Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkkonst - Folkkultur - Folkkulturforskning - Folkkunskap - Folkkyrka - Folkkök - Folkland - Folklanden - Folklekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKKULTUR
däri, att den i mindre utsträckning än dessa
utövats av specialister och i stället bedrivits i
nästan alla hem. De i fråga om textilkonsten
ålderdomligaste bygderna i Sverige äro Skåne,
Bohuslän och Jämtland, men i alla landskap har denna
konst fortlevat i skiftande former, och det är i
alldeles särskild grad vävnaderna, som givit de
svenska hemmen deras trevnad och komfort. —
Jfr Allmogestil. — Litt.: ”Nordisk kultur”, 27
(1931, med utförlig litt.-fört.); G. Berg & S.
Svensson, ”Svensk bondekultur” (1934); S. Erixon,
”Folklig möbelkonst i svenska bygder” (1938),
uppsatser i ”Svenska kulturbilder” (1929—32, ny
följd 1934—38); E. v. Walterstorff, ”Textilt
bildverk” (1925); S. Svärdström, ”Dalmålningar”
(1944). S.Exn.
Folkkultur, benämning på den folkliga odlingen
i dess helhet; jfr Folkkulturforskning. —
”Folkkultur. Meddelanden från Lunds univ:s
folkmin-nesarkiv” utkom 1941—46 som Sällskapet
Folkkulturs årsbok.
Folkkulturforskning. Vid Lunds univ.
inrättades 1940 en personlig professur i nordisk och
jämförande folkkulturforskning för C. W. v.
Sydow. Emedan folkminnesforskning* och
nordisk etnologi* mindre genom dessa
ords grundbetydelse än genom olika forskares
personliga specialisering kommit att som
univ.-ämne åsyfta olika sidor av den gamla
folkkulturens utforskning, upptogs termen f. för att
beteckna en sammanslagning av de båda nämnda
ämnena, varvid t.v. folkminnesforskning bibehölls
som examensämne. Vid inrättandet 1944, resp. 1948
av ord. professurer i ämnet i Lund och Uppsala
infördes nordisk och jämförande
folk-livsforskning* i stället som samlad
beteckning såväl betr, lärostolar som examensämne. Sn.
Folkkunskap, en övers, av ty. Volkskunde,
betecknande kunskapen om folket, dess liv, diktning
och materiella kultur. Ordet togs upp i
benämningen på ”Första mötet för svensk f.” i
Stockholm 1908 (”Fataburen”, 1908). Benämningen f. har
sedan ersatts av folklivsforskning*.
Folkkyrka. Med f. menas en kyrkoform, som
icke liksom föreningskyrkan bygger på enskildas,
av likartade troserfarenheter betingade anslutning,
utan på evangeliets budskap om Guds
allomfattande frälsningsvilja. Utmärkande för f. är
barndopet, i vilket den ser uttrycket för den
förekommande nådens verksamhet, som föregår den
enskildes medvetna avgörelse. F. utgår sålunda från
en viss teologisk grundsyn och kan finnas även
utan att praktiskt omspänna ett helt folk.
Historiskt framträder denna kyrkotyp emellertid i
regel i de fall, där kristendomen på ett tidigt stadium
växt samman med ett visst folks nationella liv.
Den strävar i regel att genomsyra hela kulturlivet
och känner ansvar för hela folkets andliga välfärd,
medan föreningskyrkans intresse ofta är helt
inriktat på den enskildes frälsning. F. är icke
beroende av någon viss författningstyp. I nutiden
kan den iakttagas såväl där förbindelsen med
staten fortbestår, ss. i de skandinaviska kyrkorna,
som där statskyrkoformen i princip avskaffats, ss.
i de tyska evangeliska landskyrkorna. I svenska
kyrkan har f:s idé varit bärande framför allt i den
ungkyrkliga rörelsen och har energiskt utformats
av ett flertal teologer (E. Billing, N. Söderblom, M.
Björkquist, G. Aulén). I Danmark har uttrycket
”Den danske Folkekirke” vunnit burskap som
benämning på Danmarks evangelisk-lutherska kyrka.
— Litt.: N. Söderblom, ”Sveriges kyrka” (1908);
M. Björkquist, ”Kyrkotanken” (1909), ”Den
bundna och den fria kyrkan” (1929); E. Billing, ”Den
svenska f.” (i ”Religionsvet. skrifter”, 15, 1930). Y.B.
Folkkök, se Centralkök.
Folkland [fau’kland], i England under
angel-saxisk tid beteckning på visst slag jord, sådan
enskild man tillhörig jordegendom, som innehades
enl. hävd och gammal folklig sedvanerätt.
Ägaren av f. var därför vid sitt brukande av och för
förfogande över jorden bunden av ättens bördsrätt
och statens skatteanspråk. Motsatsen till f. var
bookland, jord, innehavd med särskilt privilegium
enl. en kungl. skriftlig urkund, s.k. book, ofta
medförande bl.a. testaments- och föryttringsfrihet.
Nämnda urkund är, under kyrklig påverkan, införd
från romersk rätt. — Litt.: W. S. Holdsworth, ”A
history of English law”, 2 (1922). K.
Folklanden kallades tillsammans Tiundaland,
Attundaland och Fjädrundaland i Uppland.
Namnet Uppland är tydligen pluralis. Trol. var det
urspr. ett gemensamt namn på de tre f. och
betecknade blott de inre delarna av det nuv. Uppland.
Folkland är sålunda ung. detsamma som land,
”landskap”. För bildningen kan man jämföra det norska
ordet fylke, som är en avledning av ordet folk. Då
ordet folk urspr. synes ha betytt ”krigarskara”, så
har väl med såväl folkland som fylke avsetts
”område, som uppställer gemensam här”. [J.S.]B.
Folklekar, de hos allmogen sedan gammalt
använda lekar och upptåg, vilka i regel anknytas till
bestämda festliga tillfällen och även el. huvudsaki.
utövas av vuxna. Många av dessa f. ha en hög
ålder, i det de med jämförelsevis små variationer
träffas över stora områden och redan omtalas
under den klassiska forntiden. Denna f:s ålder gör,
att man i dem stundom kan finna drag, hämtade
ur gamla kultbruk. Så ha de på vagnar dragna
skeppen, som förekomma i karnevalsupptågen,
säkerligen uppkommit som imitation av de
kult-skepp, som drogos omkring vid vissa religiösa
processioner i antiken. Dock måste man komma
ihåg, att upptågen äro anordnade av ungdom för
nöjes skull och därför ej utan vidare få tagas
som bevis på religiösa föreställningar och riter.
Många av dessa f. äro tävlingar, framsprungna
ur en naturlig tävlingslust, t.ex. Staffans skede
på annandag jul, ringridning vid fastlagen m.m.
Som eggelse vid sådana tävlingar förekomma
visserligen skämtsamma löften om att vinnaren skall
bli först färdig med allting under hela året o.d.,
men detta har knappast varit någon allvarlig tro;
det har säkert sekundärt fästs vid f. och ej gett
upphov till dem. Många f. ha också som klart
uttalat syfte att avgöra vem i ungdomsskaran, som
skall vara den främste, el. om man är ”fulltaka”
dräng, t.ex. övningar att lyfta s.k. lyftestenar. På
Gotland ha f. haft en viktigare plats inom
folklivet än i övriga svenska bygder, här ha anordnats
tävlingar i pärk och varpa mellan olika byalag.
I våra dagar äro f. här i landet starkt på retur,
emedan internationell sport och idrott dragit till
sig så gott som allt intresse. — Jfr Folkdans. —
— 1191 —
— 1192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
