Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folklekar - Folkliga musikskolan - Folklig kultur, Studiefolket - Folk-liv - Folklivsarkivet, Institutionen för folklivsforskning vid Lunds universitet - Folklivsforskning - Folklore - Folklore Fellows’ Communicatiosn (FFC) - Folkloristik - Folklynne - Folklåt - Folkmedicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKMEDICIN
Litt.: ”Nordisk kultur”, 24 A (1933, med utförlig
litt.-fört.). v.Sw.
Folkliga musikskolan, vid Arvika, grundades
1923 av rektorn vid V. Värmlands folkhögsk.
Valdemar Dahlgren (f. 1881), som också blev dess
rektor. Skolan vill bidraga till höjandet av landets
folkliga musikodling genom att bereda
musikälskare tillfälle till undervisning i gängse instrument
(violin, piano), gemensamt musicerande,
folkdanser m.m. Jfr Ingesunds folkhögskola.
Folklig kultur, Studiefolket, tidskrift,
utgiven i Stockholm som organ för Samverkande
bildningsförbunden (ABF, lOGT, JUF, NTO,
SBF, SFM, SKS, SLS, TBV). F. grundades 1936
genom sammanslagning av ”Bokstugan” och
”Ariel”. F. redigerades 1936—45 av Gunnar
Hird-man, nuv. red. är Emes Olsson. I
redaktionskommittén sitta bl.a. Evald Fransson, Justus
El-geskog och Ragnar Oldberg.
Folk-liv, med underrubrik ”Acta ethnologica et
folkloristica europaea”, internationell tidskr. för
folklivsforskning, startad (1937) och redigerad
av Sigurd Erixon, utg. av Gustav
Adolfs-akade-mien för folklivsforskning.
Folklivsarkivet i Lund, off. Institutionen
för folklivsforskning vid Lunds
universitet, hette urspr. Lunds univ:s
folkminnes-arkiv och grundades 1913 på initiativ av C. W. v.
Sydow. Arkivet ingick 1920 som grundstomme i den
då bildade Hyltén-Cavallius-stiftelsens samlingar.
Denna senare institution tillkom i samband med att
1918 till 100-årsminnet av G. O. Hyltén-Cavallius’
födelse insamlats medel för en professur i
folkminnesforskning, vilka medel (något över 30,000 kr)
dock ej räckte mer än till en grundfond för
nämnda stiftelse, vilken organiserades med en av
humanistiska sektionen vid Lunds univ. utsedd styrelse.
Hyltén-Cavallius-stiftelsen har åtnjutit statsanslag,
dels på riksstaten, dels dessutom tidvis av
lotterimedel. Verksamheten har bestått i vetenskaplig
undervisning, utbildning av folkminnesupptecknare
samt utforskning av allmogekulturen särsk. i s.
Sverige. I enlighet med stadgarna har
insamlingen av folktraditioner omfattat såväl allmogens
levnads- och arbetssätt som seder, bruk, folktro
och folkdiktning. Som föreståndare har från
grundandet till 1946 tjänstgjort C. W. v. Sydow,
som 1940 erhöll personlig professur i nordisk och
jämförande folkkulturforskning vid Lunds univ.
I samband med den av riksdagen 1944 beviljade
professuren i nordisk och jämförande
folklivsforskning ändrades arkivets namn. Professurens
innehavare skall vara självskriven föreståndare för
F., som numera sorterar direkt under
universi-tetsmyndigheterna. F. är medutgivare av tidskr.
”Rig”. Som stödförening bildades 1941 Sällskapet
Folkkultur, som utgivit årsboken ”Folkkultur”
(1941—46). — Litt.: S. Svensson, ”F.” (i ”Rig”,
1948). Sn.
Folklivsforskning, se Nordisk och jämförande
folklivsforskning samt Kyrklig folklivsforskning.
Folklore [sv. utt. -lår, eng. fåu’klå] (eng.,
till folk, folk, och lore, lära), ”folkets lära”,
d.v.s. folkets tradition av diktning, tro och
sed el. vad som på svenska kallas
folkminne n*. Termen f. har först använts 1846 av
den engelske fornforskaren W. J. Thoms (1803—
85) och fått internationell användning som
beteckning dels för folkminnen, dels för vetenskapen om
dem, för vilken även termen folkloristik
kommit till användning. På gr. av den engelska
forskningens ensidiga inriktning på primitiv
tankegång och dennas förekomst i tro och sed, har f.
fått en trängre innebörd än vårt svenska f o 1
k-minnesforsknin g*. Representativ för
engelsk f. är den engelska föreningen Folklore Society
i London med dess tidskr. ”F.” och dess stora
skriftserie. v.Sw.
Folklore Fellows’ Communications (FFC) [fåu’klå
felFåuz kamjonikeFjanz], skriftserie, som av Finska
vetenskapsakad. i Helsingfors utgives som organ
för det 1907 stiftade förbundet Folklore Fellows
(FF). Serien, som utkommer sedan 1911, har haft
stor betydelse för folkminnesforskningen, särsk.
genom sagokataloger för olika länder och
folk-sagomonografier.
Folkloristi’k, dets. som folkminnesforskning* och
folklore*.
Folklynne, se Folkpsykologi.
Folklåt, mus., se Låt.
Folkmedicin. I f. användas talrika läkemedel
från äldre tider. Flertalet av dessa el. i dem
ingående beståndsdelar ha en gång haft sin
glansperiod i medicinens historia och varit upptagna i
äldre farmakopéer, ofta i flera uppl. efter varandra
med varierande sammansättning. Den moderna
läkekonsten har emellertid för länge sedan skilt
sig från dem, då många medels användning
grundade sig på ren vidskepelse och föråldrad
uppfattning av sjukdomarnas väsen. De ha också ersatts
med nyare, mera ändamålsenliga preparat. Dock
efterfrågas en talrik mängd sådana på våra apotek,
och vissa ha fått anseende som verkliga
universalmedel, särsk. hos den äldre generationen, ss.
salvor av olika slag, ss. rigabalsam, senolja, spansk
fluga, gummiplåster, Hoffmanns nerv- och
hjärtstyr-kande droppar, blodiglar m.m.
Jämte de läkemedel, som folket enl.
folkmedi-cinsk praxis sökt erhålla på apoteken, ha en mängd
rent magiska metoder kommit till användning och
föreskrivits av s.k. kloka gubbar och gummor*,
vilka kunna anses som de egentliga bärarna av
hithörande traditioner. Ej ovanliga medel för
diagnosen äro några hårstrån av den sjuke, ett
klädesplagg, som han burit, el. ett band, som varit
knutet om honom, medan han sovit, och sådana
föremål ha också stundom av den kloke undergått
sådan behandling, att den sjuke därigenom skulle
bli frisk, allt enl. den principen, att vad som stått
i beröring med en person i viss mån kan
representera honom. En vanlig sjukdomsbehandling är
användandet av ”läsningar” el. besvärjelser* över
den sjuke, varvid stundom åsyftas bortmaning el.
betvingande av sjukdomen, fattad som ett
personligt väsen, stundom en magisk verkan på den
sjuke genom att vad som i formeln berättas, skall
gå i uppfyllelse på honom. Sjukdomarna kunna
emellertid avlägsnas på många andra sätt: skjutas
bort; knytas bort el. bindas; läggas ut att föras
bort av fåglar el. övergå på annan person; fästas
vid ett träd, varvid dock den, som fäller trädet,
får sjukdomen; mätas bort; botas genom att
”smörja” den sjuke genom ett hål av mer el.
mindre ovanlig beskaffenhet, t.ex. självvuxet hål i ett
— IT93 ~
— 1194 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
