Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
STRIDEN EM-ELLAN KELLGREN OCH THORILD.
förskräcklig betydelse, då mitt hela lidande är ett lappri, fast ömt
och laggrant, eller en så förhatlig, då jag just tillber Sällskapets
ädelmod? Anmärkaren bör icke hafva lätt för att läsa ett
demosthe-niskt tal eller begripa ett uttryck i sitt ställe. Jag räknar på att
mina ord äro ädla för de ädle; och att de små hufvuden, de
personliga och upphöjda hjertan måste finna sina passioner der. Detta ödet
undviker ingen Författare. — Jag har det så litet redan, att jag träffat
flere, som funnit en djup och dråplig ondska, satir, beskyllningar, och
himlen vet ej allt hvad förvändt och slugt, der jag hvarken sökt eller
ser eller fattar, annat än en blott och simpel styrka. Några själar
äro oförmögna, andra fulla af partiskhet, andra af oädla böjelser, efter
hvilka de döma tingen. För alla dessa skrifver jag icke. Jag ber
för nu och alltid, att man behagar förstå mig på det naturligaste och
enklaste. Jag har icke interesse mot någon dödlig. Jag hatar
evin-nerligen all konst. Och hvem utom en låg dåre skulle kunna våga den,
när han talar offentligen? Denna rättigheten är för hög!
Jag har icke tillagt Sällskapet annat än en origtighet; men
jag har sagt det, fritt och öppet. Huru kunde jag vara otacksam
mot ett ädelmod? Men ock: huru kunde jag vara nöjd med ett namn,
som hade så mycken skugga? Anmärkaren tycks ej begripa, att man
kan förena tvenne passioner, och att man bör det, der ämnen för
tvenne äro gifna; att ett hjerta kan vara tillräckligen rikt på känsla,
för att svara mot allt.
Parodien af mitt svar är ett blott dröleri, som jag likväl ej finner
mindre qvickt än andra. Men anmärkaren bör öfverse, att jag ej kan
inrätta mig efter hans reglor af stort och rätt. Han bör tillåta mig
säga, att hans förstånd smakar något af inskränkning och hans
anständighet något af slafviskhet.
Man har medgifvit mig skönheter af första rangen. Ja. Men
detta förekommer mig, som om någon ville presentera en flicka i ett
stort sällskap, och säga: Se här en verklig skönhet — men hennes
fula fötter! Borde hon inte känna en liten harm? Borde hon inte
säga: Det är väl, att ni fann mina fötter fula; men hvem bad er på
detta vilkor presentera mig? — Lägg till, att man hade dömt dem
efter en blott lokalsmak, och att många de yppersta skönheter i
verlden hade äfven sådana: Borde hon intet finna hans galanteri i en
grad felaktigt? Jag tillstår att jag icke är ovän af de något liera
skönheterna. Och jag ville se en försvagning af detta fallet.
Hvem har sagt, att någons första försök, då de icke hinna
mästerligheten, skola vara publika? Det är förtjusande, att hafva hunnit
målet närmast; och denna termen skulle säkert hafva tillfredsställt
min äregirighet. Men anmärkaren glömmer, att jag misslyckats, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
