Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVISOR
aldrig så utpräglad och förhärskande som i
Norden. Denna övervägande lyriskt färgade visa, som
var avfattad i en tvåradig strofform med omkväde,
kan antagas ha nått oss o. 1150. Den hade till en
början ingen särsk. nordisk prägel men erhöll en
sådan rätt snart. Trol. redan o. 1200 framträdde
en särutveckling i Danmark med skapandet av
riddarvisan, som blev ”ett uttryck för en
rent medeltida livsuppfattning och har hämtat sitt
stoff ur samtidslivet. Riddarvisan utgör sålunda
en radikal brytning med vikingakulturen” (S. Ek).
Den har med säkerhet skapats av den jordägande
adeln. Av medeltidens ideala ridderlighet saknas
dock så gott som varje spår. Kärleken är
huvudmotiv men skildras alltid som starkt sipnlig och
ger anledning till våldsgärningar av alla slag, ss.
t.ex. i ”Ebbe Skammelson”, en visa? som i hög
grad påverkat svensk vistradition. Även formellt
betecknar riddarvisan en nybildning, i det att
strofen blev 4-radig. Åtskilliga av dessa visor ha
diktats om verkliga tilldragelser; i det fall, då de
knutits till i historien kända personligheter ur
samhällets högsta kretsar, ha de kallats
historiska visor. Bland dessa märkas några
kloster- och brudrovsvisor (”Vreta klosterrov” m.fl.),
som behandla tilldragelser i svenska
stormanskret-sar under 1200-talet, antagl. författade i
Östergötland. Det verkligt historiska innehållet är dock
här som i andra ex. ganska ringa och består eg.
endast i själva namnen. Någon starkare ställning
i folktraditionen har den danska riddarvisan aldrig
haft, åtm. icke utanför Danmark. Annorlunda är
förhållandet med de naturmytiska
visorna, som behandla folktrons naturväsenden i
deras förhållande till människorna (”Älvefärd”,
”Harpans kraft”, ”Den förtrollade jungfrun” m.fl.).
I Sverige synas även de s.k. legendvisorna
med religiös grundton ha varit omfattade med
starkt intresse och i vissa fall (ss. staffansvisorna)
fått vidsträckt spridning. Men i sht har detta varit
förhållandet med de egentliga kämpavisorna
och dem närstående alster. Dessa ha skapats i
Norge på 1300-talet och därifrån utbrett sig till
grannländerna. De ha endast i ringa grad
präglats av medeltidens anda. Sina ämnen ha de
hämtat från den fornnordiska myten och hjältesagan
ävensom från isländska prosasagor och episoder
i dessa. Hela deras grundsyn är också
gammalnordisk, de ha sin glädje i striden och bragderna,
de förhärliga den manliga kraften och trotsiga
självständigheten. De äro fullständigt fria från
all sentimentalitet och ha ofta en starkt burlesk
ton. Även formellt skilja de sig från de danska
riddarvisorna. Medan dessa utmärka sig för en
klar och målmedveten enhetlighet, upplösa sig
kämpavisorna i en rad svagt sammanhängande
episoder, stundom svällande ut i vidlyftig formlöshet.
Såväl deras inre egenskaper som de sociala
förhållandena i ursprungslandet göra det påtagligt,
att dessa visor diktats av bönder och borgare, och
inom dessa samhällslager ha de också trognast
bevarats även i de grannländer, dit de sedan
invandrat. Sina ämnen ha de med förkärlek hämtat
ur den nordiska forntidstraditionen och den
isländska litteraturen. Eddadikterna ligga till grund
för några visor, bl.a. ”Torsvisan”, som diktats på
Island o. 1400 och sedan vandrat till övriga
nor
diska länder. Sagan om Sigurd Fafnisbane har
lämnat stoffet till åtskilliga visor. Särsk. rikt
utvecklad och troget bevarad genom muntlig
tradition i samband med dans blev denna diktning
med fornnordiska ämnen på Färöarna, där den
första gången upptecknades o. 1820. Även
annorstädes har medeltidsvisan sjungits till dans bland
allmogen långt in i nyare tid, så t.ex. i Dalarne
1734. Men i de högre samhällsklasserna gick
sambandet med dansen förlorat redan under 1400-talet.
Fortfarande diktades nya visor, men deras
karaktär förändrades. De avsågos nu till lektyr och
fingo en längd och utförlighet, som givit dessa
alster namnet romanvisor (”Habor och
Signild”, ”Axel och Valborg”). Stundom fingo de en
politisk prägel, varmed deras poetiska fullödighet
i allm. gick förlorad. Ännu så sent som 1521
skapades dock i Sverige en så mästerlig visa,
huvudsaki. i medeltidsballadens form, som den manligt
humoristiska ”Konung Gustav och dalkarlarna”.
Formen förändrades alltmera. Då sambandet med
dansen upphört, blev omkvädet meningslöst. I en
och annan visa har man sökt göra det mindre
enformigt genom variation av ordalydelsen för
varje strof, men slutl. kastades det alldeles bort.
Detta har skett i den sentimentala, lyriska dikt
efter tyska förebilder, som blev reformationstidens
vistyp. Den dans, till vilken de episka f. sjöngos,
utfördes ant. av en ring el. av en kedja, där man
rörde sig i långsam takt med vissa steg åt sidan
el. fram och tillbaka, så att ringen blev än trängre,
än vidare. Som ledare av dansen och sången
tjänstgjorde en el. två fördansare, som
sjöngo själva texten, i vars omkväde alla dansande
instämde. Omkvädet kunde utgöras ant. av
en allmän hänsyftning på visans innehåll
(”Holger Dansk han vann seger över Burman”) el. av
någon anspelning på dansen (”Här danser både
fruer och mör”) el. naturen (”Men solen rinner
neder uti Fagerö”), vilket sammanhänger därmed,
att man vanl. ”trådde” dansen ute i det fria. —
Av folkviseuppteckningar från medeltiden äro
endast några få fragment bevarade. Först när
visorna gått ur bruk och började glömmas bort,
blevo de föremål för litterärt intresse. Det var på
1500-talet, som adliga damer i Danmark började
samla balladerna i omfångsrika visböcker, som
finnas bevarade till ett antal av 25. Liknande
svenska samlingar äro både fåtaligare och yngre;
den äldsta förskriver sig från o. 1572. I den
tryckta litteraturen framträda folkvisesamlingar
likaledes först i Danmark med Anders Sörensen Vedel,
”It hundrede udvaalde danske Viser” (1591). Stn.
Mus. Med f. — ordet taget i musikalisk
bemärkelse — menas visor, komponerade av folket, från
musikhistoriens samtliga epoker (alltså t.ex. också
1800-talet allmogevisor), men även visor, som gått
över i folkets mun, el. visor, komponerade i
folk-visestil av en tonsättare, icke tillhörande ”folkets”
led. I Norden brukas beteckningen f. i en trängre
betydelse, näml, särsk. om medeltidens visor. Dessa
äro dock urspr. skapade inom högre
samhällsskikt, varefter de efter hand övergått till folkets
bredare lager. Genom många typiska drag skilja
de sig från de senare årh:s folkliga sånger
(allmogevisor), näml, dels genom sitt intervallbruk
och sin säregna melodiska konstruktionsteknik
— 1253 —
— 1254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
