Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foderberedning - Foderbeta - Foderblad - Foderbord - Foderbräken, strutbräken - Fodercellulosa - Foderenhet (fe.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FODERENHET
tis och rotfrukter kokas el. ångas; rotfruktsblast,
betmassa och grönfoder underkastas
jäsningsprocesser i stackar, gropar el. silotorn; vissa
fodermedel, t.ex. rotfrukter, vilka förvaras utomhus,
måste uppvärmas före utfodringen o.s.v. Man har
uppfunnit särskilda metoder för att höja
halmcellulosans smältbarhet (se Halm). F. sker även
fab-riksmässigt, bl.a. genom iordningställande av
biandfoder. De olika beståndsdelarna komplettera
varandra och motverka ensidigheterna i de enskilda
fodermedlen. Ex. på sådana biandfoder äro
oljekaks-blandningar och melassfoder. Jfr Utfodring,
Elektrisk foderberedning och Pressfoder. [H.Fqt]Eo.
Foderbeta, se Betsläktet och Rotfrukter.
Foderblad, se Blomma, sp. 230.
Foderbord, se Ladugård.
Foderbräken, strutbräken, Matteu’ccia
Stru-thiop’teris (Struthiopteris Filicas’trum, S.
germd-nica, OnocTea Struthiopteris), är en ståtlig, flerårig
ormbunke av fam. Polypodia’ceae med grov,
upp-rättstående rotstock, underjordiska revor samt 2
slags blad, isterila och fertila. De förra, som äro
intill 2 m höga, 10—25 cm breda samt parbladiga
med pardelade småblad, äro strutformigt ordnade
kring de sedermera framväxande sporbärande
bladen; dessa, som bli intill 60 cm höga och 4—6 cm
breda, äro enkelt parbladiga med tätt hopade
spor-gömsamlingar. F. förekommer i skuggiga
bäck-och ådalar i större delen av Sverige och odlas ofta
som prydnadsväxt i trädgårdar och parker. A.V e.
Fodercellulosa, fodermedel, som framställes vid
pappersmassefabrikerna, av sulfit- el.
sulfatcellulosa. Från att tidigare endast ha ansetts som
nödfoder har den numera närmast fått karaktär av ett
ensidigt kraftfoder. F., som tillhandahålles i en
grynartad konsistens, innehåller endast
kolhydrater, under det att äggviteämnen, fett, mineralämnen
och vitaminer helt saknas. Den är dessutom helt
smaklös och torr. Före utfodringen bör f. därför
blötas upp och försättas med kompletterande
fodermedel. För utblötning användes vatten, vassle
el. skummjölk. Särsk. lämplig är skummjölk, som
väl kompletterar f. För att få ett allsidigt foder
blandas f. vanl. med sojamjöl, melass,
mineralämnen m.m. Olika standardiserade blandningar
finnas också i handeln under fastställda
beteckningar (t.ex. Cellfor M). F. har ett mycket högt
energetiskt värde, i det att 100 kg håller 83
foderenheter. Den passar bäst för hästar men kan även
användas till nötkreatur. 3—4 kg pr dag kan ingå
i foderstaten. Jfr Utfodring. Eo.
Foderenhet, förk. fe., begrepp, infört i
utfod-ringsläran av den tyske forskaren A. Thaer (1752
—1828). Han undersökte fodermedlens
helhetsverkan i djurkroppen och beräknade den i förhållande
till 100 Pfund medelgott ängshö och fann, att t.ex.
200 Pfd potatis, 90 Pfd klöverhö o.s.v. hade samma
”närande kraft” som denna hökvantitet. Att
uttrycka fodrets näringsvärde i hövärdeenheter
visade sig praktiskt ogenomförbart, då ängshöets
kvalitet varierar i hög grad. I anledning härav
föreslogo tyskarna Kleman, Koppe, Bloch m.fl. att
utbyta hövärdeenheten mot en rågvärdeenhet.
Det lyckades emellertid icke att realisera denna
idé, då den väckte opposition bland kemister och
fysiologer, sedan J. von Liebig 1842 utgivit sin
avh. ”Die Tierchemie oder die organische Che-
— 1117 —
Foderbräken.
Foto O. Andersson.
mie in ihrer Anwendung auf Physiologie und
Pathologie”. Denna vederläde den gamla
uppfattningen om fodrets helhetsverkan. I
stället måste man räkna med dess halt av olika
näringsämnen, ss. protein, fett och kolhydrat. 1853
uppställde Emil Wolff en tabell över fodermedlens
kemiska sammansättning. — Man kom emellertid
snart underfund med att fodrets produktionsvärde
icke kunde grundas på halten av rånäringsämnen
utan i stället måste grunda sig på dessas smältbara
del. Detta betonades av Grouven i ”Kritische
Dar-stellung aller Fütterungsversuche” (1863). Han
grundade sina beräkningar av fodrets fysiologiska värde
på smältbarhetsförsök och värderade de smältbara
näringsämnena i pengar. Priset på äggvita och
fett sattes avsevärt högre än på kolhydraten. Detta
gav anledning till uppkomsten av s.k. k o 1 h
y-dratsenheter. Vid beräkning av dessa togs
halten av smältbara kolhydrat som enhet. Den
smältbara delen av såväl äggvita som fett
värderades till en början 5 gånger och sedan 2 gånger så
högt som kolhydraten. — Ej heller
kolhydratsen-heterna kunde hålla stånd mot kritiken. Särsk. i
Danmark framhöll man, att fodrets helhetsverkan
måste beaktas. 1880 började J. Winkel i
Auns-bjerg att i sina ekonomiska beräkningar använda
1 Pund kraftfoder som enhet och kallade denna
kraftfoderenhet. I sin utfodringslära 1886
förkortade A. Svendsen detta till foderenhet,
en benämning, som fortfarande kvarstår. Han satte
100 kg kraftfoder = 100 f., 100 kg medelgott ängshö
= 40 f., o.s.v. Danmarks första kontrollförening,
som bildades 1895, följde Svendsens anvisning och
använde som f. 1 kg blandat kraftfoder. Detta
jämställdes med 2,5 kg hö, 4 kg halm, 10 kg grönfoder,
foderbetor, morötter el. kålrötter, 12,5 kg rovor och
Vs betesdag. Även inom de svenska
kontrollföreningarna, av vilka den första grundades 1898,
användes den danska f. som utgångspunkt vid
foderberäkningar.
Med stöd av resultat, som uppnåtts vid utfod-
— 1118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
