Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flundre härad - Flundresläktet - Flundre, Väne och Bjärke domsaga - Fluocerit - Fluor, F (el. Fl) - Fluoracetat - Fluor albus - Fluorammonium, ammoniumfluorid - Fluorescein - Fluorescens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLUORESCENS
häradet. Ån skulle ha kallats Flotn, vilket ord
är besläktat med verbet flyta och betyder ån, som
svämmar över (se J. Sahlgren i ”Namn och bygd”,
1930, sid. 144). Häradet kallas i Äldre
västgöta-lagen FloÖnæhæræ]?. — Litt.: E. Hollman, ”F.” (2
bd, 1938—39). P.;Er.
Flundresläktet, Pleurone’ctes, släkte av underordn.
flundrefiskar, utmärkt till skillnad från övriga
släkten inom gruppen genom täml. liten mun, talrikare
och kraftigare käktänder på blindsidan än på
ögon-sidan och rundad stjärtfena. Merendels är h.-sidan
ögonsida. Till svenska faunan höra följ, arter:
bergskäddan, rödtungan, flundran, rödspättan och
sandskäddan.
Flundre, Väne och Bjärke domsaga i Älvsborgs
län, under Hovrätten för v. Sverige, omfattar
Flundre, Väne och Bjärke härader samt staden
Trollhättan. F. utgör ett tingslag med tingsställe
i Trollhättan; 42,526 inv. (1948).
Fluoceri’t, miner., fluorid av cerium o.a. sällsynta
jordmetaller. F. förekommer som grågula el. blekt
röda aggregat och prismatiska kristaller i
pegmati-terna vid Broddbo, Finbo och österby i Dalarne.
Fluor [-å’r], F (el. Fl), kemiskt grundämne,
atomvikt 19,0, atom-nr 9, förekommer i naturen
bundet till kalcium i flusspat, CaF,, som i
metallurgien användes som flussmedel, samt bundet
till natrium och aluminium i kryolit, Na3AlF6.
Flera mineralkällor innehålla lösta f.-föreningar, och
även i den organiska världen finnes f.; så
innehålla t.ex. tändernas emalj samt benstommen
f.-föreningar, och sådana kunna även påvisas i askan
från olika växter. F. är en svagt gröngul gas
med en genomträngande lukt, 1,32 gånger tyngre
än luft, kondenseras vid —187° till en ljusgul
vätska och stelnar vid —2230. F. är kemiskt ett
utomordentligt aktivt ämne. Med väte förenar det
sig explosionsartat även i mörker. Med brom,
jod, svavel, fosfor, kol och flera metaller reagerar
f. redan i köld under eldfenomen. Vid
rödglödg-ning angripas även guld och platina. De flesta
kemiska föreningar sönderdelas av f., så även
glas och kvarts. Endast med syre, kväve och klor
samt ädelgaserna reagerar f. icke omedelbart.
Syreföreningen F2O är framställd först så sent som
1927 av Lebeau. Fri f. framställdes av Moissan
1886 genom elektrolys av i vattenfri fluorvätesyra*
löst kaliumfluorid i en apparat av platina. Numera
framställes den genom elektrolys av smält
kaliumfluorid i apparat av koppar. F. hör jämte klor,
brom och jod till de s.k. halogenerna, vilka bilda
en grupp i periodiska systemet. Lj.
Fluoracetat, under 2:a världskriget upptäckta,
toxiska derivat av fluorättiksyran av
stridsgaska-raktär, som dock aldrig ha kommit till praktisk
användning.
Flu’or albus (lat., till flu’ere, flyta, och albus, vit).
1) Med., vit flytning från slidan. Se Flytning.
2) Metall., vit f 1 u s s, se Flussmedel.
Fluorammonium, ammoniumfluorid, kem.,
se Ammoniumsalter, sp. 866.
Fluorescein [-Jei’n], ftaleinfärgämne, som
erhål-les genom upphettning av resorcin och
ftalsyrean-hydrid, löses i alkalier med gulröd färg och
praktfull grön fluorescens, vilken är synlig även vid
mycket stark utspädning. F. kan därför användas för
att påvisa, var ett delvis underjordiskt vattendrag
åter bryter fram. Uranin, natriumsaltet, färgar
siden och ylle i en gröngult skiftande färg.
Uranin användes för att färga vattenytor för att
vägleda flygare. Eosin, tetrabrom-f., erhålles genom
bromering av f., färgar siden och ylle rött med
gulröd fluorescens, ger med bly, tenn och
aluminium röda lackfärger (se Eosiner). [Wk]Lj.
Fluorescens [-fens’ el. -sens’] (till lat. fluere,
flyta, och verbaländelsen -es’cere, som uttrycker
inträdande handling), fys., ett fenomen,
bestående däri, att vissa ämnen vid bestrålning med
synligt el. ultraviolett ljus, röntgenstrålning, el.
med korpuskularstrålning, ss. katodstrålar,
strålning från radioaktiva ämnen etc., ha
förmåga att utsända ljus, som upphör nästan
samtidigt med bestrålningen. I mots. härtill
benämnes det fenomen, vid vilket ljuseffekten kvarstår
en mätbar tid, sedan bestrålningen upphört, f o
s-forescens*. Någon skarp gräns mellan de
båda begreppen finnes ej. Ang. terminologien se
f.ö. Luminiscens. F. iakttogs först vid flusspat
(fluorit); därav namnet. Medan fosforescens mest
förekommer vid fasta ämnen, kan man i gaser
och vätskor nästan undantagslöst iakttaga endast
f. Särsk. starkt fluorescera uranylsalterna i
flytande och fasta lösningar (grön f.),
vattenlösningar av kininsulfat och eskulin (blå f.),
fluorescein och eosin (gulgrön f.), alkoholiska
lösningar av klorofyll (blodröd f.) m.fl. Jodånga
fluorescerar i gröngult. Lystiden är ytterst liten,
mellan io-7 och io-9 sek. F. är alltid förbunden
med absorption av det bestrålande ljuset, och
därför fluorescera de närmast ljuskällan belägna
ytskikten starkast. Liksom i grumliga medier är
även i fluorescerande substanser ljusstrålarnas
väg synlig. Alla gaser fluorescera mer el. mindre.
Det teoretiskt enklaste fallet är en enatomig gas
(t.ex. kvicksilverånga), som bestrålas med
enfärgat ljus, svarande till första linjen i en
absorp-tionslinjeserie (se Spektrum). Det reemitterade
ljuset är då av samma våglängd; fenomenet
kallas resonansstrålning. Bestrålas åter med
ljus av en våglängd, som motsvarar en annan
absorptionslinje, består f.-strålningen av ett
linjespektrum, s.k. resonansspektrum. Vid
fleratomiga gaser (t.ex. jodånga) sammansättes
det reemitterade ljuset av ett helt bandspektrum.
Vid lösningar (t.ex. av organiska föreningar,
färgämnen) spelar för f. ofta lösningsmedlet en
utslagsgivande roll. F. är i allm. beroende av
aggre-gationstillståndet, men många föreningar visa
likartad f. som gas, vätska och fast kropp. I
detta fall är f. otvivelaktigt en molekylegenskap
och kan ofta tillskrivas en viss atomgrupp el.
radikal. Förmåga att framkalla f. har framför
allt kortvågigt (blått, violett, ultraviolett) ljus.
F.-strålningen är i allm. av längre våglängd än
det instrålande ljuset (Stokes’ regel), men
undantag finnas. Förklaringen till denna lagbundenhet
såväl som till dess undantag har först den
moderna kvantumteorien* förmått ge. Bland dem,
som främst bidragit till teorien för f., må
nämnas Voigt och Einstein. — F. användes för att
påvisa ultraviolett ljus och röntgenstrålning.
Skärmar, beklädda med fluorescerande material, ss.
zinksulfid el. bariumplatinacyanur, s.k.
fluore-scensskärmar, ha användning inom
röntgen
— 1029 —
— 1030 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
