del av ödemarkerna högt
uppe i n. ha blivit utnyttjade på gr. av hävdvunnen
äganderätt som enskild egendom av de i s. boende
bönderna. Under tidernas lopp ha dessa s.k.
erä-marksparceller blivit koloniserade, och denna
fortgående kolonisation har varit en av de
märkligaste företeelserna i F:s historia. Även den
skarpa kontrasten mellan de urgamla kulturtrakterna
och det övriga vida landet, som först småningom
fått sin befolkning och sina kulturtraditioner, har
lämnat djupa spår i det finska folkets utveckling.
Landet var förmånligt beläget invid den stora
handelsväg, som ledde österifrån längs Volga och
Neva samt utmed Finska vikens n. kust till
Gotland och vidare västerut. Inv. ha redan i en
avlägsen forntid idkat livlig handel, avyttrande
erämar-kernas skatter, de dyrbara pälsverken. Handeln
har åtföljts av ett fortgående kulturutbyte.
Härom vittna angelsaxiska och arabiska mynt samt
slaviska lånord i finskan, bland de sistnämnda
sådana, som tyda på, att de första begreppen om
kristendomen kommit till finnarna från öster.
Svensk bosättning på Åland har underlättat
samfärdseln med de svenska vikingarna, vilken ofta
urartat till sjöröveri. I sht torde de rika
pälsverken ha utgjort ett lockande byte. Sedan både
svenskar och novgoroder övergått till den kristna
läran, fingo plundringstågen från bägge hållen
alltmera karaktären av korståg. Korstågen från v.
understöddes av påvemakten, i ö. sökte
novgoro-derna utbreda den grekisk-ortodoxa läran. Det
gestaltade sig sedan mediet av noo-talet till en
förbittrad strid emellan öster- och västerländsk
kyrka och kultur. De finska stammarna, som i
början sökte försvara sin självständighet och sin
hedna tro, indrogos snart i sina kristna grannars
strider och råkade i ändlösa fejder med varandra.
Striden mellan öster och väster har sedan dess
med längre el. kortare avbrott fortgått i F:s
historia.
Det första korståg, varom underrättelser
bevarats, anses ha företagits till s.v. F. av Erik den
helige på 1150-talet. F:s apostel S:t Henrik, som
döpte de övervunna hedningarna, ljöt kort därpå
martyrdöden. En uråldrig folksång har bevarat
förloppet av denna händelse till våra dagar.
Ka-reler, som slutit förbund med novgoroderna, och
till en början även tavaster överföllo gång på
gång den fåtaliga kristna församlingen, utan att
Sverige, försvagat av sverkerska och erikska
ätternas tronstrider, förmådde skydda den.
Visserligen gjordes från Danmark försök att upptaga
omvändelseverket. Men de tre korståg, som enl.
danska krönikors vittnesbörd företogos till s. F.
under Knut VI:s och Valdemar Sejrs regering,
ledde icke till nämnvärda resultat. Emellertid vädjade
den kraftfulle biskop Tomas i F. på 1220-talet till
påvemakten och svärdsriddarorden och påbörjade
— 628 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
