- Project Runeberg -  Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död / Första delen. Kjellgren. Leopold. Thorild. Till och med 1792 /
218

(1873-1890) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

218

THORILDS UNGDOMS- OCH STUDIEÅR. 218

han sjelf sin "epikurism." Han tog ofantliga ansatser, men
ihärdighet felades honom, och träffande äro Tegnérs ord:
"liksom lejonet kastar sig på sitt rof med ett enda språng,
så kastade han sig äfven hurtigt på sitt ämne; men han behöll
det icke som lejonet; han deklamerade litet deröfver, och lät
det sedan ligga" 3). I nästan alla hans skrifter ingår ett starkt
personligt element, och rent sjelfviska intressen genomkorsa
ofta de sanningar, hvilka han framställer och för hvilka han
kämpar; till och med hans beundrare, Tham, förebrådde
honom detta, och sjelfva Hammarsköld beklagar, att Thorild
"icke nogare skiljt sina personliga affärer från det stora
verket4). Och dock är det onekligen med glödande
entusiasm han omfattar mensklighetens sak, för hvilken likväl
äfvenledes hans motståndare, i likhet med alla de bättre under
denna tid, lifligt intresserade sig. Han var en högsint, ädel
natur, men äfven hämdlysten, afundsjuk, ja stundom
små-sinnad; han var uppoffrande och tjenstvillig, men äfven
sjelfvisk och fordrande. Stoltare än Rousseau, hade han
äfven dennes fåfänga: han hade behof af erkännande och
var ömtålig för motsägelser, ömtåligast för åtlöjet.
Misskändes han eller rönte han motstånd, jemrade han sig icke,
som Rousseau; han blef vred och var i sin häftighet icke
nogräknad om de vapen, han mot vedersakarne använde. Lika
öfverdrifven i beröm som i tadel, kunde han ob^sväradt tadla
ena ögonblicket hvad han det andra berömt, och detta utan
medvetande om någon motsägelse. Han svärmade för
sanning och rätt, men gjorde likväl icke alltid sina motståndare
rättvisa, utan kunde, förblindad af sin ifver, mot dem rikta
beskyllningar, hvilka endast i hans egen inbillning hade sin

») Böttiger Sv. Akad. Handl. XLV. s. 198 noten.

4) Polyfem IH. n:o 27.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svvitterhh/1/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free