Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FISKODLING
Lunds leksump.
el. genom att på artificiellt sätt befrukta rom, som
kramas ut ur fisken. Leksumpar — den första
beskrevs 1761 av svensken Carl Fredr. Lund —
lämpa sig särsk. för gös. Sumpen klädes i bottnen med
ris, förankras på lämpligt ställe, och i densamma
insättas upp till 3 par lekmogna gösar. Rommen
avsättes på riset och befruktas av hannarna. Ant.
får rommen kläckas i sumpen och ynglet söka sig
ut i det fria el. upptagas riskvistarna med
påsittande rom och utläggas, försändas el. kläckas i
kläck-ningsanstalt. Torsk
låter man (vid
Flö-devigens kläcknings-anstalt i Norge; se
Dannevig) leka i
bassänger, varefter
rommen uppsamlas.
Braxen får leka i
små dammar och det
kläckta ynglet gå
kvar där över som-
maren, men man har också konstbefruktat
braxenrom. Vid konstbefruktningen, som särsk.
kommer till användning vid odling av
laxfiskar och gädda, kramas (strykes) först den
mogna rommen ut i ett rent, torrt kärl (t.ex.
emaljskål), varefter mjölken utkramas och med en
fjäder röres om bland rommen (torra metoden).
Därefter tillsättes vatten, som efter omröring ombytes.
Bättre synes vara att krama ut rommen direkt el.
genom en tratt i en torr flaska, likaså mjölken,
samt därefter fylla flaskan med vatten, tillsluta
den, långsamt vända den upp och ned samt öppna
den. Proceduren upprepas då och då under några
min. Rommen utsättes härigenom mindre för
beröring. Rommen kan kramas ut i ett kärl med vatten,
vilken metod (våta metoden) f.n. mera sällan
användes. Konstbefruktningen uppfanns av tysken
Ja-cobi, som i mitten av 1700-talet lämnade flera
redogörelser därför. Ehuru metoden blev känd i flera
länder, bl.a. Sverige och Frankrike, råkade den
dock småningom i glömska och återupptogs först
på 1840-talet. Oberoende av Jacobi synes
konstbefruktning ha företagits av flera andra personer
i olika länder. Vid konstbefruktning bör noga iakt-
Konstbefruktning av laxöring.
tagas, att orenlighet ej kommer med bland rommen
och mjölken. Kramningen bör ske försiktigt, så
att ej omogna könsprodukter pressas ut.
Rommen och mjölken skola tagas från fullt könsmogen
fisk. Den substans, som finnes mellan själva ägget
och äggmembranen hos benfiskar, sväller, när
ägget legat en stund i vatten, och förorsakar, att
den öppning i äggmembranen (mikropylen), genom
vilken sädeskroppen tränger in, tillslutes. Ägget
kan då ej längre befruktas, en omständighet, som
bör beaktas vid konstbefruktning. Sedan
sädes-kropparna kommit i vatten, är deras livslängd
ganska kort, längst för fiskar, som leka i
stillastående vatten. Man har emellertid förvarat och
även transporterat mjölke av vissa fiskslag ända
till flera dagar i glasbehållare, utan att
befrukt-ningsdugligheten försvunnit. Även obefruktad
rom har transporterats på liknande sätt och först
senare befruktats. Enl. nyare undersökningar över
valet av avelsfisk skulle hannens ålder ej ha större
inflytande på resultatet. Äldre honor lämnade i
allm. större ägg och större yngel, men äggen hade
en längre kläckningstid, antagl. beroende på
fastare äggmembran, och förlustprocenten blev större.
Avelsfisken hålles i sumpar el. bassänger, till dess
befruktning skall ske. Den befruktade rommen
kan utläggas i kläckningslådor i det fria vattnet
men inlägges vanl. för kläckning i särskilda
anstalter. För rom av lax, laxöring och röding
följes hos oss vanl. det kaliforniska systemet, enl.
vilket äggen läggas i trälådor med
gallerduksbot-ten, genom vilken vattnet strömmar upp nedifrån
och rinner ut över ramens ena sida. Ramarna
placeras i långa trätråg. Flera olika typer av dylika
kläckningsapparater ha konstruerats. Vid
användande av dessa apparater måste man plocka bort
död rom, som annars lätt blir säte för
svampbildning. För kläckning av sikrom m.m. användas
merendels trattformiga glaskärl med hål i nedre ändan,
där vattnet ledes in. Vattnet rinner över glasets
kant, merendels genom en pip, varvid döda
ägg följa med (självrensande apparater). Av
stor vikt är kläckningsvattnets beskaffenhet.
Laxfiskarnas rom är mycket känslig för surt
vatten, och många kläckningar ha misslyckats på
gr. av att sådant vatten använts. Under de
första dagarna efter befruktningen är rommen
av laxfiskar ganska motståndskraftig och kan
då försändas. Sedan blir den däremot mycket
ömtålig, ända till dess att ögonen utvecklats
(ögon-punktstadiet). Tiden för rommens kläckning
beror i hög grad av vattnets temp. När större delen
av gulsäcken förbrukats, utsättes ynglet. Det är
emellertid fördelaktigt, om man kan hålla det i
bassänger el. dammar, tills det nått större storlek
och blivit mera motståndskraftigt. Ibland
användas större sådana, vilkas naturliga föda ynglet får
utnyttja, men ofta mindre, vari utfodring sker (se
Fiskfoder). Yngeldammarna måste kunna tömmas
för utfiskning. Stundom anläggas i förbindelse
med yngeldammarna små dammar el. gropar för
uppfödning av vattenloppor, som utgöra en utmärkt
föda för det späda ynglet. Ynglet transporteras
i särskilda transportkärl, merendels
bleckkannor. I USA har man i otillgängliga trakter börjat
använda flygmaskin, och även i Sverige ha nyligen
försök gjorts. Fisken hälles i vattentankar, som
— 821 —
— 822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
