Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygplaninstrument - Flygplankryssare - Flygplansur - Flygplats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYGPLANKRYSSARE
bl.a. på förekomsten av tillförlitliga f. De
vanligaste f. äro:
M otorinstrument
Varvtalsmätare (varvräknare)
Effektmätare (stora flygplan)
Förkompressormanometer
Bränslemanometer
Oljemanometer
Kylvätskemanometer
Luftintagstermometer
Cylindertermometer
Oljetcrmometer
Bränslemängdsmätare
Oljemängdsmätare
Flyginstrument
Höjdmätare
Fartmätare
Variometer
(stighastighets-mätare)
Gyrohorisont
Svängindikator
Sidolutningsmätare
Längdlutningsmätare
Accelerometer
Navigeringsinstrument
Kompass
Kursgyro
Avdriftsmätare
Flygpiansur
Pejlmottagare (radio)
Kursstyrningsanläggning
övervakningsinstrument
Landställsindikator
Klaffindikator
Trimindikator
Propelleromställningsindikator
Syrgasmanometer
Vakuummeter
Hydraulmanometer
Ytterlufttermometer
Kabintermometer
Ampéremeter
Voltmeter
Litt.: G. E. Irvin, ”Aircraft instruments” (2 ed.
1944); art. i ”Tekn. tidskr.”, 1945. B.Tm.
Flygplankryssare, tidigare benämning på den
för svenska flottan byggda kryssaren ”Gotland”,
som kunde medföra 8 flygplan, vilka startades
med katapult. Kryssaren är sedermera ombyggd,
varvid katapulten borttagits och flygplandäcket
utnyttjats för uppställning av Iv-kanoner. Jfr
Flygplanfartyg.
Flygpiansur, ur, monterat på flygplans
instrumentpanel och försett med anordning för
bestämning av tidsintervall. Jfr Kronoskop.
Flygplats, land- el. sjöområde, som utnyttjas
för luftfartygs start och landning, samt
omfattande jämväl byggnader och anläggningar. En
komplett f. är utrustad med flygledning, radio- och
väderleksstation (se Flygmeteorologi),
belysnings-anordningar för start och landning i mörker (se
Flygfältsbelysning), radiofyrar för landning utan
marksikt (se Instrumentlandning), hangarer och
verkstäder, drivmedelsstation m.m. Vid en
trafikflygplats finnas också utrymmen för
passagerare (väntrum, lokal för tull- och
pass-visitation, restaurang m.m.) och flygfraktgods
samt expeditioner för flygplatsförvaltning och
flygtrafikbolag (f 1 y g s t a t i o n). — Vid en
landflygplats (aerodrom) utgör
flygfältet det område, som utnyttjas för ett
luftfartygs rullning på marken i samband med
start och landning. Flygfält kan ant. utgöras av
gräsfält el. ha hårdgjorda rullningsbanor (betong).
För tyngre flygplan äro permanentbelagda
start-och landningsbanor med förbindelsebanor
sinsemellan och till stationsbyggnaden erforderliga. Dyl.
banor äro också av stor betydelse för f:s
öppethållande för trafik året runt. Gräsfält ha längder
varierande mellan 500—1,500 m, beroende på den
typ av flygplan, för vilka de äro avsedda. En f.
med hårdgjorda rullningsbanor är ej projekterad
som en sammanhängande yta, utan banorna äro
orienterade i vinkel mot varandra, beroende på
de förhärskande vindriktningarna samt
markbeskaffenheten och den hinderfrihet, som
omgivande terräng erbjuder. Rullningsbanornas längd äro
i allm. 800—3,500 m. Under 2:a världskriget
användes av de allierade transportabla banor i
Storflygplatsen Shannon på v. Irland,
mellanlandnings-plats för det transatlantiska linjeflyget.
form av stålmattor i gallerkonstruktion, vilka
rullades ut och sammanfogades, då ett flygfält
snabbt skulle anläggas el. var i behov av bättre
banor än gräsfält erbjuda. Vid en storflygplats,
avsedd för interkontinental fjärrtrafik, ha
rullbanorna en längd av minst c:a 2,300 m. — En
sjöflygplats (aeroport) har i vattenytan av
naturen ordnade start- och landningsbanor. Enl.
■ svenska bestämmelser få för start och landning
användas endast sådana vattenområden, som
erbjuda start- och landningssträckor av minst 1,600
m längd och med hinderfrihet i ett
lutningsför-hållande av minst 1:20. Speciell utrustning för
sjöflygplatser äro slip för upptagning av
sjöflygplan, förankringsmateriel samt flottar, båtar m.m.
för förbindelse med flygplanen. — I Sverige
finnas civila och militära f. De sistn. disponeras av
flygvapnets flottiljer. De civila f:s areal uppgår
till sammanlagt 3,600 ha. Därav förvaltas c:a
3,000 ha av Staten genom Luftfartsstyrelsens
försorg och c:a 325 ha av städer samt återstoden
av enskilda. Arealen av själva flygfälten utgör
c:a 1,900 ha. Trafikflygplatser utgöra
landflygplatserna Stockholm-Bromma (se Bromma
flygplats), Göteborg-Torslanda, Malmö-Bulltofta,
Norr-köping-Kungsängen, Jönköping, Visby, Karlstad,
Sundsvall/Härnösand, vilka ha av Staten
anlagda och underhållna markradiostationer, samt
sjöflygplatserna Stockholm-Lindarängen och
Göteborg-Torslanda. Dessutom finnas längs
lüft-fartslederna Stockholm—Malmö, Malmö—Göteborg
—norska gränsen, Stockholm—Göteborg och
Stockholm—Helsingfors hjälpflygplatser, avsedda bl.a.
som nödlandningsflygplatser för linjeflyget. En
storflygplats (Stockholm-Attunda) är planerad vid
Halmsjön n.ö. om Stockholm och på c:a 47 km
landsvägsavstånd från centrum av staden.
Flygplatsen, som kräver ett markområde av 2,000 ha
och skall ha fyra hårdgjorda rullningsbanor om
2,150—2,550 m, beräknas kunna tas i bruk’ 1951
för europeisk och utomeuropeisk fjärrtrafik.
Ban-systemet planeras vara fullt utbyggt 1955, då
flygplan med 120 t vikt skola kunna använda f. —
Bekanta utländska trafikflygplatser äro: Kastrup
(Köpenhamn), Fornebu (Oslo), Schiphol
(Amsterdam), Haren (Bryssel), Tempelhof (Berlin),
Croy-don och Northolt (London), Le Bourget och Orly
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
