Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 STRIDEN EM-ELLAN KELLGREN OCH THORILD.
än ett löjligt högmod, och fastän han försäkrade om sin
tacksamhet, kunde man icke undgå att märka, det han i
sjelfva verket satte sig och sitt verk högt öfver sällskapets
ästetiska omdöme. Det syntes dessutom besynnerligt, att han
kunde på samma gång finna sig hedrad af en granskning och
beklaga sig öfver den, liksom ock att han kunde så lågt
uppskatta en literär domstols smak, om hvars erkännande han
ändå visade sig så angelägen. Stilen, oaktadt sin oförnekliga
styrka, syntes vid första anblicken hafva något konstladt och
vara beräknad på att väcka uppmärksamhet. Detta allt
innebar en lockelse för Kellgrens satiriska lynne, och han ansåg
sig så mycket’ hellre kunna fritt gifva luft åt detta, som
tvisten om Thorilds personliga uppfattning af sin ställning
icke inbjöd till fortsättning af polemiken, och den ömtåliga
frågan om reglorna icke blifvit, med undantag af rimfrågan,
bestämdt formulerad.
I n:o 70 (d. 26 Mars) införde Kellgren en parodi på
Thorilds båda förklaringar: anledningen hämtad ur ett
polisens påbud om snöskottning. Den är qvick, och
Atterbom kallar den med rätta "en liten högtid af rolighet."
Angående påbudet om Snöskottning.
Nej, det är omöjligt: denna pålysning behagar mig ej: den
förmörkar både gifvaren och lydarn. Jag vördar Poliskammarens
befallning: men jag kan ej göra mig en pligt deraf.
Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande.
Men — är den det för mig? Jag svarar nej — Detta svar är
husägarens, medborgarens, menniskans.
Då jag beslöt att råda öfver ett hus, så föresatte jag mig, att
råda öfver hela gatan. Denna föresats var lika fri som dess uppfyllelse.
När jag obetänksamt ej bortskofflar snön från min dörr, så är det jag
sjelf, som tillåter mig bli insnögad: men jag vill icke att en annan
skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till
himlen! ropar jag.
Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets ?
trappan portens ? gatan trappans ? — Jag andas icke i detta nya huset:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
