Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkundervisningens befrämjande - Folkundervisningskommittén - Folkungabygdens domsaga - Folkungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNDERVISNINGENS BEFRÄMJANDE
Folkundervisningens befrämjande, se Sällskapet
för folkundervisningens befrämjande.
Folkundervisningskommittén. 1906 tillsattes en
seminariekommitté med uppgift att förbereda en
reform av folkskoleseminarierna. Till denna
kommitté överlämnades sedan alltflera pedagogiska
utredningsuppdrag. Med anledning av de
skiftande arbetsuppgifterna antog kommittén 1909
namnet F. Bland dess nya uppgifter var bl.a. att
avge utlåtanden och förslag ang. frågor i samband
med folkundervisningen och en i praktisk
riktning verkande omorganisation av
folkbildningsvä-sendet. F:s sammansättning växlade starkt, och
ett stort antal sakkunniga anlitades i olika frågor.
F. Berg var ordf, i F., tills han 1911 blev
ecklesiastikminister, och efterträddes av H. Dahlgren,
som kvarstod som ordf, till 1914, då F. avslutade
sitt arbete. Följ, betänkanden avgåvos: 1911 ang.
folkskoleseminarierna, 1912 ang. överstyrelse för
folkundervisningsväsendet, 1913 ang.
folkskolin-spektionen och 1914 ang. dels folkskolan, dels
fortsättningsskolan. I anslutning till dessa
kommittéförslag gjordes framställningar av K.m:t till
riksdagarna 1913, 1914 och 1918 utom i fråga om
folkskolan. Kommitténs utredningar lågo till grund
för den 1919 utfärdade undervisningsplanen för
folkskolan. [N.Lhl]E.Bng.
Folkungabygdens domsaga, före 1939 Mjölby
domsaga, i Östergötlands län, under Göta
hovrätt, omfattar sedan 1948 staden Mjölby, Lysings
och Vifolka samt större delen av Göstrings hd.
F. utgör ett tingslag med tingsställe i Mjölby;
32,706 inv. (1948).
Folkungar (till ett personnamn på Folk-) omtalas
tidigast i Västgötalagens konungakrönika, svenska,
danska och isländska annaler, en isländsk saga
och Erikskrönikan. Namnet användes här tydligt
som beteckning för ett parti, en stormannagrupp,
som på mycket goda grunder ansetts ha haft sin
största styrka i mälarlandskapen, särsk. Uppland.
Enstaka uttryck och namnets bildning antyda, att
kärnan inom detsamma utgjorts av ett antal
be-fryndade herrar, en ätt. Som upphovsman till f.
omtalar Erikskrönikan en Folke Jarl, sannolikt den
som 1210 stupade vid Gestilren. I detta slag stredo
f. mot Sverker Karlsson, 1229 stredo de mot Erik
Eriksson vid Olustra. Den där segrande
usurpa-torn Knut Långe var enl. uppgift f:s man, hans
jarl Ulf tillhörde dem. Ett uppror mot Birger Jarl
1251, som avslutades genom slaget vid
Hervads-bro, utgick även från f., sammaledes en av
Magnus Ladulås 1280 nedslagen resning. Härefter
omtalas ej vidare f. Senare medeltida skrifter
upprepa huvudsaki. de äldre uppgifterna; ingenstädes
benämnes i de medeltida källorna Birger Jarls ätt
f. Det är först Olaus Petri, som i beteckningen f.
inlägger den numera gängse betydelsen medl. av
denna ätt; hans skäl härtill är ett obevisbart
antagande, en gissning med utgångspunkt från en
senmedeltida, även av Johan Bure känd
genealo-gisk anteckning: Folke Filbyter hade tre söner, av
vilka en, Ingemund, blev far till Folke den tjocke.
Uppgifterna sakna historiskt värde. Folke den
tjocke är däremot identisk med en av Saxo
omtalad Folke, g.m. en dotter till Knut den helige.
Han hade två söner, omtalade av Saxo; av dem
var Bengt enl. den ovan nämnda anteckningen far
till Birger Brosa (d. o. 1202), Magnus Minnesköld
och Karl Jarl. Från dessa tre bröder härstammar
den ätt, som fr.o.m. Olaus Petri kallas
Folkunga-ätten. Av dess medl. ha vissa tillhört f:s parti,
men ätten själv kan ej visas vara och är sannolikt
ej heller partiets kärna. I många avseenden är
ättens genealogi osäker; åtskilliga spörsmål hänga
samman med det källvärde man tillmäter Olaus
Petris och Bures på flera punkter välunderrättade
anteckning. I regel tänker man sig stamtavlan på
följ, sätt:
Birger Brosa hade sönerna Filip, jarl i
Norge (d. 1200), Knut och Folke. Knut torde vara
far till Magnus Broke och farfar till Knut
Magnusson, som avrättades i samband med f:s
katastrof 1251. Folke åter är okänd; han är näppeligen
identisk med den 1210 stupade Folke Jarl.
Karl kallas i en isländsk saga den döve. Han
dog 1220 i strid med esterna. Hans son Ulf blev
jarl under Knut långe och dog 1247. Hans son
Karl (d. 1261) slutade sina dagar som medl. av
Tyska orden i strid med hedningarna. En
adels-ätt Ulf, som utdog först o. 1500-talets mitt, anses
härstamma från en annan son till Karl den döve.
Betydelsefullast bland ättens grenar är den, som
utgår från Magnus Minnesköld. Bland
hans söner märkas Eskil, den berömde
västgöta-lagmannen, Karl (d. 1220) och Bengt (d. 1237),
biskopar i Linköping, samt Birger Jarl (d. 1266).
Genom den ovan nämnde biskop Bengt el. en hans
bror med samma namn tycks en östgötsk
lagmans-ätt härstamma från Magnus Minnesköld. Birger
Jarl hade dottern RikisSa, g.m. 1) Håkon av Norge,
2) Henrik av Werle, samt sönerna Valdemar,
konung 1250—76 (d. 1302), Magnus Ladulås, konung
1275—90, Erik, hertig (d. 1275), och Bengt, hertig
av Finland och biskop av Linköping (d. 1291). Från
en oäkta son Greger härstammade en adelsätt.
Valdemar hade en son Erik (d. o. 1330), med vars sonson,
Erik Valdemarsson, Magnus Minneskölds ättegren
utslocknade, samt döttrarna Ingeborg (g.m.
Gerhard av Holstein), Marina (g.m. Rudolf av
Diep-holz) och Rikissa (g.m. Primislaus av Polen).
Magnus Ladulås hade dottern Ingeborg (g.m. Erik
Menved av Danmark) samt sönerna Birger,
konung 1290—-1318 (d. 1321), samt hertigarna Erik
och Valdemar (döda 1318). Birgers son Magnus
halshöggs i Stockholm 1320, hertig Eriks son
Magnus (d. 1374) blev 1319 konung i Sverige och
Norge. Hans söner Erik (d. 1359) och Håkon (d. 1380)
blevo konungar i resp. Sverige och Norge. Med
Håkons son, konung Olof av Norge (d. 1387),
utslocknade Magnus Ladulås’ ättegren. Albrekt av
Mecklenburg grundade sina arvsanspråk på
Sveriges tron därpå, att hans mor, Eufemia (död o.
I37o), var dotter till hertig Erik Magnusson.
Något gemensamt sköldemärke fördes i
överensstämmelse med tidens sed ej av de personer, som
ovan ansetts tillhöra Folkungaätten. Vapnet med
ett lejon över tre bjälkar fördes av ättlingarna till
Birger Jarl d.y. — dock ej av Valdemar och hans
ättlingar — samt av den östgötska lagmansätt,
som tyckes härstamma från en hans broder Bengt.
— Litt.: K. H. Karlsson, ”Folkungaätten” (i ”Sv.
autografsällskapets tidskr.”, 1, 1879—88); C. M.
Kjellberg, ”Erik den heliges ättlingar och
kron-pretendenter bland dem” (i ”Historisk tidskr.”,
— 1247 —
— 1248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
