Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 STRIDEN EM-ELLAN KELLGREN OCH THORILD.
Och dårars lof*
Först, krossa, stark, de fjettrar,
Hvarmed det tunga vettet
Dig fängsla vill i muddret,
Och oförmågans dy.
Se’n le, och slit de bindlar,
De bindlar utaf blomster,
Och veka tråd af silke,
Som smaken och dess broder,
Dess lilla broder rimmet,
Kring dina vingar fäst.
Så, höj den stolta hjessan,
Så, spänn den vida våmben
Och lyft en jättes gap,
Och, djerf som fabelns groda,
Svälj millioner ankar,
Svälj myriader åmar
Af luft och högmod!
Väl, nu bör språnget vågas,
Det stora tyska språnget
Till källan af det sköna,
Det ädla och det sanna.
Nu väntar jorden, häpen,
Tillbedjande och knäböjd,
Att se din himmelsfärd.
Nu, genom djupa molnet,
Sin hand en ljusets engel
Har utsträckt till ditt skydd.
Och legioner stämmor,
Och milliarder handklapp,
Af lockande serater,
Och bugande cheruber,
Vid åsyn af ditt uppsprång,
Kring tusen, tusen himlar
Ge skall och återskall.
Väl, nu är kedjan krossad.
Nu låga jorden lemnad,
Ännu ett språng och än ett!
Nu hvirflar han i skyn.
Nu, full af stolthet, trampar
Hans frälsta fot på månan.
Nu, ha — nu bröt han benet
I ringen af Saturnus!
Ve, och der sveddes vingen,
Hans styrkas högra vinge,
Af vreda solens eld.
Ve ynglingen, nu klöf han,
Nu klöf han midt i tu
Den väderspända hjessan
Mot Sirii demantklot.
Ha, ropa höjd och himlar,
Och djup och afgrund: ha!
Nu svindlar han och svindlar,
Och vänder loppet bakfram.
Nu föll han, slak och snöplig,
Med näsan emot jorden
Och sprack.
Atterbom, som med rätta finner denna dikt försvara en
plats bland Kellgrens snillrikaste skapelser, yttrar: "det var
en straffdom öfver Thorild, hvilken der offentligen gjordes
till en vitter symbol af den egenkäraste, uppblåstaste,
befängdaste bombast och galenskap." Kellgren har beledsagat
diktens införande i de "Samlade Skrifterna" med den
förklaring, att dikten icke hade afseende på en enda utmärkt
person, i hvilket fall han icke skulle intagit den; den är
"en allmän satir på hela svärmen af dessa vitterhetens
kossacker, som sökt att förhäqa dess blomstrande fält." Nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
