- Project Runeberg -  Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död / Första delen. Kjellgren. Leopold. Thorild. Till och med 1792 /
233

(1873-1890) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1782,—1783.

233

och sade dem tämligen tydligt, att den art af poesi,
hvilken de hyllade, vore en låg obetydlig art, att det gåfves en
annan, en högre, den sanna poesien, och att de om den
icke hade något begrepp. Och hvem var det, som sade dem
detta? En juris studiosus, Thomas Thorén, hvars namn
man aldrig förr ens hört nämnas. Och sin rätt, att så säga,
stödde han på en dikt, som, hur mycket snille den än
förrådde, dock var långt ifrån ett mästerstycke. Men,
antagom, att man icke fästat sig vid det sårande i denna
förebråelse, hvad skulle man väl svarat Thorild? Honom
hade sannolikt intet annat tillfredsstält, än en förklaring, att
han haft* rätt och sällskapet orätt. Men kunde det väl gifvit
en sådan ? Icke i fråga om rättigheten att bryta namnsedlen.
Icke i det allmänna omdömet öfver dikten. Men i fråga om
rimmet? Ja, om man funnit sig öfvertygad af Thorilds
skäl i detta stycke. Men fallet var så långt ifrån detta,
att, ehuru väl Kellgren, någon tid derefter, öfvervann sin
fördom mot orimmad vers, kunde ännu trettio år derefter
inom vår litteratur tvistas om denna fråga. Det enda, man
billigtvis kunnat göra, var att tiga. Sällskapet teg
visserligen, men Kellgren tog till orda, under masken af en
insändare i Stockholms-Posten (n:o 60).

Han böljade med den förklaring, att han icke vore
ledamot af sällskapet, sålunda icke hade läst den
ifrågavarande täflingsskriften och kunde derföre icke heller döma
i saken, ehuru han erkände sig mera böjd att tro på ett
högtaktadt sällskaps urskilning, än på en uppretad part, som
ansåg förnuft och smak för ord utan betydelse. Men hvad
han trodde sig kunna bedöma vore orimligheten i förf:»
klagan öfver våld och orättvisa, för det man tilldömt honom
accessit. Förf. gjordes uppmärksam derpå, att sällskapet ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svvitterhh/1/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free