Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
’STOCKHOLMS-POSTENS FÖRSTA ÅRGÅNGAR.
han likväl försäkrar sig vara mycket mån om sin rättighet,
att anses för en sann och uppriktig kristen.
. . rHvad kan vara oskyldigare än den tanken, vare sig paradox
eller icke, att då den kristna religionen gjort oss dygdigare ocli
upp-lystare, har hon afskaffat de dikter och passioner, som gåfvo frihet
och styrka åt de gamlas poesi. ... En omvänd menniska, ständigt
intagen af himmelska föremål, öfvertygad, att ingen sann lycksalighet
gifves utom den, som hon smakar genom föreningen med Kristo, kan
ej annat än kasta ett medömksamt öga på denna usla verlden och
dess fåfängeliga nöjen. Må fritt den köttsligt sinnade göra sina
bedrägliga distinktioner emellan brottsliga och oskyldiga nöjen, och till
de senare räkna läckra måltider, dans, spel och sinlig kärlek ; hon
kan ej anse några nöjen för oskyldiga, som bära med sig någon fara
att kunna draga hennes själ från sin Jesum. Hon kan ej annat än
beklaga den flyktige skalden, som använder sin dyra nådetid på sådana
nöjens beskrifvande..... Sådant är mitt tänkesätt, och om någon
deraf kunde tycka, att jag yrkat en alltför sträng kristendom, hade
jag dock aldrig väntat, att en menniska skulle finnas nog ilsken och
orimlig, för att i anledning deraf vilja beskylla mig för
religions-för-sinädare. . . . Jag är långt ifrån att hvarken gilla Catos gerning
eller Addisons tragedi öfver hans död; ehuru jag ej kan läsa den
utan tårar och förundran. Jag finner allt för väl, att denne skicklige
poet icke skrifvit som god kristen, då han ej afmålat såsom en
lastbar verklighet, hvad som i Rom blifvit ansedt för den hjeltemodigaste
dygd; men också hade pi i det fallet ej ägt något sorgespel öfver
(’atos död. Jag vågar äfven påstå, att om för en god kristen poet ej
alldeles är förbudet, är det åtminstone farligt att berömma de dygder,
som vi med hedningarna ännu äga gemensamma: såsom
rättrådighet, kärlek, barmhertighet, fridsamhet etc. Ty såsom tron är
det enda medlet till saligheten, och utom hvilken alla dygder ej
annorlunda böra anses än som lysande laster; men man icke dess mindre
(bättre Gud!) vet huru menniskorna gemenligen pläga söka sin
salighet i en förvänd ordning och i stället att låta Guds anda verka tron
i deras hjertan, straxt börja sjelfva att arbeta på en dock platt intet
gällande egen rättfärdighet och just derigenom lägga hinder för sin
omvändelse; så bör ock en god kristen poet frukta för att understödja
en sådan villfarelse genom ett oförsigtigt beröm åt goda och
hederliga gerningar." ... r
Fullt befogad var motståndarens, af dessa utgjutelser
föranledda, fråga (n:o 162—4): "Om med den stränga
kristendom ni sjelf tillstår er således hafva yrkat (sannerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
