Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flyg, Nils - Flygambulans - Flygande - Flygande besiktning - Flygande djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYGAMBULANS
ögonblicksbilder av en flygande mås, A snett framifrån, B från sidan.
r—io angiva tillryggalagd väg pr tidsenhet. /—4 vingarna slå nedåt, farten ökas, och
fågeln höjer sig; 5—10 vingarna höjas, farten minskas, och fågeln sänker sig.
samtliga dess riksdagsmän föllo igenom, även F.
själv. Se vidare Sveriges socialistiska parti. B.
Flygambulans, se Ambulansflygplan.
Flygande (eng. flying), sjöv., om rår, som sakna
brassar och toppläntor, samt om segel (t.ex.
flygande klyvare), som hissas och halas ned i däck
utan att vara styrda av stag el. lejdare.
Flygande besiktning. Besiktningsman el.
polisman, åt vilken länsstyrelse lämnat förordnande
att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet, äger,
när han finner anledning härtill, att undersöka
och provköra fordon (”flygande besiktning”). Om
anledning till anmärkning förefinnes, ålägges
härvid fordonets ägare el. förare att inom viss tid
låta avhjälpa såväl anmärkta bristfälligheter som
andra ev. fel samt att härefter inställa fordonet
till eftersyn mot föreskriven
förrättningsav-gift. Underlåtenhet att i rätt tid inställa fordonet
till eftersyn kan medföra körförbud och
bötes-ansvar. Är defekten av svårare beskaffenhet, kan
körförbud omedelbart utfärdas. — På företagen
f. erhåller fordonsföraren bevis. A.Lg.
Flygande djur. Inom den nu levande
djurvärlden äga endast insekter, fåglar och fladdermöss
förmåga att aktivt förflytta sig i den fria luften,
d.v.s. flyga. Samma förmåga ägde även de under
den mesozoiska tiden levande flygödlorna. Endast
4 grupper djur ha således vunnit en anpassning
till flykt, men trots detta äro de flygande arternas
antal förvånansvärt stort, vilket huvudsakligen
beror på insekternas kolossala artantal. — Vid
anpassningen till flykt har alltid systemet ”tyngre
än luften” använts, och den kraft, varigenom
djuren hålla sig uppe och drivas i luften, utvecklas
av vingar. Dessa representera två skilda
fylogene-tiska typer. Hos insekterna utgöra vingarna
endast veckbildningar av huden, under det att de hos
flygande ryggradsdjur äro omdanade främre
extremiteter. Dessas närmare utbildning erbjuder
stora olikheter hos skilda grupper (se Flygödlor,
Fåglar och Fladdermöss). Hos insekterna finnas 2
par vingar, endast tvåvingarna ha 1 par. Det
bakre paret är rudimentärt. De flygande
ryggradsdjuren ha aldrig mer än 1 par vingar. — Gemensamt
för samtliga f. är, dels att vingarna utgå framför
och ovan kroppens tyngdpunkt, dels att deras
framkant är styv — hos insekterna ligger längs
densamma en stark kitinlist, hos fåglarna och
fladdermöss stödjes den av armskelettet —■, under det att
deras bakre del är mjuk
och elastisk. När
vingarna slå sitt effektiva slag
nedåt, böjes på gr. av
luftmotståndet den bakre
mjuka delen av vingarna
snett uppåt, och vingarna
få därför en något sned
ställning. Då
luftmotståndets uppåt pressande
komponent verkar vinkelrätt
mot vingarnas sneda
flygyta, drives djuret icke blott
uppåt utan även framåt.
Emellertid motverkar
djurets kroppstyngd denna
rörelse, och därför
måste luftmotståndets uppåt
drivande komponent ha en viss storlek,
övervin-nes kroppstyngden nätt och jämnt, håller sig djuret
på samma höjd; är kraften större, stiger djuret.
Effekten av vingarnas rörelser är betingad av det
motstånd luften utövar mot deras slag nedåt, och
storleken av detta motstånd är å sin sida beroende
på flygytans storlek och vingarnas slaghastighet.
Om vi antaga, att två djur av samma kroppsvikt
och samma flygyta flyga under lika stora
utslags-vinklar med sina vingar och med lika slaghastighet
men att den ena fågeln har korta, breda vingar
och den andra långa och smala, så flyger den
senare snabbare än den förra. Detta beror därpå att,
då vingarna slå nedåt, den yttre delen kommer att
röra sig hastigare och därigenom förorsaka ett
större luftmotstånd än den inre delen av vingarna.
Alla snabba f., ss. trollsländor, tornsvalor,
fregattfåglar och den stora fladdermusen, ha därför också
långa, smala vingar. Då vingslagen hos dessa äro
mera effektiva än hos djur med korta vingar,
behöva de också göra ett mindre antal vingslag för
att hålla sig svävande i luften. Sålunda gör
troll-sländan endast 28, medan biet gör 260 och
husflugan 330 vingslag pr sek. Hos fåglarna finna vi
samma förhållande. Storken gör 1 3/4, kråkan 3—4,
duvan 8 och sparven 13 vingslag pr sek. Hos de
små kolibrierna slå vingarna med en sådan
hastighet, att de synas endast som en skugga kring fågeln.
— Beträffande flygsättet kunna vi hos
fåglarna särskilja två typer: flykt med rörliga vingar
och med utspända, orörliga vingar. Den förstnämnda
typen är den vanligaste och kännetecknas av att
vingarna, som förut nämnts, slå rytmiskt nedåt.
Denna typ förekommer, förutom hos de flesta
fåglar, även hos fjärilar och fladdermöss. I många
fall, ss. hos de flesta av våra småfåglar och
spettarna m.fl., fällas vingarna efter ett antal snabba
slag in mot kroppens sidor, och fågeln skjuter fram
i luften av sin fart men sänker sig samtidigt, till
dess vingarna åter börja arbeta. Flyglinjen blir
härigenom vågformig. Andra fåglar, ss. duvor och
kråkor m.fl., vila för en stund på de utslagna
vingarna och sväva framåt för att snart åter börja
flygarbetet. Den andra flygtypen, den s.k.
segelflykten, utföres med utspända, orörliga vingar.
Flygmusklerna arbeta icke, men fågeln svävar
dock fram i luften, i det han betjänar sig av det
motstånd, som luftströmmarna, särsk. de vertikalt
gående, utöva mot hans sneda flygyta. En dylik
— 1035 —
— 1036 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
