Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkmedicin - Folkminnen - Folkminnesarkivet - Folkminnesforskning - Folkminoritet - Folkmord - Folkmusik - Folkmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKMINNEN
träd, ett hål, som spräckts genom en trädstam
och sedan bindes hop att läkas, o.s.v.; botas genom
amuletter av olika slag el. genom att dricka ur
ovanliga dryckeskärl, ss. musselskal, ur en
dråpares el. bödels hand o.s.v. Offer användas mot
sjukdom, helst vid källor, men även vid stenar
och träd, varvid den ursprungliga meningen ej
synes vara en gåva till en hälsogivande makt
utan snarast att bringa något, som tillhört den
sjuke, i beröring med det hälsogivande föremålet.
Dessa och en mängd andra folkmedicinska
läkemetoder ha sin fulla motsvarighet hos primitiva
folk i alla världsdelar och ha stort intresse genom
att de ofta ge en klar inblick i primitiv folklig
tankegång. — Litt.: M. Lundqvist, ”Om vår gamla
folkmedicin” (1923); I. Reichborn-Kjennerud, ”Vår
gamle trolldomsmedisin” (1928—44). J.H.;v.Sw.
Folkminnen, de muntliga traditioner av folksed,
folktro och folkdiktning (se dessa ord), som
folket i sitt minne bevarat. Hit kunna också föras
utslag av folkets säregna tänkesätt, ehuru dessa
ej nödvändigt behöva ha med tradition att göra,
likaledes folkets karaktärsegenheter m.m. F:s
vetenskapliga intresse ligger dels i deras ofta höga
ålder, i det de stundom i nästan oförändrat skick
bevarats genom årtusenden. Därför kunna de för
studiet av den andliga kulturen i äldre tidsskeden
spela samma roll som arkeologiens jordfynd för
den materiella kulturen. Deras olika utbredning
ge viktiga anvisningar i kulturgeografiskt och
etnografiskt hänseende. Tankeinnehållet kan
stundom ha nationell särprägel och sålunda
karakterisera det folk, som är bärare av traditionen, men
oftare ger det en inblick i primitiv tanke över
huvud, en synpunkt, som särsk. odlats av de
engelska folkloristerna. — F. användes ibland i
en oinskränkt betydelse av samtliga slags
folktraditioner, belysande den folkliga kulturens såväl
andliga, sociala som materiella sidor, t.ex.
Folk-minneskommittén (1920—23). Jfr Folklore och
Folkminnesforskning. v.Sw.
Folkminnesarkivet 1 Lund, se Folklivsarkivet.
Folkminnesforskning (eg. övers, av eng. folklore
och da. folkemindeforskning) infördes av C. W.
v. Sydow i början av 1900-talet som beteckning
på vetenskapen om folkets andliga kultur, främst
diktning, tro och sed. En docentur i f. inrättades
för v. Sydow i Lund 1910. Denna förändrades
1931 till en fast lärarplats, som 1940 ersattes av
en personlig professur i
folkkulturforskning* med bibehållande av f. som
examens-ämne. F. i Sverige har i betydande grad fått sin
inriktning genom den verksamhet v. Sydow bedrivit
som forskare och lärare. Redan tidigare hade dock
N. E. Hammarstedt vid Nordiska museet upptagit
en mer religionshistoriskt och filologiskt
orienterad f., som sedan fortsatts av bl.a. Martin P:n
Nilsson, H. Celander och av i Uppsala
verksamma forskare. — Som främsta språkrör har
f. haft tidskr. ”Fataburen” (1906 ff.), ”Folkminnen
och folktankar” (1914—44) och ”Arv” (1945 ff.)
samt årsb. ”Saga och sed” (1932 ff.) och
”Folkkultur” (1941—46). F. ingår tills, med nordisk etnologi
i det 1946—48 vid universiteten i Lund och Uppsala
och vid Stockholms högskola införda
examens-ämnet nordisk och jämförande f o 1
k-1 i v s f o r s k n i n g*, varvid lärostolen i Uppsala
har tillägget ”särsk. folkloristisk”. — Litt.: C. W.
v. Sydow, ”Våra folkminnen” (1919), ”F. såsom
vetenskap och universitetsdisciplin” (i ”Rig”, 1919),
”F:s uppkomst och utveckling” (i ”Folkkultur”,
1944); ”F. i fara som univ.-ämne” (i ”Folkminnen
och folktankar”, 1943); S. Erixon,
”Folklivsforsk-ningen som univ.-ämne” (i ”Folk-liv”, 1944). Sn.
Folkminoritet, se Minoritet.
Folkmord (lat. genocid’ium, eng. och fra.
geno-cide), jur., upptogs i anklagelseakten mot vissa
av de nazistiska ”krigsförbrytarna” i
Nürnberg-processen* som ett ”brott mot mänskligheten”,
bestående i utrotning av ras- el. folkgrupper.
Inom FN togs 1947 initiativ till internationella
överenskommelser om lagstiftning mot f. En
förberedelse till f. kan vara s.k. hets mot folkgrupp,
straffbelagd i 11 kap. i den svenska strafflagen.
Folkmusik, den musik, som springer fram ur ett
folks spontana musikaliska uttrycksbehov. F.
utvecklas enl. primitiv-musikaliska lagar hos
musik-begåvade men icke fackmässigt utbildade
medlemmar av folket självt. Den fortplantas huvudsaki.
genom muntlig tradition utan skriftlig fixering
och blir därför också ständigt underkastad
olikartade improvisatoriska förändringar. Den ger
mera uttryck för stämningar, känslor och tankar
hos en folkgemenskap än hos den enskilde,
varmed sammanhänger, att de ursprungliga skaparna
av dess olika stycken merendels äro okända.
Genom ofta långt gående skiljaktigheter i
melodiskt, motiviskt, tonalt, harmoniskt, rytmiskt,
formellt o.s.v. avseende speglar f. karakteristiska
drag i de olika folkens psyken. Dess formtyper
sträcka sig från enklast tänkbara enstämmiga
ropartade bildningar till medelst en invecklad
fler-stämmig teknik uppbyggda omfångsrika stycken.
För den äldsta f. är det kännetecknande, att den
gärna rör sig med ett fåtal melodiformler, som
i skilda sammanhang ständigt på nytt varieras.
Stora mängder f. ha uppkommit så, att de högre
ståndens konstmusik ”sjunkit” ned till folkets
breda massa för att där omhändertas av dess
sångare och spelmän och därvid underkastas för
f. i allmänhet gällande utvecklingslagar. Det finns
såväl vokal som instrumental f. överallt
återfinner man samma typer av den vokala f.: vaggvisor
och barnvisor av många andra slag, kärleksvisor
och bröllopssånger, begravningsvisor och andra
sorgekväden, religiösa visor, dryckesvisor,
politiska och satiriska sånger, episka dikter,
arbets-visor, sångdanser m.m. Den instrumentala f. är
till mycket stor del dansmusik. På europeiskt
område medförde framför allt 1800-talets
romantiska kulturströmningar ett stegrat intresse för
f., ett intresse, som tog sig uttryck dels i ett
samlande, upptecknande och utgivande av f., dels
däri, att tonsättarna av den högre konstmusiken
medvetet sökte anknytning till det egna landets
f., vilket gav åt deras verk en nationell prägel.
I Sverige betecknar Geijer-Afzelius’ ”Svenska
folkvisor” (1814—16) den första större samlingen av
svensk f., som sedan fått en rad efterföljare, av
vilka den monumentala serien ”Svenska låtar”, som
samlats av Nils Andersson (1922—40), förtjänar
ett särskilt omnämnande. — Jfr Folkdans och
Folkvisa. S.PV
Folkmål, se Dialekt.
— 1195 —
— 1196 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
