Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringar - Folkvandringstiden - Folkvang - Folkvilja - Folkviljan (tidning, 1882—85) - Folkviljan (tidning sedan 1942) - Folkvisedanser - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVANDRINGSTIDEN
arabiska expansion, som fr.o.m. 6oo-talet ledde
till s. och ö. Medelhavsområdets erövring, ofta
den arabiska f., under det att den västerländska
framryckningen under äldre medeltid, korstågen,
traditionellt icke benämnes f. Det bör dock
tillläggas, att modern forskning icke är villig att
medgiva den västerländska kulturens obetingade
överlägsenhet över den arabiska, varför uttrycket
”arabisk f.” är en relikt från gångna tiders
föreställningar. Under Europas historiska tid räknar man
med tre större f.: den keltiska, den germanska och
den slaviska. Även vikingatågen skulle kunna
benämnas en f.; orsaken till att detta sällan sker,
är säkert den, att de huvudsaki. gingo fram över
haven. Av de tre nämnda f. faller endast den
germanska inom en tid och på ett område, varom
vi äro noggrant underrättade; ett närmare studium
av den visar, att förhållandena äro ytterst
komplicerade och att själva folkförflyttningen
försiggått på olika sätt. I själva verket kan termen
f. betyda de mest skilda slag av folkförflyttningar:
ett helt folks långsamma, genom årh. fortlöpande
inväxande i ett rasfrämmande folks
samhällsorganism, en liten ryttarhärs hastiga erövring av långt
fjärran från utgångspunkten för f. belägna länder,
där de för längre el. kortare tid härska som ett
fåtaligt herreskikt, en livskraftig bondestams
expansion över sitt ursprungliga hemlands gränser
i en el. flera riktningar o.s.v. B.
Folkvandringstiden, det skede, som i Europas
historia utmärkes av germanska folkvandringen,
d.v.s. särsk. tiden från o. 350 e.Kr. till o. 550.
Inom svensk fornhistorisk arkeologi har termen
f. nyttjats i en något annan men knappast fullt
lämplig betydelse, motsv. de danska
arkeologernas ”efterromerska järnålder”. Montelius
betecknade sålunda skedet 400—800 som f. Andra termer
ha numera trätt i förgrunden. I anslutning till
kontinentaleuropeiskt bruk kallas tiden från o.
500 in i 700-talet för merovingertid*, medan årh.
600—800 efter fynden i Vendel, Uppland,
betecknas som vendeltid*. B.
Folkvang (isl. Folkvangr, till folk, krigarskara,
och vangr, slätt, ”vång”), enl. eddadikten
”Grimnis-mal” Frejas boning, där hon varje dag erhåller
hälften av ”valen”, d.v.s. de kämpar, som fallit i
strid, medan den andra hälften tillfaller Oden i
Valhall.
Folkvilja (fra. volonté générale), se
Folksuveränitet.
Folkviljan, tidning, utgiven i Malmö, Stockholm
och Köpenhamn 1882—85, Sveriges första
socialistiska tidn., redigerad av A. Palm. F. hade en
tid underrubriken ”Organ för arbetarnes
berättigade anspråk”, under tiden juni—juli 1883 ”Organ
för Social-demokratiska arbetarpartiet i Sverige”,
1884—85 ”Organ för Social-demokratiska
principers utbredande i Sverige”. F. var en föregångare
till ”Social-demokraten”. — Litt.: E. Persson, ”F.”
(i ”Bidrag till arbetarrörelsens historia”, 1, 1939).
Folkviljan, tidning, utgiven en gång i veckan
sedan 1942. F. grundades i Malmö av Gunnar
Adolfsson i syfte att skapa enighet mellan de två
arbetarpartierna, men tidn. blev snart organ för
Sveriges kommunistiska parti. Från juli 1942
utkommer F. i en A-uppl. med redaktion i
Stockholm och en B-uppl. med redaktion i Malmö. Red.
för A-uppl. är Knut Bäckström, för B-uppl. G.
Adolfsson. F. förlägges av Inapress.
Folkvisedanser, ett från 1900-talets början
härstammande ord för nordiska ringdanser, som
dansas under avsjungande av någon folkvisa*. Denna
sed stammar från äldsta tider och har hos folket
i avlägsna bygder länge bevarats och även
bidragit till hågkomsten av gamla folkliga dikter. Med
impuls från Norge bildades i Stockholm 1905 det
s.k. Fo Ik vi se d an sl aget. Den form av
ringdans, som användes vid f., är genom norsk
förmedling hämtad från Färöarna, där den utgör
en kvarleva från medeltiden. Den är en
kedje-ringdans och består i att 6 steg utföras pr takt, de
4 första åt v. och de 2 sista in mot ringens mitt,
under det man med sin h. hand fasthåller grannens
v. med underarmarna intill varandra. Med större
el. mindre hastighet och styrka i rörelserna målas
så textens stämning och handling. Ringen ledes
av en försångare, som sjunger visan, medan
samtliga deltaga i omkvädet (jfr Rondeau). Färödansen
erinrar om såväl grekisk kördans som medeltida
tyska och franska dansformer. På någon starkare
äkthet i sin utformning kunna dessa nya f.
givetvis ej göra anspråk utan äro mera ett utslag av
romantisk historism. Jfr Folkdans. —
Folkvise-danslaget framträdde f.g. 1909 vid Nordiska spelen
och sedan ofta. Det har utg. ”Folkvisedanslaget i
Stockholm 1905—15” (1915) samt ”Kväden och
folkvisor” (1918, 2 utökade uppl. 1938). [G.M.1C.A.M.
Folkvisor. Under benämningen f. sammanfattas
vanl. sådana sångbara dikter, vilkas gemensamma
kännetecken är, att de skrivits av okända förf,
och genom muntlig tradition fortplantats bland
folkets breda lager. Företrädesvis åsyftas
berättande dikter från medeltiden i bestämda
versformer och urspr. sjungna till dans, varav
benämningen ballader*. Uttrycket f. är icke äldre
än början av 1800-talet. Dessförinnan förekom
namnet kämpavisor, varmed man numera förstår
en viss grupp bland balladerna. — Många f. ha
en vidsträckt utbredning och utgöra bearbetningar
av samma motiv el. rena översättningar, men i
stort sett har varje språk el. språkgrupp sin
särskilda folkviseskatt. Den nordiska f. omfattar fem
språkområden och kan delas i två huvudgrupper:
den östnordiska i Danmark och Sverige, den
väst-nordiska i Norge, på Island och Färöarna. Till
innehåll och form är den mest befryndad med den
engelska. Medeltidsvisans ursprung är att söka
i Nordfrankrike, där vissa dikter av rent lyrisk
natur redan på 500-talet sjöngos till en långsam
ringdans, carole, som utfördes av kvinnor. Även
den nordiska dansvisan har från början haft en
sådan rent lyrisk karaktär och utgjorts av
hop-radade enstaviga dikter av erotiskt el. satiriskt
innehåll, av samma natur som bevarats till våra
dagar i de svenska ringdansvisorna. Från Island
finnas utsagor om danser och ringlekar från
början av 1100-talet; de enstaka stroferna kallades
där danz och kallas Norge stev. För den episka
f. har denna lyrik varit av betydelse därigenom
att den givit upphov till omkvädet, som i Norden
mer än annorstädes är en väsentlig beståndsdel av
balladen. Sammansmältningen av lyrik och
berättelse torde likväl ha skett redan på fransk botten,
men den episka karaktären hos dansvisan blev där
— 1251 —
— 1252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
