Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1782,—1783.
257
Om de anförda raderna ej äro poesi, så skall jag visa er hela
beundrade oder, som ej äro det. Kraft i uttrycket, allvarsammare bild,
meterns sång. M. H. jag vill ej förlora ord på er, ni har utsökt de
tvenne råder, på hvilka ej kunnat falla en högre lott och glans och
kønst, ni såg ej hela resten — det visar er ärlighet.
Huru ni förmår eller vill taga stormens ilar pädagogiskt
bokstafligen, då likväl alltid med storm är förenadt begreppet af våda och
förstörelse, fara af egendom och lif, — eller ädlare metaforiskt, så
erkänner jag alltid tankan både som sann och poetisk. Men ert hela
omdöme vid dessa ställen är tryckfel, eller ert hufvuds verkliga
omening.
Jag har rådfrågat väl tio, bland dem ett par kända snillen, öfver
rätta ljudvigten af insekt, och alltid, M. H., funnit att ni,
stockholmi-serad, plattfransk, med ert handtverkslika gehör, med er rådande slöa
myndighet, har orätt; att svenska uttalet naturligen fordrar den vigt,
jag gifvit; att ni kan läsa den obestridligen i insigt, insteg, insats,
inskrift etc. Att man antingen ej borde råda med så liten urskiljning,
eller med så liten urskiljning rådande ej hafva er myndighet.
Men innan detta svar såg dagen, hade Kellgren sjelf i
satirisk syftning uppträdt som försökare i orimmad vers
genom sitt ypperliga "näpstqväde
Nytt försök till orimmad vers.
Om druckna pojkars undran
Och dårars lof du söker;
Bryt oförsökta vägar,
Det äkta snillets vägar,
Der aldrig spåret trycktes
Af någon dödlig fot.
Lät lilla vinkelns åbo,
Lät idogsfulla spindeln
Ur hårdt tillsnörpta ändan
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans flygt.
Lät svaga broskets vanmakt,
Lät stoftets atom söka
Det vettiga, det qvicka,
Behageliga ömma,
Förtjusande och ljufva.
Men du, med stora nerven
Och starka fjäderns spänning;
Men du, var ny, offattlig,
Ursprungelig, var sjelfstor
Och full af dig.
Du tag af Shakespeare yrslan,
Med store Klopstocks orim,
Och Göthens konvulsioner,
Och Ossians evigt samma:
Så lyft dig, stor af jäsning,
Gudhärmande, serafisk,
Eterisk, och luftsyrisk,
Högt ur begreppets verld.
Ja, res dig, lears ättlägg,
Res upp dig öfver menskan,
Ur låga grusets menska,
Ock känn din rätt till etern,
Till höga himlens Bedlam,
Till druckna pojkars dyrkan,
Ljnnggren.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
