Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finsk kvinnoförening - Finsk mytologi - Finsk nötboskap - Finsk-ryska vinterkriget 1939—40 och ”andra kriget” 1941—44 - Vinterkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSK MYTOLOGI
målsmanskapets avskaffande, rösträtt för kvinnor,
kvinnans tillträde till univ. m.m. F. består av
centralförening i Helsingfors med ett tjugotal filialer
i landsorten. C.H.-E.
Finsk mytologi. Finnarnas hedna gudatro och
utomvärldsliga föreställningar voro till stor del
lån från de nordiska, baltiska och (i någon mån)
de iranska folken. Men vissa överensstämmelser
mellan finnarnas (el. över huvud de finsk-ugriska
folkens) och nordbornas mytologi gå tillbaka på
en uråldrig religiös kulturkrets, som synes ha
omfattat snart sagt hela den europeisk-asiatiska
kontinentens nordligare delar. Dyrkan av de döda har
bland finnarna spelat en synnerligen viktig roll och
fortlevat ända fram till våra dagar. Den döde
troddes leva i graven så länge kroppen ej var helt
förmultnad, och om han led brist el. blev ofredad,
hemsökte han de efterlevande. Vid gravläggningen
försåg man honom därför med livsmedel, som tid
efter annan förnyades. November (el. oktober?)
synes hos finnarna ha varit dödsfesternas tid.
Jämte den med själadyrkan oskiljaktigt förknippade
dyrkan av förfäderna kan man hos finnarna
jämväl spåra dyrkan av stamfäder och fornhjältar.
Hela denna föreställningskrets var starkt påverkad
från de indoeuropeiska grannfolken, särsk.
nordborna. Detsamma gäller om den rikt utbildade
tron på rådar e (rå[d], fi. haltia, ett ord av
nordisk upprinnelse); här har föreställningen om en
i tingen inneboende andlig kraft sammansmultit
med tron på ”förste husbonden” (tomten) o.d.
Bland djuren är det särsk. björnen, som i folktron
blivit förandligad el. förmänskligad; om hithörande
jakt- och slaktbruk se Lapsk mytologi. Dyrkan av
äringsgudar har hos finnarna utbildat sig
jämför-sevis sent under inflytande särsk. av den nordiska
Frej-dyrkan. Också dyrkan av tordönet har man
trol. övertagit dels från nordborna, dels från de
baltiska folken. Om finnarnas gudar vet man
icke mycket med säkerhet. Den mest givande
källan är M. Agricolas uppräkning och karakteristik
av tavasternas och karelarnas avgudar i företalet
(på knittelvers) till hans finska övers, av Davids
psalmer (1551; en på svenska avfattad
prosavariant i Uppsala univ.-bibl. har kanske varit hans
källa). Enl. Agricola tillbådo karelarna helt andra
gudar än tavasterna; redan detta röjer, att hans
gudaförteckning i det hela ej återger några
mycket gamla förhållanden. Den gudadyrkan, som här
kommer till synes, är uppblandad med sentida
magi, och åtm. en el. annan av de uppräknade
gudarna synes gå tillbaka på kristna helgon. J
u-m a 1 a (gud, Gud, urspr. himmel?, av oviss
upprinnelse) och I 1 m a r i (Ilmarinen, mästersmeden
i Kalevalasångerna, se Kalevala; urspr. väl en
luftande el. himmelsgud) äro de enda finska
guda-namn, som återfinnas i fjärmare frändespråk.
Inhemska äro trol. A h t i (en havsgud?), H i i s i (en
skogsgud, eg. skogsdunge, offerlund), K ö n d ö s
(en åkergud enl. Agricola). Nordiska äro väl
namnen R a u n i (åskgudens gemål), T u r i s a s (jätte
e.d.), möjl. också Virankannos (havrens
skyddsgud enl. Agricola; kanske eg. en
ärings-Priapos); rätt unga lån äro kratti (skratten), näkki
(näcken), para (bjäran), estn. puuk (puken), tonttu
(tomten). Äringsguden Sampsa P e 1 1 e r v o
i-nen röjer sakliga likheter med Frej och Njord.
Bland halvgudar el. fornhjältar märkas de med
övernaturliga krafter utrustade Kal e van p
o-jat (Kalevas söner; hos esterna i ental:
Kale v i p o e g; se Estland, litteratur; vad Kaleva eg.
betecknat, är ovisst). Huruvida Kalevalasångernas
hjältar — bortsett från Ilmarinen — eg. äro
mytiska väsen, historiska personer el. fantasiskapelser,
är osäkert. Om de inhemska kultbruken i gammal
tid vet man föga mer, än att schamanismen spelade
en icke ringa roll. — Litt: U. Holmberg (-Harva),
”Die Wassergottheiten der finnisch-ugrischen
Völ-ker” (1913); R. Saxén, ”Finsk guda- och hjältetro"
(1916); K. Krohn, ”Skandinavisk mytologi” (1922);
”The mythology of all races”, 4 (1927); artiklar
i ”Finnisch-ugrische Forschungen” av K. Krohn,
E. N. Setälä o.a. Bj.C.
Finsk nötboskap är dels importerad, dels
inhemsk. Den förstn. består av ayrshireras och
förekommer huvudsaki. i s. Finland. Den inhemska
nötboskapen utgör största delen av landets nötkreatur
och uppdelas i 3 raser, västfinska rasen, ostfinska
rasen och nordfinska rasen (se Nötkreatur).
Finsk-ryska vinterkriget 1939—40 och ”andra
kriget” 1941—44. Under 2:a världskriget indrogs
Finland två gånger i krig, först i nov. 1939
genom oprovocerat ryskt angrepp och efter 15 mån.
fred ånyo i juni 1941 vid sidan av Tyskland i
dess angrepp mot Sovjetunionen.
Vinterkriget. Sedan Finland vid förhandlingar i
Moskva okt.—nov. 1939 i huvudsak hade motsatt
sig Sovjetunionens krav på landavträdelser och
en flottbas i Hangöområdet (se Finland, sp. 644),
gick Röda armén 30/ii s.å. utan krigsförklaring
till angrepp mot Finland. Det finska försvaret
hade till stor del mobiliserats redan föreg. mån.
genom inkallelser till s.k. reservövningar,
överbefälhavare var marskalk G. Mannerheim. De ryska
stridskrafter, som hade uppmarscherat mot
Finland med huvudstyrkorna på Karelska näset, hade
som överbefälhavare chefen för Leningrads
militärdistrikt, general K. Meretskov. Finnarna
avsågo att bjuda uppehållande motstånd nära
gränsen på Näset och att uppta avvärjande försvar
i en befäst huvudställning, den s.k.
Mannerheim-linjen. Områdena innanför östgränsen ansågos
kunna försvaras med små styrkor, enär man där
icke väntade betydande rysk truppinsats, möjl.
med undantag av fronten närmast n. om Ladoga.
Kraftsamlingen mot Näset vid krigets början hade
i stort sett bedömts riktigt. Däremot hade den
finska militärledningen underskattat omfattningen
av angreppet över östgränsen. På sydfronten gingo
de framskjutna finska gränsskyddstrupperna
tillbaka utan att inveckla sig i allvarligare strider
men fördröjde som avsett den ryska
framryck-ningen. Först fram mot mitten av dec. fingo
ryssarna känning med Mannerheim-linjen. I denna
stodo då 7 finska fördelningar samt specialtrupper,
organiserade på 2 armékårer under generallöjtnant
H. öhquist och generalmajor A. E. Heinrichs.
Högsta befälet hade generallöjtnant H. österman.
Trupperna voro till största delen bundna i
strids-ställningarna, och reserverna voro svaga.
Befäst-ningslinjen saknade djup. Ryssarna försökte
förgäves tränga fram på flygeln vid Ladoga och
flyttade därefter tyngdpunkten till mell. delen av
Näset. Finnarna pressades tillbaka till sjöpassen
— 747 —
— 748 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
