Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskredskap - Garnsorter och redskapens vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FISKREDSKAP
tid nylon och damyl för revar. Av bomullsgarn
begagnas företrädesvis louisianabomull från USA
och makobomull från Egypten och Ostindien men
under senare tid på gr. av bristande tillgång därpå
även en del kortfibriga slag av lägre kvalitet.
Bom-ullstråden består vanl. av flera enkla trådar, som
tvinnats samman. Man skiljer mellan höger- och
vänstervridet garn. Enkeltråden, som är hopspunnen
av många bomullsfröhår, förfärdigas i olika
tjocklekar, som numreras med lägre nr för grövre och
högre för finare trådar. Numret i den engelska
beteckning, som vanl. användes, angiver det antal
dockor (pasmor) om 840 engelska yards (768 m) längd,
som går på ett engelskt pund (0,453 kg).
Beteckningen nr 30 tfetrådigt betyder således, att tråden består
av tre hoptvinnade enkeltrådar nr 30. Hamp- och
lingarnets nr angiver i allm., huru många dockor
om 300 engelska yards (274,3 m) längd, som gå på
1 engelskt pund. Ibland användes metrisk
numrering: numret = antalet dockor å 1,000 m, som gå
på 1 kg. Det är av stor vikt, att lämplig garnsort
användes. Nätslingorna bindas numera mest med
maskiner på fabriker men mindre redskap
fortfarande i stor utsträckning för hand av fiskarna
själva el. av särskilda redskapstillverkare. Vid
bindning för hand
användas bindnål, bindkavel (för
att bestämma maskornas
storlek) och bindstol el.
bindtjuga. Huvudsaki. två
olika slags knutar
användas: råbandsknut
(ryssje-knut) och skotstek
(laxknut, trålknut). Man binder
ant. på längden el. på
tvären. I förra fallet lägges
upp en sträng av maskor,
som är något längre än nä-
tets djup, i senare fallet en som är dubbelt så lång
som nätets längd. Vid maskinbindning användes
skotstek och bindes på tvären. Avståndet mellan
två knutar kallas maskstolpe, varv, omfar el. gång.
Maskstorleken angives ant. genom avståndet
mellan knutarnas mittpunkter, som är maskans halva
längd, el. genom avståndet invändigt mellan
änd-knutarna i den utsträckta maskan (= två
maskstolpar) el. genom antalet varv (omfar, gånger) på
viss längd, t.ex. 1 m, av den sträckta nätslingan el.
genom bredden av den mätsticka av viss
tjocklek, som lätt kan föras genom maskan. För
att nätslingan skall kunna användas till fiske,
måste den monteras (sjöredas, bos), d.v.s. förses
med telnar (i allm. över-, under- och sidotelnar).
Av stor vikt för nätets ”fisklighet” är, huru
nätslingan bos (föres), så att den blir lagom sträckt:
för nät, så att fisken lätt snärjer in sig, för notar
och trålar, så att de gå jämnt sträckta i vattnet vid
dragningen. Nätslingan kan genom särskilda
maskor (bomaskor) fästas direkt på telnen, varvid
bomaskorna ant. bindas fast vid telnen el. få, alla
el. en del, gå lösa omkr. denna (löpmaskor), el.
på en särskild tråd, som med vissa mellanrum är
fästad vid telnen. Ofta bos (föres) nätslingan olika
på över- och undertelnen. Till telnar användes
bomulls- el. hampgarn el. manilla, ibland tagel.
Till f 1 ö t e n* användas trästycken
(benämnda kobbar m.m.), kork, flåstok, näver,
glas
Knutar. a ryssjeknut,
b laxknut.
kulor m.m., för större redskap, ss. drivgarn
och snörpvadar, ofta dessutom luftfyllda blåsor
av segelduk, tomma träkaggar e.d. för att hålla
redskapet uppe i önskat vattenlager. Materialet
till s ä n k e n varierar ännu mera, ss. stenar, ben,
cementstycken, blystycken, järnringar el. i
undertelnen inspunnen blytråd (patentteln). Till
draglinor för vadar och trålar användas huvudsaki.
manilla- el. stållinor (vejrar) el. en kombination
därav (s.k. herkuleslinor) men även tåg av tall-
el-granrot. För vissa ändamål användas
”grästrossar” (av kokostråd).
F. av garn utsättas vid användningen för
förstöring, i viss mån genom mekanisk slitning men
framför allt genom bakteriers inverkan. Det finnes
emellertid även högre organismer, som förstöra garnet, ss.
vissa kräftdjur. Vidare påverkas garnet av den
långsamma förbränning, som äger rum i luft. Man söker
motverka dessa processer genom impregnering
av garnet. Denna går ut på att indränka
garntrådarna med ämnen, som äro giftiga för de
ifrågavarande bakterierna el. som motverka de garnet
förstörande safter, som bakterierna avsöndra, el.
också att göra garntrådarna olösliga och
motståndskraftiga mot bakteriesafterna el. att omgiva
garntrådarna med ett ogenomträngligt hölje. Vid
im-pregneringen måste man emellertid även taga
hänsyn till att garnet blir lämpligt för det avsedda
fisket. I ett redskap bör garnet vara smidigt, i ett
annat stelare. Impregneringen är därför av stor
praktisk och ekonomisk betydelse och är numera
föremål för vetenskapligt studium på vissa
laboratorier, under senare tid framför allt vid
prov-ningsanstalten i Utrecht. Somliga
impregnerings-medel lämpa sig bäst för grovgarnig, andra för
fingarnig redskap. I sötvatten förstöres redskapen
hastigare än i saltvatten. De ämnen, som mest
kommit till användning för konservering av f., äro
garvämnen, ss. bark av ett flertal trädslag samt
framför allt kateku. Flera slag av kateku föras i
marknaden, ss. äkta kateku (birmakateku,
rangoon-kateku), röd kateku och wattle samt ”lejonkateku”
(preparerad kateku). Garvämnena tränga in i
bom-ullstrådarna, omgiva dessa och utfylla
mellanrummen mellan dem men tvättas lätt ur. Genom
upprepad impregnering kan man få en del garvämne att
sitta kvar, beroende på att det av garnet upptagna
garvämnet genom luftens inverkan övergår till
ett i vatten olösligt ämne. Bättre resultat nås och
detta dessutom betydligt hastigare, om garnet
efter garvningen efterbehandlas med ämne, som gör
de upptagna garvämnena olösliga, t ex.
ammo-niakaliskt kopparsulfat, som dessutom verkar
giftigt på bakterierna. Impregnering med wattle och
efterbehandling med ammoniakaliskt kopparsulfat
har t.ex. visat sig vara ett gott impregneringssätt.
Ett nytt efterbehandlingspreparat till kateku är
re-teol. I Frankrike behandlas de stora drivgarnen
merendels med äkta kateku flera gånger och därefter
med stenkolstjära, tillsatt med kreosotolja.
Närstående är metoden att efterbehandla
katekuim-pregnerade nät med karbolineum. Användningen
av vanligt karbolineum är emellertid förenad med
en del obehag och risker, och man har på senare
tid i stället använt en blandning av karbolineum
och hartstvål med tillsats av något denaturerad
sprit, en metod, som särsk. kommit till användning
— 829 —
— 830 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
