Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
en hårdnackad kamp för införandet av den kristna
läran i Tavastland. Å andra sidan råkade
kare-lerna alltmera i beroende av sina ryska
bundsförvanter. 1227 gjordes av dessa ett försök att döpa
karelerna till den grekisk-ortodoxa läran.
Ryssland började dock vid denna tid översvämmas av
tatarer, och 1240 trodde sig biskop Tomas kunna
ge sina fiender i ö. ett dråpslag genom att söka
bemäktiga sig novgorodernas viktiga handelsled
Neva. Hans här, som bestod av skandinaver,
egentliga finnar och tavaster, led emellertid vid
Neva ett förkrossande nederlag. Det blev då
Sverige, som samtidigt med den pågående inre
konsolideringen under folkungatiden tog hand om F:s
kristnande. Genom sitt tåg till Tavastland
tryggade Birger Jarl kristendomen och det svenska
väldets bestånd i dessa trakter. 1293 lyckades det
för Torgils Knutsson att vinna för Sverige en av
den karelska stammens huvudorter, landet vid
Vi-borgska viken. Dock förmådde svenskarna ej
undantränga novgoroderna från det övriga Karelen.
Den långvariga kampen mellan Sverige och
Nov-gorod slöts genom freden i Nöteborg 1323,
varigenom gränsen drogs från Systerbäck i n.v. riktning
tvärs igenom landet till Pattijoki vid Bottniska
viken (jfr historiska kartor vid Sverige).
Den svenska erövringen befästes genom de
starka slotten Åbohus, Tavastehus och Viborg, vilka
bildade medelpunkter för förvaltningen i var sitt
slottslän. Även s. Österbottens och Nylands kuster
koloniserades av svenskar. Flera omständigheter
tyda dock på att införlivandet av F. i det
svenska riket ej försiggått synnerligen våldsamt.
Förvaltningen och rättssedvänjor bibehöllo en
mängd lokala egenheter; finnar påträffas allmänt
under följ, tid i ecklesiastika och administrativa
värv, den förste infödde biskopen på Åbo
biskopsstol redan 1291. En finsk adel uppstod redan på
1300-talet. Det införlivade landets inv. blevo
delaktiga av samma medborgerliga rättigheter som
befolkningen i moderlandet. Konung Magnus
Eriksson har tydl. målmedvetet gynnat
uppkomsten av ett svenskt-finskt samhälle för att
härigenom stärka sin ställning mot öster. 1362, då kung
Håkon valdes till sin fars medregent, fick F:s
lagman jämte representanter för dess allmoge
rättighet att deltaga i kungaval, och efter uppkomsten
av riksdagar förhandlade finnar vid dem jämte
sina svenska ståndsbröder om rikets
angelägenheter. Emellertid uppfattades F. sedan Magnus
Erikssons tid som en administrativ och nationell
■enhet. Den erhöll sitt namn efter de s.k. egentliga
finnarnas land, som var längst framskridet i
kultur och inneslöt Åbo med dess biskopssäte och
fasta borg. Benämningen österland, vari man varit
van att sammanfatta de finska stammarnas
hemvister, kom ur bruk, och den förr så skarpa
motsatsen emellan de skilda stammarna utjämnades
under inverkan av svensk lag och kristen sed.
Åbobiskoparna, vilka framstodo som de förnämsta
målsmännen för landets intressen vid konungens
hov och de stores rådslag, intogo en klok och
försiktig hållning i unionstidens strider. Efter en
märklig organisationsperiod under de svenskfödda
biskoparna Bengt och Hemming — den senare en
nära vän till den heliga Birgitta och förklarad för
helgon — slog det kyrkliga livet ut i full blom
Parti av Olofsborg.
under biskopar av finsk frälsesläkt, sådana som
Magnus Tavast (1412—50) och Magnus Särkilaks
(Stjernkors) (1489—1500). På den förres initiativ
grundlädes birgittinklostret i Nådendal, vilket blev
av betydelse för de litterära strävandena i landet;
den senare påbjöd bl.a. allmogen att lära sig den
kristna lärans huvudstycken på dess eget språk.
Domkyrkan i Åbo blev ihågkommen med många
altaren och prebenden. Studerande, som tagit
magistergraden i Paris, funnos flera från Åbo stift
än från annat stift i riket. Men i menighetens
uppfattning ingingo katolska föreställningar en intim
förening med nedärvda hedniska begrepp.
Urgamla mytiska motiv och minnen om
erämarks-fädernas bragder utmynnade i en rik episk
folkpoesi. Nöteborgsfredens gräns kunde ej hejda
finnarnas framryckning mot n. Från det forna
Birkkala, som bildade upplandet för tavasternas
handelsstad vid utloppet av Kumo älv samt
omfattade en stor del av det till lapparnas hemvister
gränsande landskapet övre Satakunta, färdades
storbönder som jägare och köpmän längs
vattenlederna till s. Österbotten. Där upptogo de med
kungl. tillstånd och mot en måttlig avgift skatt
av lapparna. Sedermera utsträckte de sina
be-skattningsfärder ända till Ishavets stränder och
idkade en inkomstbringande handel med pälsverk.
Dessa s.k. birkarlar* stötte i trakterna n. om
Bottniska viken till hälsingarna, och på 1300-talet
uppstod emellan biskopen i Åbo och ärkebiskopen i
Uppsala tvist om stiftens, d.v.s. de dem
skattskyldiga bosättningarnas gräns. Att gränsen redan
tidigare gått i trakten av Kaakama älv, bevittnades
av Satakunta landskaps menighet. Stiftsgränsen
och på grund härav även gränsen mellan Sverige
och F. förblev ända till 1809 Kaakama älv.
I öster, där svenska Karelen i Nöteborgsfreden
gått miste om sina erämarker, fortgick
kolonisationen in på ryskt område. 1475 lät Erik Axelsson
Tott uppföra fästet Olofsborg el. Nyslott. För att
återtaga det förlorade slöt den ryske storfursten
Ivan III förbund med konung Hans i Danmark.
— 629 —
— 630 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
