Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktandvård - Folktavlan - Folkteatern - Folktinget, Svenska Finlands folkting - Folktribun - Folktro - Folktyskar - Folkundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNDERVISNING
ställda, för hela landet gemensamma
folktandvårdstaxan. Där kommun beviljat till fattigvård icke
hänförliga medel för bestridande helt el. delvis av
kostnaderna för obemedlade och mindre bemedlade
vuxnas tandvård, utgår enl. särskilda grunder
statsbidrag för sålunda av kommunen havda
kostnader (SFS 360/38). Av statsmedel utgår dels ett
engångsbidrag till utrustning av
distriktstandpolikli-niker, dels årligt bidrag för driften av desamma,
övriga kostnader bestridas av landstinget, varvid dock
efter träffad överenskommelse med kommun, dit
di-striktstandpoliklinik förlagts, viss del av dessa
kostnader kan övertagas av kommunen. Städer
utanför landsting kunna även erhålla statsbidrag till
klinikernas utrustning och drift. Inkomsterna å
verksamheten, vilka på gr. av de i sht för
barntandvården låga avgifterna, icke täcka utgifterna,
tillfalla helt landstingen, resp, städerna utanför
landsting. C.Lqt.
Folktavlan, den i 1 Mos. 10 meddelade
släkttavlan över individer, stammar och folk, vilka
anges som härstammande från Noas söner. En
liknande släkttavla, utgående från Adam men i
övrigt förkortad, finns i 1 Krön. 1. — Litt: A.
Wagner, ”Zur Ethnografie der biblischen
Völker-tafel” (1930).
Folkteatern i Göteborg, resp. Stockholm, se
Göteborg, resp. Stockholm, teatrar.
Folktinget, Svenska Finlands
folkting, se Svenska folkpartiet.
Folktribun (lat. tribu’nus plebis), fornromersk
ämbetsman. Ämbetet inrättades 471 f.Kr. (enl. annan
version 494) för att skydda plebejerna mot
godtycke från de patriciska överhetspersonerna. Från
början 2 el. 4 blevo f. från 457 till antalet 10. Till
ämbetets skydd var deras person helig och
okränk-bar, sacrosa’nctus, och blott plebejer fingo väljas
till tribuner. De valdes av plebejerna på
tribusför-samlingar, conciVia plebis (se Comitia). F. hade
vetorätt (interce’ ssio) mot ämbetsmans dom el.
åtgärd, mot senatsbeslut och mot ämbetsmans
förslag på folkförsamlingarna, om de syntes kränka
plebejernas rättigheter. Vidare hade de rätt att
sammankalla senaten och leda concilia plebis, vilkas
beslut från 287 voro bindande för hela folket.
Deras makt och verksamhet var dock begränsad till
Rom och stadens närmaste omgivning. Ämbetet
hade stor betydelse för främjande av plebejernas
intressen, men såväl vetorätt som lagstiftningsrätt
missbrukades ofta till att tjäna partiers el.
enskildas intressen. Under kejsartiden förlorade ämbetet
sin betydelse. 23 f.Kr. lät Augustus bekläda sig
med f:s befogenheter, och tribunmakten (tribuni’cia
potes’tas) blev därefter ett av de fundament, på
vilka kejsarnas rättsliga ställning vilade. — F.
användes i senare tid som benämning på person,
som, stödd på de breda lagren, framträder som
talesman för deras intressen. [E.LmlK.H.
Folktro, de från officiellt gällande religion el.
vetenskap avvikande föreställningar, som folket
hyser, dels på gr. av nedärvd tradition, dels på
gr. av primitiva tankevanor. Karakteristiskt för
f. är sålunda, att den förväxlar tidsföljd med
or-saksföljd, idéassociation med verklig samhörighet.
Sådana tankefel ligga ytterst nära till hands och
äro sålunda icke blott primitiva utan i icke ringa
grad allmänmänskliga. Spontan och traditionell f.
kunna till det yttre vara likartade, men de
uppträda på ganska olika sätt. F. på det onda ögats
skadegörande makt kan t.ex. spontant uppkomma
var som helst men förekommer på germanskt
område i mycket ringa utsträckning, medan den i
många länder genom tradition fått en ytterst stark
plats i medvetandet och tages som förklaring till
snart sagt vilka olyckor som helst. Därför är f.
så växlande inom olika områden och folk samt
måste studeras kulturgeografiskt och ej blott
allmänt psykologiskt. Från egentlig f. bör skiljas
folkliga fik t, som är diktning med f:s form.
Då man berättar för små barn, att en
brunnsgub-be tar dem, om de gå till brunnen, el. att
deras-små syskon hämtats av storken, är detta pedago
giska fikt, som aldrig varit f. utan blott fram
ställts i sådan form för barnen. Andra fikt upp
finnas för att inskärpa vikten av att iakttaga ert
sed, vars ursprungliga mening man ej längre
förstår, och dylika kausalfikt övergå lätt till sekundär
f. Viktiga för studiet av f. äro dels folksed*, i
det den i många fall uppstått ur f., vilken dock
ej alltid låter sig med säkerhet rekonstruera, dels
folkdiktningen*, som ofta i sig bevarar rester av
urgammal f. och folksed, som upphört att
praktiseras. — Litt.: ”Nordisk kultur”, 19 (1935). v.Sw.
Folktyskar, ty. Eolksdeutsche, särsk. av
nationalsocialisterna använd benämning på personer av
tysk härstamning men främmande statstillhörighet..
En intensiv propaganda bland f. utgjorde ett
viktigt led i Hitlers utrikespolitik, t.ex. för att
undergräva och splittra den tjeckoslovakiska staten.
I samband med Sovjetunionens expansion 1939
—40 och vid de omvälvningar i Donauländerna,
som Tyskland samtidigt och senare under 2:a
världskriget förorsakade el. bidrog till,
förflyttades inalles o. V2 mill. f. från Balticum, Polen,
Ryssland, Bessarabien, n. och s. Bukovina, Dobrudscha
och Bosnien. En viss återflyttning försiggick
efter Tysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941.
Dessa rörelser leddes bl.a. av Volksdeutsche
Mit-telstelle i Tyskland. S.Br.
Folkundervisning, en för hela folket och särsk.
för de bredare samhällslagrens barn avsedd
undervisning. Denna kan omhänderhas av hemmen,
kommunen, enskilda bildningsorganisationer,
kyrkan el. staten. Medan de svenska hemmen urspr.
fingo sörja för barnens undervisning, började
kyrkan under medeltiden överta hemmens roll i
detta avseende. Småningom inrättades också
skolor på initiativ av enskilda personer, oftast präster,
storgodsägare och bruksägare. Mot slutet av
1700-talet igångsatte vissa kommuner och enskilda
sällskap profan undervisning. När den
lagstadgade svenska folkskolan genomfördes 1842, togo
stat och kommun gemensamt ansvar för f. Även
om utvecklingen gått i sådan riktning, att Staten,
särsk. i ekonomiskt avseende, blivit den
bestämmande, ha kommunerna dock frihet att inom vissa
gränser själva reglera sitt undervisningsväsen.
Utanför skolan och som komplement till denna
arbeta en mängd enskilda organisationer för att
på olika sätt söka höja folkbildningen. Dessa
strävanden ha alltmer börjat omfatta alla
samhällslager. Jfr Folkbildningsarbete, Folkskola och
Skolväsen. E.Bng.
— 1245 —
— 1246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
