Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1782,—1783.
237
Äran skulle annars blifva en blott kall act af höghet. Med bifallet
förlorar sig belöningens väsende; och man hedras ej af en skugga.
Detta är simpla tillståndet af frågan. Man var fri att gifva;
och jag likaså fri att taga. Man har gifvit med inskränkning; ocli
jag emottar med undantag. Jag svarade mot rättvisan i vördnad;
mot godheten i erkänsla. Man gaf mig ett bifall; jag hedrar mig
deraf som uppmuntran, men förnekar det som belöning. —
Isanningens verld äro gifvaren och tagaren, genom hjertats högre lagar,
alldeles i hvarannans beroende. Det är så vigtigt för den förre att
fullkomligen ädelt gifva, som för den andre att fullkomligen ädelt taga.
Jag kan uppoffra mitt poetiska värde: men ej min känsla af rätt
och ädelt. För ett försök begär jag ett omdöme och en uppmuntran:
ett namn ocli en belöning, endast för det goda, sköna, fullkomliga.
I lugnet och skuggan bör snillet danas; offentligen, redan vara det.
Man bör ej räkna bland landets stora män endast halfädle eller
bland namnen af landets snillen räkna blott försökare.
Jag ber, att man vill bry sig om att förstå mig. Det är en
ynnest, som allt nytt bör hafva. Jag har talt: ty jag begrep, att det
var det ädlaste. Jag rodnade för den ofullkomlighet, i hvilken jag
första gången skulle kännas; och jag skulle hafva det ännu mer, om
jag funnit den mera rigtigt uppgifven. Denna rodnaden är, i sin natur,
ett fint högmod; men verldens femtio sekler hafva sagt, att den är
oskyldig och ädel. Jag följde dessas myndighet. Felar den. Bör den
uppoffras för en tom och ljugande politess? — Jag måste mycket
vill-fara. Är det illa, att bland denna myckenheten skamlösa,
halfskick-liga, alltidfärdiga ynglingar, der är någon, som är för blygsam och
för äregirig? eller, bland denna hopen alltid nöjda, någon, som vågar
säga: detta finner jag icke nog rätt? Man kan tala till konungar,
med frihet och vördnad, och ogilla någon del af deras lagar. Men
hvem skall göra det, utan den lidande? Jag är det: icke mycket;
men jag är det nog. Sällskapet behöfver blott svara mig med
upphöjdhet och sanning, blott medge mig hvad man bör, för att upphöja
sig öfver mig, beklagelsen, frågan och allt.
Jag har, egentligen, ej vädjat till en annan domstol. Det
urskiljande Publicum är, till en ganska betydlig del, just mina
förra domare; och rätta naturen af mitt vad är: Från Sällskapet
som en domstol, till Sällskapet som fria snillen; från
deras icke nog fullkomliga lagar, till deras
vördnadsvärda, högstbevista känsla af det i naturen rätta och
sköna.
Men anmärkaren rasar för att hafva inig falsk och oädel. Hans
styrka beror deraf. — Det är ju löjligt att tillägga mina ord en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
